Citat:
Obs: lånat konto! Användaren har gett mig tillåtelse att göra denna tråd från hans konto då jag själv inte har något.
Jag ska börja med att dra lite bakgrundsfakta först innan jag kommer till saken.
Jag är 25 år gammal och sitter i en knivig sits. Jag studerar utan CSN då jag saknar 17 poäng. Även om jag pluggar nu så kommer jag få pengarna tidigast i vår, typ april- maj med tanke på datum för tentorna plus handläggningstider och sånt. Jag ringde till CSN och frågade om det gick att få dispens på nåt sätt, fick svaret att de bara ger dispens om man har varit allvarligt sjuk eller har en nära anhörig som har dött, samt att man kan bevisa det såklart. När jag trodde att det inte kunde bli värre så gick min dator sönder och kan inte användas längre, vilket försvårar mig från att klara mina studier. Jag har inte råd att reparera den eller att köpa en ny dator, inte ens en begagnad
Jag jobbar på timmar hos kommunen vid sidan av studierna, men lönen blir i snitt 5000 i månaden, vilket täcker min hyra för den lilla ettan jag bor i, men nästan ingen mat. Som mest har jag fått 600 kr över till mat och även annat som diskmedel och dylik för hela månaden. Med dagens inflation där mat blivit dyrare förstår ni såklart att det inte håller. Jag köper inte ens nya kläder till mig själv längre för man har ju knappast råd med det när man knappt har råd att äta sig mätt. Jag hade även jobbat fler pass om jag kunnat, men jag måste vara i skolan också för att klara den, eller sitta i biblioteket och använda deras dator till plugget för som sagt jag har ingen egen längre.
Mina föräldrar vill inte hjälpa mig. De säger att jag måste klara mig själv (vilket jag köper till 100%, jag är ju trots allt vuxen nu) och dessutom har de det också ekonomiskt trassligt just nu. Min far är egenföretagare men hans business har börjat gå dåligt vilket har lett till att han har fått skulder som har landat hos kronofogden nu. Min mor säger att hon gärna skulle låna ut lite pengar men hon är arbetslös och bor i en dyr lägenhet och har även min lillebror att ta hand om så det blir inget över till mig.
Socialen vill inte hjälpa mig i och med att jag har en anställning, så jag är inte deras prio ett. Jag hade gärna tagit ett till deltidsjobb men vet inte hur jag ska ha tid till det, och dessutom bor jag i en mindre stad så det finns inte så många jobb tillgängliga heller. Jag har dock skickat mail till några restauranger och frågat om jag kan få diska några gånger i veckan. Har även skickat CV till Ica och Konsum. Ingen har svarat.
Allt detta har gjort mig cynisk och jag har börjat hata mänskligheten. Men framför allt har jag börjat hata mig själv. Jag kommer kanske inte klara studierna för att jag inte har en dator, och en dator har jag inte för att jag inte har pengar, och pengar har jag inte för att jag studerar. Jag har hamnat i en ond cirkel. Min situation har satt sina spår psykiskt, jag har slutat bry mig om hygien och hälsa för vänner och familj träffar jag aldrig ändå (ingen vill vara vän med en fattiglapp som inte kan bidra med något). Mina dagar går ut på att koka nudlar (när jag har några), gå promenader eller bara sitta och grubbla på vafan jag ska göra med livet.
En riktig lunch och middag var det länge sen jag åt sist och just nu använder jag ett sånt där underlakan som täcke när jag sover för nån filt har aldrig funnits på kartan att köpa.
Jag svälter mycket och jag kan gå runt omätt i flera dagar, lever på i snitt 3-400 kalorier om dagen. När jag i allmänheten ser folk i min ålder som är rika och välmående så blir jag jävligt ond inombords. Hade jag haft en pistol i fickan hade jag inte tvekat en sekund på att blåsa huvudet av mig själv. När jag var tonåring kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier tänka mig att jag skulle bli en sån här person vid 25. Jag har dock till viss del lyckats skapa en viss fasad utåt, vilket har lett till att jag ibland fått gå på dejter med tjejer som är ganska normala. Men det blir ju aldrig något mer med det då jag inte har så mycket att ge en tjej och vilken tjej vill vara med en sådan misslyckad man?
Jag har börjat lyssna på bisarr självmordsmusik då jag kan relatera mycket till det, samt börjat tänka riktigt sjuka tankar som jag tyvärr inte vågar skriva om här. Mitt psykiska tillstånd har gjort att jag börjat med någon slags undermedveten självdestruktivt beteende - jag har börjat undvika alla möjligheter jag fått till att skaffa nya vänner eller socialisera med folk, för jag vet att när de lär känna mig djupare kommer de bli avskräckta och lämna mig ändå, och hela den processen skippar jag helst.
Jag har funderat mycket på vad jag ska göra för att komma ut ur min onda cirkel. Tre tankar har cirkulerat i mitt huvud:
1. Börja med personrån mot folk som ser rika ut och som har råd med att bli av med lite pengar. Detta gör jag bara i extrema fall då jag verkligen håller på att svälta ihjäl. Hamnar jag i fängelse får jag ju i allafall mat för dagen och tak över huvudet. Denna kategori är dock något jag helst INTE vill behöva göra, då jag egentligen har ett gott hjärta och skulle egentligen aldrig få för mig att traumatisera en annan människa. Men när det handlar om ens överlevnad så tänker man i andra banor.
2. Tigga på gatan och/eller gatumusicera. Dock har jag varken några instrument eller musikalitet.
3. Begå självmord. Det hade löst allt smidigt. Dock skulle jag göra min mor helt förkrossad.
Så, mina damer och herrar, vad tycker ni att jag borde göra?
Jag ska börja med att dra lite bakgrundsfakta först innan jag kommer till saken.
Jag är 25 år gammal och sitter i en knivig sits. Jag studerar utan CSN då jag saknar 17 poäng. Även om jag pluggar nu så kommer jag få pengarna tidigast i vår, typ april- maj med tanke på datum för tentorna plus handläggningstider och sånt. Jag ringde till CSN och frågade om det gick att få dispens på nåt sätt, fick svaret att de bara ger dispens om man har varit allvarligt sjuk eller har en nära anhörig som har dött, samt att man kan bevisa det såklart. När jag trodde att det inte kunde bli värre så gick min dator sönder och kan inte användas längre, vilket försvårar mig från att klara mina studier. Jag har inte råd att reparera den eller att köpa en ny dator, inte ens en begagnad
Jag jobbar på timmar hos kommunen vid sidan av studierna, men lönen blir i snitt 5000 i månaden, vilket täcker min hyra för den lilla ettan jag bor i, men nästan ingen mat. Som mest har jag fått 600 kr över till mat och även annat som diskmedel och dylik för hela månaden. Med dagens inflation där mat blivit dyrare förstår ni såklart att det inte håller. Jag köper inte ens nya kläder till mig själv längre för man har ju knappast råd med det när man knappt har råd att äta sig mätt. Jag hade även jobbat fler pass om jag kunnat, men jag måste vara i skolan också för att klara den, eller sitta i biblioteket och använda deras dator till plugget för som sagt jag har ingen egen längre.
Mina föräldrar vill inte hjälpa mig. De säger att jag måste klara mig själv (vilket jag köper till 100%, jag är ju trots allt vuxen nu) och dessutom har de det också ekonomiskt trassligt just nu. Min far är egenföretagare men hans business har börjat gå dåligt vilket har lett till att han har fått skulder som har landat hos kronofogden nu. Min mor säger att hon gärna skulle låna ut lite pengar men hon är arbetslös och bor i en dyr lägenhet och har även min lillebror att ta hand om så det blir inget över till mig.
Socialen vill inte hjälpa mig i och med att jag har en anställning, så jag är inte deras prio ett. Jag hade gärna tagit ett till deltidsjobb men vet inte hur jag ska ha tid till det, och dessutom bor jag i en mindre stad så det finns inte så många jobb tillgängliga heller. Jag har dock skickat mail till några restauranger och frågat om jag kan få diska några gånger i veckan. Har även skickat CV till Ica och Konsum. Ingen har svarat.
Allt detta har gjort mig cynisk och jag har börjat hata mänskligheten. Men framför allt har jag börjat hata mig själv. Jag kommer kanske inte klara studierna för att jag inte har en dator, och en dator har jag inte för att jag inte har pengar, och pengar har jag inte för att jag studerar. Jag har hamnat i en ond cirkel. Min situation har satt sina spår psykiskt, jag har slutat bry mig om hygien och hälsa för vänner och familj träffar jag aldrig ändå (ingen vill vara vän med en fattiglapp som inte kan bidra med något). Mina dagar går ut på att koka nudlar (när jag har några), gå promenader eller bara sitta och grubbla på vafan jag ska göra med livet.
En riktig lunch och middag var det länge sen jag åt sist och just nu använder jag ett sånt där underlakan som täcke när jag sover för nån filt har aldrig funnits på kartan att köpa.
Jag svälter mycket och jag kan gå runt omätt i flera dagar, lever på i snitt 3-400 kalorier om dagen. När jag i allmänheten ser folk i min ålder som är rika och välmående så blir jag jävligt ond inombords. Hade jag haft en pistol i fickan hade jag inte tvekat en sekund på att blåsa huvudet av mig själv. När jag var tonåring kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier tänka mig att jag skulle bli en sån här person vid 25. Jag har dock till viss del lyckats skapa en viss fasad utåt, vilket har lett till att jag ibland fått gå på dejter med tjejer som är ganska normala. Men det blir ju aldrig något mer med det då jag inte har så mycket att ge en tjej och vilken tjej vill vara med en sådan misslyckad man?
Jag har börjat lyssna på bisarr självmordsmusik då jag kan relatera mycket till det, samt börjat tänka riktigt sjuka tankar som jag tyvärr inte vågar skriva om här. Mitt psykiska tillstånd har gjort att jag börjat med någon slags undermedveten självdestruktivt beteende - jag har börjat undvika alla möjligheter jag fått till att skaffa nya vänner eller socialisera med folk, för jag vet att när de lär känna mig djupare kommer de bli avskräckta och lämna mig ändå, och hela den processen skippar jag helst.
Jag har funderat mycket på vad jag ska göra för att komma ut ur min onda cirkel. Tre tankar har cirkulerat i mitt huvud:
1. Börja med personrån mot folk som ser rika ut och som har råd med att bli av med lite pengar. Detta gör jag bara i extrema fall då jag verkligen håller på att svälta ihjäl. Hamnar jag i fängelse får jag ju i allafall mat för dagen och tak över huvudet. Denna kategori är dock något jag helst INTE vill behöva göra, då jag egentligen har ett gott hjärta och skulle egentligen aldrig få för mig att traumatisera en annan människa. Men när det handlar om ens överlevnad så tänker man i andra banor.
2. Tigga på gatan och/eller gatumusicera. Dock har jag varken några instrument eller musikalitet.
3. Begå självmord. Det hade löst allt smidigt. Dock skulle jag göra min mor helt förkrossad.
Så, mina damer och herrar, vad tycker ni att jag borde göra?
Du har en tuff period just nu men det kan mycket väl vända för dig. Ingen anledning att ge upp för något så banalt som ekonomi. Så länge hyran är betald är det egentligen inga problem, bara att börja snatta mat. Då kommer du även kunna äta ganska gott.
Det du ska göra är att du tar en kundkorg och fyller med de billigaste basvarorna: potatis, pasta osv. Sedan har du de dyrare sakerna i ärmarna, (fläskfilé passar perfekt, man kan ha en i varje ärm), fickor, kalsonger, whatever. Man kan till och med vara så fräck så man tar med sig en ryggsäck som man fyller på i en gång som är tom på folk. Sedan ställer du dig i kön och betalar för de billiga varorna.
Gör detta i butiker du inte brukar handla på så riskerar du inte att bli portad från din vanliga butik. Jag levde på det här sättet när jag var i ungefär samma ålder som dig och bodde i Stockholm, det var bara att välja och vraka bland butikerna. Det blev till och med roligt att gå och handla, ett spännande äventyr. Matmässigt levde jag som en kung.
Undvik riktigt stora butiker med egna väktare samt små med ägare som kanske bryr sig lite för mycket utan ta vanliga standard-butiker.
Jag åkte dit en gång, men det innebar bara att jag blev tillsagd att lämna tillbaka varorna och blev portad. Invandrarkille, en svensk hade förmodligen inte ens ingripit. Butikspersonal orkar i regel inte ställa till massa bråk. Men även om de gör en stor grej av det och tillkallar polis så är chansen god att det blir liggande och nedlagt, de har viktigare saker att utreda än snatterier. Säg nej till strafföreläggande.
Om det värsta händer och det går till domstol kommer dagsböterna räknas på din inkomst som uppenbarligen är mycket låg. Statistiskt kommer du ha ätit för bra mycket mer än vad böterna går på.
Jag rekommenderar förstås inte snatteri som ett generellt råd men handlar det om livet har nöden ingen lag. Betydligt bättre än att råna någon, varför kommer du ens på den tanken när det finns snatteri?
När det gäller försörjningsstöd var det redan för tjugo år sedan på så sätt att socialkontor i vissa områden avslog alla nya ansökningar på ren rutin - det krävdes att man överklagade för att lyckas få ut det. En utsållningsmekanism.
Med din inkomst har du rätt till försörjningsstöd så bara att överklaga. Du ska vara inskriven på arbetsförmedlingen och söka arbeten men det låter ju som du borde göra det i vilket fall som helst. Det bör gå att fixa ett arbete. När du får bättre inkomst slutar du ligga både samhället och butiksägarna till last.
