Citat:
Hur mycket ska den vara involverad i sitt barnbarn?
Vad är en självklarhet för er?
Kikar precis på en reality såpa där en ukrainsk mamma räknade med stöd dygnet runt från sin svärmor med hjälp med barnet medans mannen är bortrest på jobb. Denna ukrainska mamman har inget familj i USA. Hon menar på att hennes egna mor skulle hon behöva tvinga bort från hemmet eller typ att det är standard i Ukraina att man hjälper konstant hjälper till. Denna västerländska svärmor, vill gärna hjälpa till med barnbarnet fast mer nån gång ibland.
Är detta en kulturellt fråga eller är det från person till person.
Vad är en självklarhet för er?
Kikar precis på en reality såpa där en ukrainsk mamma räknade med stöd dygnet runt från sin svärmor med hjälp med barnet medans mannen är bortrest på jobb. Denna ukrainska mamman har inget familj i USA. Hon menar på att hennes egna mor skulle hon behöva tvinga bort från hemmet eller typ att det är standard i Ukraina att man hjälper konstant hjälper till. Denna västerländska svärmor, vill gärna hjälpa till med barnbarnet fast mer nån gång ibland.
Är detta en kulturellt fråga eller är det från person till person.
Ditt barnbarn - ditt ansvar att bygga relation till det. Inte föräldrarnas, definitivt inte barnbarnets.
Du behöver inte göra ett skit. Det är inte ditt barn. Du har gjort ditt race, tagit ditt ansvar (förhoppningsvis). Men kom inte och gnäll när ditt barnbarn inte vill lägga en sekund av sitt liv på en skruttig pensionär, när barnbarnet är tonåring, om du inte ville vara med dem när de var små.
Relation byggs via närvaro. Att finnas där. Att vara med i vardagen. Att träffas ofta.
Ja, det är kulturella skillnader. I Sverige spänner det från dem som vill göra föräldra-jobbet en gång till (oftast farmor/mormor) med sin avkomma, till dem som inte ens vill vara barnvakt i en timme fast barnen slutat med blöja. Folk är olika.
Jag tycker inte far- och morföräldrar har ett uns av ansvar, om de inte vill. Det är inte deras barn, det är inte de som valt att skaffa det och har inte valt partnern att skaffa det med. De har privilegiet att välja sin nivå av engagemang. Förhoppningsvis vill de vara med sitt barnbarn så ofta de kan och får. Inte för förälderns skull, men för sin egen och för barnets skull.
Om de inte vill? Tråkigt för barnet, och tråkigt för dem att de får svårare att bygga en tight relation till sitt eget kött och blod. Kom inte och gnäll i efterhand bara. Ni hade ert val, ni valde att prioritera sovmorgon, åka till Kanarieöarna och pubquizkvällar före att hänga med era barnbarn. Gnäll inte när de prioriterar festkvällar, tv-spel och polarna framför er när de blir tonåringar.
