Barnlösa påverkas i psyket på äldre dar och bittra övermåttan gnälliga

Är man frivilligt barnlös, dvs att man har gjort ett aktivt val att ej skaffa barn, tror jag inte alls det leder till bitterhet. Tvärtom kan känslan av frihet, slippa oro, ingen ekonomisk uppoffring och inga krav på att ta hand om barnbarn bidra till att man mår väldigt bra på ålderns höst. Dessutom kan man som barnlös ha hjälpt till med syskonbarn och på det sättet ändå agerat lite som en förälder.

Jag tror det är en myt att alla bör skaffa barn.

Vi kan inte ha enstaka fall som en norm för hela gruppen.. tror dock att majoriteten av de Frivilligt barnlösa gör du utifrån egen egoism och självförverkligande.

Stämmer faktiskt..de jag känner i övre medelåldern nu utan barn har alla blivit riktiga satkärringar som ser sin enda uppgift i livet att städa å gnälla på andras barn.

Det kan du försöka intala dig när resten av ”kompisgänget” skaffat ett liv och du sitter ensam framför din jättelika tv och kollar på fotboll.

Precis, många har tagit som livsgärning att gnälla och klaga på andras barn och hur dåliga föräldrar de är. Det är orimligt att vara bättre än andra när man ens inte har egna barn.

Satkärringar? Ja, lite så.

Nä. Finns en massa hysteriska morsor också. Tror inte att det du ser har ett dugg med hormoner att göra. Men visst är det sant att många barnlösa kvinnor blir bittra i medelåldern/övre medelåldern. Många gör misstaget att avstå från barn, för att de räknar med att i stället ha ett fortsatt ungdomsliv livet ut. Men sedan försvinner dessa saker ändå (karlar, vänner, skönhet, popularitet, karriärmöjligheter, möjlighet att delta i nöjesliv, resa, idrotta), på grund av ålder, fysiska förändringar, krämpor o.s.v.. Eller kvinnan tröttnar själv på detta - det blir ytligt.

...och i samma veva inser hon, att hon missat fönstret då hon hade kunnat få en familj i stället. För de flesta kvinnor över 50 är ju familjen det viktigaste i livet, och viktigare ju äldre kvinnan blir - när allt annat avvecklas. Inte konstigt alls att då, att de barnlösa blir bittra!

Så kan det säkert vara, särskilt om de velat ha barn men att det av olika skäl inte blivit. Vissa verkar intala sig att husdjur och syskonbarn kan ersätta den egna familjen men så är det givetvis inte.

Men så finns det de som aldrig haft barnlängtan och är fullständigt nöjda med sina barnfria liv. Dock kommer de alltid att vara lite fladdrigare, lite barnsligare och troligen har de också hund som något slags barnsubstitut trots att de uppskattar sin frihet så himla mycket.

Med barn blir man grundad och får perspektiv. Man bjuds in i vuxengemenskapen. Dock inte sagt att alla med barn är lyckliga eller att det är enda sättet att bli lycklig på.

Fördelen med att ha barn är att man kan sluta fokusera på hur jävligt ens eget liv är och kan istället fokusera på hur jävligt ens barns liv är, och då får man distans till det.

Kvinnan har inga normaliserade hormoner. Hormonerna ändras varje cykel. Sedan när klimakteriet kommer kan det bli obalans några år, men det drabbar både de som inte har haft och de som har haft barn.

Är man 60 har man ju inga barn som bor hemma, de har sina egna liv. Det kan vara riktigt jobbigt för vissa. Beror ju på hur bra sammanhållning man har i familjen, men vet flera som har väldigt ytliga relationer med sina vuxna barn.

Har man valt att inte skaffa barn så blir man ju inte bitter av det. Man fortsätter att leva sitt liv. Men man kommer ha andra sätt att se på tiden i sitt liv när man inte kan mäta det mot barnets utveckling. Men har man ett meningsfullt liv så har man ju en annan livsväg som också är intressant.

Det verkar överhuvudtaget vara en svår tid att vara 50-60. De som är 70 verkar mycket lyckligare.

Inte så stor skillnad tror jag. Min erfarenhet är att samma tomhet och frustration infinner sig hos kvinnor som valt bort att bli mammor. Att föröka sig är mänsklig natur, inte en fråga om smak och preferenser.