Varför använder folk tempus felaktigt?

Totalt irrelevant fråga. Jag tror du vet vad jag pratar om. Du försöker bara vara lustig. Jag orkar inte.

Javisst, att det handlar om en smakfråga kan jag åtminstone delvis köpa men jag undrar om det finns någon anledningen till varför det har blivit så sista tiden. Är ganska säker på att jag inte stötte på detta fenomen lika mycket för säg, 20 år sedan tex.

Tidernas tiebreak. Vid 12-11 får Borg sin sjunde matchboll. Men McEnroes retur är för svår. Borg ser nervös ut. Centercourten kokar.

Vid den åttonde matchbollen vinner Borg med en svepande backhand. Året är 1980. Björn Borg vinner sin femte singelseger i Wimbledon.

Historisk presens ger en känsla av närvaro. Samma berättelse i dåtid känns ganska lam.

Det kan såklart ibland vara lämpligt och precis som du säger (och som jag själv nämnde i inledningen) så handlar det antagligen om att lyssnaren ska vara med i händelseförloppet aktivt istället för att vara passiv. MEN, det används inte vid dessa lämpliga tillfällen utan helt slentrianmässigt.

Trender kommer och trender går. Om det nu har ökat så skulle jag gissa att det inte har någon speciell anledning utan att det bara råkade bli så att några började göra det och sedan hakade andra på.

Men jag är inte alls säker på att det du tror stämmer. Det kan mycket väl vara så att du aldrig tänkte på det förr, men helt plötsligt har du av någon anledning börjat notera det och nu ser du det överallt. Jag har råkat ut för liknande saker rätt många gånger. Ofta är det något ord på engelska som jag inte känner igen, och så kollar jag upp vad ordet betyder. Sedan märker jag att jag ser det ordet rätt ofta i olika sammanhang, men jag har aldrig tänkt på det innan.

Men det ÄR ju on topic! Du kan inte själv använda "tempus" korrekt, nämligen för att det är ett stilistiskt grepp snarare än ett tvingande.

Språk som kinesiska och japanska känner inte "tempus", utan använder istället aspekt. Germanska språk använder ett mellanting av tempus och aspekt, och enbart latin och grekiska har verkligt tempus.

"Imperfekt" förekommer överhuvudtaget inte i svenskan, vi använder preteritum.

Det blir svårare att hantera ett glidande nu med fram- och återblickar. Jag tror att det är de situationerna du kanske hakar upp dig på. Det är enklare att alltid sitta i nuet och babbla bakåt.

Olof Palme går på Sveavägen. Har har sett Bröderna Mozart och är på väg hem med sin fru. Plötsligt hör han ett metalliskt ljud bakom sig och allt blir svart. Fru Palme kommer senare att peka ut Christer Pettersson.

Rättegången varade i flera veckor. Christer Pettersson tyckte att han hade blivit oskyldigt utpekad när han senare fick frågan av Aschberg. Året var 1993. Christer svor på att han aldrig satt sin fot norr om Kungsgatan!

Det är en spännande berättelse. Idag pekas Skandiamannen ut som den mest trolige gärningsmannen. Året är 2020!

Jag nämnde innan att dåtidspresens känns löjligt pretentiöst och med tanke på ditt inlägg här så är det är ju då fullt logiskt att du talar varmt om det.

Det är såklart något som kan göra det hela lite rörigt med ja, om man blandar tempus lite hejvilt.

Historiskt presens används ofta i engelskan, och engelska är det enda främmande språk svenskar kan.

Någonstans i hjärnvindlingarna kommer jag ihåg något jag lärde mig i skolan som jag tror kallas ” historiskt presens”, att just använda presens fast det uppenbart rör förfluten tid. Det har något med berättarteknik att göra tror jag.

Ingen som tänker på pluskvamperfekt? Ständigt i bakvattnet och ingen vet vem han är längre:-(