Varför skickar man inte ut saker i rymden med elektromagnetism?

När man behöver ha ut saker i rymden, last och prylar, satelliter, saker till någon rymdstation eller vad det nu är varför använder man sig inte av en ramp och elektromagnetism?

Med tillräckligt många kondensatorer och en ramp som går lika högt upp som en skyskrapa så laddar man ur alla kondensatorerna på en samma gång och blåser iväg containern rakt ut i det blå.

Med elektromagnetism kan man få rejält höga farter. Rampen kanske behöver vara någon mil hög. Man kanske kan använda en befintlig skyskrapa. I Dubai finns det väl en skyskrapa som är över 800 meter. Bara bygga elektromagnetisk räls på utsidan av skyskrapan, massvis av kondensatorer, ladda fullt och sedan blåsa iväg lasten man vill ha ut i rymden.

Skulle detta gå?

Hur skall du bromsa lasten sen när den nått rymden då?

Har du verkligen tänkt hela vägen ?

Föreslår att du skickar in ditt förslag till NASA, översatt till engelska. De kommer skratta åt dokumentet, rama in det och hänga upp i fikarummet innan den efterlängtade semesterresan till Dubai är förestående som de har råd med men inte du.

Du är inte en förste som tänkt på detta och nog skulle det gå men det skulle finnas flera problem.

Om rampen inte skall bli alltför lång måste accelerationen vara extremt hög och allt man vill skicka upp tål inte hög acceleration.

En större projektil skulle också ha stort luftmotstånd och skulle behöva nå sluthastigheten när jordytan där luftmotstånden är väldigt högt. Väremutvecklingen skulle bli enorm så få saker skulle tåla att acceleras till nödvändig hastighet utan att smälta.

Du verkar också göra det försåeliga intuitiva tankefelet att man skall skicka projektilen rakt upp. Det skall man inte. Då kommer den ner igen hur högt den än når. När man skickar upp något i omloppsbana så accelerar man dem horisontellt så att "centrifugalkraften" till slut blir så stor att den balanserar gravitationen och då ligger man i omloppsbana.

Att raketer startar rakt upp beror på att man vill upp till höjder där det inte finns något luftmotstånd att tala om. Om det inte fanns nån atmosfär skulle raketer starta mer horisontellt. Raketmotorn skulle förstås behöva vara riktad snett neråt så att raketen inte trillade ner på marken men den skulle kunna flyga fram lite snett riktad precis ovan markytan och gradvis lägga sig mer horisontellt. vartefter den horisontella hastigheten ökade och därmed "centrifugalkraften".

En något mer realistisk ide är att kombinera det med en vanlig "raket" så att man först accelererar "raketen" på en elektromagnetisk bana och sedan låter "raketen" ta över accelerationen: https://www.popsci.com/technology/article/2010-11/nasa-engineers-propose-combining-rail-gun-and-scramjet-fire-spacecraft-orbit/

Här är det inte en raketmotor utan ett slags jetmotor man tänker sig att använda. Då har man fördelen att inte behöva bära med sig syre till förbränningen utan bara bränsle. Nackdelen med luften och luftmotstånden kompenseras av vikten man sparar på att inte ha med sig syre. (fast inte heller farkosten hamnar riktigt i omloppsbana, den skjuter ut nyttolasten i omloppsana och landar igen).

Man kan bygga skyskrapan på Mount Everest också, så blir det närmare jymden!

Rampen skulle bli för tung. Om man inte bygger stöd som en bro (vart ska man fästa benen?) så kollapsar den efter ett tag. Du kanske själv som barn märkte det med lego?

Det finns planer på att slunga ut mikrosatelliter i rymden, tänk så tåliga de måste vara för att klara accelerationen!

Enklare hade väl varit att lägga den utmed en bergsvägg. Jag har för mig att de har gjorts en del försök, då med större kanon. Problemet är väl den extrema accelerationen som uppstår. Nyttolasten får på fan, med andra ord.

Man skulle kunna ha en slinga typ CERN, där nyttolasten cirkuleras runt tills den når önskad hastighet o då växlas ut till mynningsröret.

Någon påstod att man var tvungen att ha en sådan hög hastighet att materialet skulle smälta. Men är det någon som har räknat på exakt vilken hastighet man måste ha för att nå omloppsbana utan att behöva tillföra mer energi?

Ett alternativ kanske vore en modell om tillför energi den sista biten.

Frågan är om det är lönsamt?
Vad kostar det att bygga en sådan anläggning jämfört med att tanka vätgas o syre?

Vore det inte billigare att lyfta hela raketen med en gigantisk ballong med vätgas för att sedan använda samma vätgas till att flyga sista biten?

Eller uppfinna en gravitationslins av något slag som med hjälp av månens dragningskraft lyfter upp objekten från jordens yta.

Finns säkert många lösningar.
Måste vi ha mer skit i omloppsbana? Räcker det inte med allt skrot vi redan skickat upp?

Man vill bygga vid ekvatorn så Mount Kenya, Kilimanjaro och några berg till ligger bra till. Även om idén är gammal är dock de praktiska problemen stora.

Amerikanska militären testar rail guns enligt samma princip. Inte riktigt tillräckligt hög fart för att nå ut i rymden, men en bit på vägen. Accelerationen begränsar också typen av last, men bränsle, vatten etc bör fungera.

Det finns lite problem med det där. Om du låter saker färdas i en cirkel tills de nåt den hastighet de behöver för en bana kring jorden, plus den hastighet de skulle tappa genom att färdas igenom atmosfären även om du startar på Evererst, så måste cirkeln vara så stor att g-krafterna inte blir för enorma. Säg att du kräver nånstans runt 15km/s .. om du vill skicka människor den vägen måste cirkeln vara väldigt, väldigt stor. [jag är inte matematiker: hur stor är upp till läsaren].

Sen har du nästa problem - det som trillar NER, som håller hastigheten av bana kring jorden dvs runt 7km/s överlever nästan aldrig utan brinner upp. Nu ska du vända på det och skicka upp saker med samma eller faktiskt betydligt större hastighet.

Nej, förutom små testenheter med särdeles kraftigt skal är det helt enkelt inte möjligt.