Jag ville utbilda mig i medicin och relaterade ämnen för att hjälpa människor som föds med sjukdomar som gör att de inte kan leva på egen hand och behöver konstant hjälp utifrån. Men sedan kommer jag ihåg hur människor är, de är otacksamma, egotiska, likgiltiga och vilka andra negativa egenskaper det finns. De verkar inte ha några positiva kvar. Så varför skulle jag försöka hjälpa en handikappad person när jag vet att om jag på något sätt botade dem från det skulle de förvandlas till dåliga människor? Eller om sidorna var omvända och samma person aldrig var handikappad skulle de ha hjälpt mig? Definitivt inte.
Men sedan en annan sida av mig ser föräldrarna till dessa handikappade människor hur mycket de hjälper sina barn och det är det som skulle få mig att vilja hjälpa, att se dem bli lyckliga skulle uppfylla mig. Men min hjärna går in i denna komplicerade labyrint av tankar och scenarier. ''Tja, föräldern har uppenbarligen inget annat val än att hjälpa sitt barn''. ''Skulle de villigt ha adopterat en handikappad person?''.
Och varje gång jag verkar hitta ett svar på en fråga så dyker en annan upp och det verkar som om möjligheterna är oändliga för att övertyga mig själv om att de inte förtjänar någon hjälp. Jag kommer fortfarande att gå den karriärvägen men jag kommer förmodligen inte att dela med mig av mina upptäckter.
