Vilka svenska städer känns störst?

Du föll på sista meningen! Du har aldrig varit i Eslöv eller Lund. Jag har bott i Lund och besökt Eslöv många gånger. Deras centrum känns lika stort som Lund och deras hotell är lika magnifikt som Grand.

Lunds centrum är exceptionellt litet för en 119k stad. Det beror på att förorter räknas in i den siffran.

Jag tycker inte jag har fel i att INTE använd ordet "staden Lund" om man besökt en villaförort som Nilstorp som ligger 5 minuters gångväg från "staden Lund", som har tätare bebyggelse. Kanske är det gatorna jag irriterar mig på? Nilstorp har inte stadsgata, de har trädgårdsgata. En "stadsgata" saknar grönt gräs och har butiker i undervåningen. Utan butiker är man inte en "stad".

Visst har jag varit i Lund. Det tänker jag att de flesta svenskar har varit någon gång. Men okej, jag har inte varit i Eslöv, det erkänner jag. Jag gjorde helt enkelt ett antagande om den utifrån min erfarenhet av andra städer av motsvarande storlek.

Utan att bjuda Flashback på min biografi, kan jag ju berätta att jag bott i två olika städer vilka bara är något litet större än Lund och två städer med tio- till femtontusen invånare, samt under flera år i Stockholm. Utifrån denna erfarenhet vidhåller jag att skillnaden mellan en stad med säg femtontusen invånare och en stad med bortåt hundratusen invånare är klart större än den mellan en stad av den senare storleken och Stockholm. Dels när det gäller själva känslan i staden: sannolikheten för att stöta på ett bekant ansikte, hur ofta det händer något nytt i stadsbilden, o.s.v. Dels när det gäller det rent praktiska: bor du i den mellanstora staden behöver du i princip aldrig lämna den för att du behöver köpa en viss sak eller för att du t.ex. behöver en viss typ av vård, men bor du i den lilla staden är du ofta tvungen att resa bort i olika ärenden.

Märkligt att ingen har nämnt Södertälje. Den känns påtagligt mycket mindre än vad den egentligen är. 80 000 invånare men känns som 30 000 kanske, eller att den åtminstone är byggd för så många personer. Det som kan kallas för stadens centrum består av trött 50-talsbebyggelse och det finns heller inte några skillnader mellan stadsdelarna och det görs heller inte några skillnader mellan stadsdelarna som i andra städer, bara tonvis med bilvägar, skogsområden, fabriker och låghus överallt, till och med från centrum kan man se skogsområden.

Uppsala som några har nämnt här upplever jag om något som rätt stor för att vara en studentstad, håller inte med om att den känns liten. Det finns liksom ett kontinuum i staden som inte finns i städer som Södertälje, ytterområdena är sammanflätade med långa esplanader och tät bebyggelse, samtidigt som det är väldigt långa avstånd mellan allt.

Detsamma gäller Växjö. Typ 75.000 invånare, men står man mitt i centrum så känns det som att man är i en stad med 15.000 invånare. 2-3 vånings hus överallt och det finns väl inte ens nån galleria som man kan döda lite tid i. Det stora shoppingcentret Samarkand ligger i utkanten av staden och dit måste man ta bilen. Undrar ofta varför varför många svenska städer känns så små?

Lund tyckte inte jag kändes så himla litet sist jag var där. Domkyrkan är stor och liknar något som man hittar i huvudstäder på kontinenten. Stadsparken är också stor. Centrum är kanske inte det största man sett, men inte heller det minsta. Det är alltså inte den typiska "en avlång gata och that's it"-centrum, utan här finns mer att gå runt i.

Lund känns helt klart större än Linköping som har några tusen fler invånare.

Några av mina teorier:
1. De är faktiskt ganska små.
2. De har vuxit ganska snabbt under 1900-talet och präglas av den asfula arkitektur som rådde från ca 1940-talet och framåt.
3. Den egentliga centrumkärnan med stenhus och kvartersbebyggelse är ofta väldigt liten. Bebyggelsen utanför denna kärna är glesare och inte lika stadsmässig.
4. Folk i allmänhet har väldigt sällan anledning att vistas i centrum. De bor i villa utanför stan och tar bilen till Marieberg, Knalleland, Kållered, Center Syd osv när det ska handlas eller shoppar på nätet. Alltså ganska begränsat naturligt folkliv.