Varför ska alla människor göra karriär?

Följande handlar om mitt liv, och man ska inte generalisera eller dra några allmänna slutsatser utifrån det.

Jag utbildade mig till sjuksköterska och jobbade som det ett par år.
Tempot och pressen gjorde att jag sade upp mig och tog jobb som maskinbiträde inom industrin.
Fem år senare satt jag på kontoret som mellanchef på företaget.
Efter ytterligare ett par år kom barnen, och då gick jag tillbaka till vården eftersom det fungerade bättre med tiderna (nattjobb).

10 år senare, när barnen blivit större startade jag mitt första företag på deltid, året efter ett annat företag, och sedan sade jag upp mig från Landstinget.

Nu driver jag en enskild firma som närmast får betraktas som hobby, och ett AB med anställda som jag får min huvudsakliga inkomst ifrån.

Men nej, pengar, karriär, status eller jakt på "lycka" har aldrig drivit mig.
Lite slump, lite nyfikenhet och en portion drivkraft har fört mig dit jag är idag.

Visst, när jag säljer mitt AB om några år så behöver jag aldrig mer tänka på ekonomin, men det har aldrig varit ett mål, utan bara så det råkat bli...

Beror inte det snarare på jantelagen tror du? Folk får höra från ung ålder att inte tro att de är något och många fogar sig i det, jobbar på samma ställe och tänker att dess lojalitet ger dem fördelar och kanske en förmanstjänst en vacker dag medan ex amerikanerna tar för sig mer och skiter i om folk tittar snett.

Men som någon skrev tidigare, vad är ens karriär idag? Är det förmanstjänsten eller räknas det bara om man har en kandidatexamen följt av hittepå jobb titel på engelska?

Intressant histora du har inom ditt yrkesliv. Många fastnar lätt på ett och samma ställe större delen av livet, klagar på i åratal men söker sig aldrig något nytt. Där har du gjort motsatsen och det har verkat funka för dig så det ska du ha cred för.

Ett djäkla trevligt arbete

Jag hade som ekonom faktiskt nöjt mig med att inte vara ekonom utan mer bara att arkivera saker.

För mig handlar det inte om lönen utan att man får jobba med något som inte är monotont. Typ jobba på ett skolkök och gör samma saker.

Klarar man inte av att bli bedömd av sin omgivning så skiter man i att göra karriär. Eller du kanske är beredd på att stå med mössan i handen hela arbetslivet.

Det kan vi tacka Hoolywood. Massa filmer och poppaganda som bara gör att alla vaill vissa meningslösa saker och att mqan ska se upp till ledare.

Du kan även fråga dig varför man ens ska syssla med sociala konstruktioner som att gifta sig och hur ett bröllop måste gå till eller hålla på med socitetslekar trotts att som du säger 2 % är där men rasten aldrig kommer vara i närheten.

Varför håller folk på universiteten på med alla lekar där det ska vara flerätters middagar och värdinna och skit när folk knappt har råd. jag gick på det där ett par gånger, i nian köpte jag en sån där hatt och gick på avslutningsmiddagen för mina sista pengar.
Har alltid ångrat mig och frågat mig varför jag ens gjorde det.


Det är något i samhället som uppfostrat oss att bara gå på.

hela skolsystemet är ju utformat mot att bara sträva mot och att vilja vara så att alla prompt bli läkare eller advokat. Allt annat anses som losers och inte värt det. M;en vi andra 98% av oss blir ju något annat och för 89% av oss är ju allt efter sexan helt onödigt som man inte behöver när man jobbar på lagret eller i kassan på ICA.

Så jag håller med det är helt värdelöst och en stor jävla lögn.

Tack.
Jag har aldrig haft några långsiktiga planer eller "livsmål", men när jag har känt att det har varit dags för förändring så har jag tittat på vilka dörrar, vägar eller alternativ som var tillgängliga och lockande och ått vidare.
Vi lever ju faktiskt i en tid och i ett land där det är möjligt om man har lite driv och vilja.

1:a världen problem

ja om en lärare far med ren jävla mobbing av elever som inte vill lika mycket som vissa. tex rakt ut säger elaka saker... Du kommer jobba på lagret som om det är något dåligt att jobba på lager..

Eller börjar köra tävlingar där folk som svarar rätt på muntlig fråga får lov att gå hem.
Eller en lärare man träffar på fem år senare frågar vad man jobbat med och fräser ifrån att ja det passar ju dig.

jag underar hur skulle samhället se ut exakt alla pöttigt klarade allt och hur då fördelingen av betygen skulle se ut eller.

om alla egentligen kan klara av dom där topputbilldingarna men 98 % blir djupt deprimerade för att man märker att man ändå inte kommer in och ändå måste jobba på det där smuttsiga lagret för en skitlön.

Eller om alla faktiskt fick komma in på advokat och läkarutbildningarna men sen inte får jobb för att det helt enkelt inte finns plats.

Det är faktiskt så det ser ut. Folk i den här landet har två utbildningar eller mer men sitter och gör något skitjobb som ingen egentligen vill ha. Det är knappt någon som jobbar med det man utbildade sig till i gymnasiet.

Många har den möjligheten.

Du är säkert den personen som gillar hoppa på det nya tåget när livet stannar upp och börjar stagnera. Har jag fel om jag säger att du vill att det ska hända nya saker när det till slut blir tråkigt att göra samma sak åter igen?

Jag tror att somliga gillar tryggheten i det yrket de har. Det monotona livet är helt enkelt en trygghet i sig. Det kan säkert också bidra till att man inte vill klättra på karriärstegen. Varför chansa när man ändå är nöjd här och nu?

Man är inte människa om man inte gör framsteg idag. Man ser ner på folk som är nöjda med sin tillvaro.