Om vi bortser från alla vänstermuppar som sitter och håller tummarna för att Maggan ska komma tillbaka i triumf om några veckor i en palatskupp och återinrätta diktaturen, finns det många anledningar att känna glädje och förhoppning. DDR 2.0 verkar äntligen vara på väg mot en normalisering, drygt 30 år efter sin föregångare.
Den blågula alliansen har understrukit att de jobbat på en överenskommelse som inte bara ska hålla till nästa val, utan längre än så. Rom byggdes inte på en dag, och Sverige kan inte heller helas och läkas på fyra år. Det krävs längre än så att bygga upp det som vänstern rivit ner. I det här fallet lumpar jag ihop Reinfeldtregimen med vänstern, eftersom de överlät migrationspolitiken åt MP; som borde vara deras diametrala motsats i politiken.
Tidöavtalet (=oket=oktoberevangeliet!) är ju de punkter de har kommit överens om. Självklart kommer det uppstå diskussioner om andra sakfrågor, då får dessa lösas i parlamentarisk ordning. Även om vänstern sitter och önskar och håller tummarna tror jag inte att denna regering inkl. SD kommer att spricka vid första hindret. Skulle Uffe få för sig att nappa på Maggans flört vore det slutet på hans politiska karriär. Då skulle nog även de mest liberala moderaterna göra uppror.
L förklarade ju redan innan omröstningen att de skulle rösta grönt. Vilket de mangrant gjorde. Det är väl ett bevis på att de fattat nu att deras chans att få inflytande i politiken innebär att bita i det sura äpplet ibland. De får plats i regeringen, vilket de förmodligen inte skulle fått hos Maggan (möjligen som muta för att byta sida, bara).
L
är det svagaste kortet, ja. Jag har dock en from förhoppning att C kan ta sitt förnuft till fånga när häxan Lööf äntligen släpper greppet, och partiet kan återgå till den goda sidan igen. Det finns många inom C som vill åt det hållet, förhoppningsvis nu stärkta när höstlööfet äntligen faller och Sverige får en ny politisk inriktning