Hur var präster ansedda förr i tiden?

Om vi tar Småland som exempel så hade det 294 socknar, vilket är rätt mycket. Ett indelt infanteriregemente ger åtta kaptener eller kaptenlöjtnanter, 3-4 majorer, en överstelöjtnant och en överste. Ett indelt kavalleriregemente ger ungefär hälften av det. Så i runda slängar 20-25 officerare med kaptens grad eller högre i ett landskap vilket ger en i lite mindre än var tionde socken i Småland.

Trots Jesu påbud att vända andra kinden till istället för att slå igen, kunde även präster gå handgripligen tillväga i farliga situationer. Här nedan refererar jag ett fall från Sunnerbo härads dombok år 1680:

I Ryssby socken hade den illa beryktade Sone i Österby en söndag lagt åtta öre silvermynt i kollekten (en väl i och för sig hedervärd gärning), och sedan observerat hur klockaren lagt pengarna på altaret men glömt att "upplysa" dem. Efter gudstjänsten gick han fram och plockade åt sig "kakan" (nattvardsbrödet) i nästan hela församlingens åsyn, och sade att han skulle ta brödet då klockaren inte hade upplyst pengarna som han hade skänkt till församlingen. Sedan gick han hem "gratulerandes sig, huru han klockaren lurat hade" och trots att många som han mötte gav honom rådet att genast återlämna brödet struntade han blankt i det. Genom byskvallrets försorg var snart hela socknen medveten om detta fräcka dåd, och alla önskade att Sone skulle "bliva åtminstone utskämd". Påföljande söndag äntrade prästen predikstolen, och uttalade följande ord: "Nästförleden Söndags giorde en man här i församlingen ett ohörligt ting, i det han borttog det som var lagt på altaret med det slut, sådana borde plikta lagligen för röfweri". Han valde dock att inte uttala förövarens namn, men då alla visste vem det var kvittade det lika.

Detta kom snart till Sones kännedom. Några dagar därefter, den 12 november, uppenbarade han sig i prästgården. Han möter prästen utanför huset och omtalar i förbifarten helt apropå att hans hustru är instämd till tinget i Tutaryd för att ha slagit en annan kvinna fördärvad, och han undrar om prästen har något att säga till målsägandens försvar. Prästen svarar att det har han inte, och avlägsnar sig sedan till sin skrivkammare för att ta itu med dagens arbete. Jöns stannar kvar ute på gården ett tag, men snart ropar prästen på honom genom ett fönster att han ska gå in i huset och få sig något till livs. Han får både brännvinn, öl och förtäring av prästhustrun. Till en början uppför sig Sone helt anständigt, han ger till och med prästens lilla dotter fyra öre silvermynt.

Sedan går han ut på gården igen, men dröjer kvar tills prästen (som varit iväg i något ärende) kommer hem igen. Då går han efter honom in och konfronterar honom med orden från predikstolen: "I gjorde inte rätt när ni upplyste kakan på predikstolen". Prästen svarar att han visst gjorde rätt, och att "den som rövar utur kyrkan det hennes betjänte till uppehälle förordnat är" ska straffas. Sone tar prästen i hand och frågar om han står vid sitt ord. Prästen bekräftar detta. Då "förvandlades" Sones ansikte, han blev helt blek och bad tusen orena andar ta prästen. Prästen, hustrun och en av prästgårdens drängar ber honom gå ut, och vill ge honom pengarna han gav dottern åter. Sone vägrar och greppar tag i sin kniv, dock utan att dra ut den, sedan knuffar han prästhustrun hårt in i väggen och går ut ur huset under högljutt svärande. Prästfrun och drängen följer efter honom till porten och föser ut honom, han sätter dock knät emellan innan de hunnit stänga porten igen och försöker tvinga sig in. Han hugger åt prästfrun med sin kniv, och då drängen ingriper för att skydda henne ger han honom ett hugg, av allt att döma ett löst eller halvhjärtat hugg, då drängen får sin "kofta" rispad utan att blodvite uppstår. Sedan plockar Sone åt sig en "käpp", kanske för att försöka förbättra sina odds.

Då ingriper prästen själv, han vrider käppen ur Sones händer och slår honom två hårda slag på ryggen, så hårt att käppen går itu. Sedan fattar han med båda händerna om Sones hår, och drar så hårt han kan samtidigt som han föser honom genom grinden och stänger denna. Sone står kvar utanför en god stund, bankar och sparkar på porten samtidigt som han uttalar gruvliga hotelser över alla tre. Som avslutning urinerar han på porten innan har går iväg, paradoxalt nog sjungande en munter visa om "hur lustigt det är om sommaren".

Kort därefter greps Sone av länsmannen och fördes till häradshäktet, där han fick bida sin förmodligen ganska ledsamma tid fram till tinget. Där blev han utan knot dömd ifrån livet, då han hade "förverkat liv och gods". Prästen uppvisade dock även i detta läget stor medkänsla med bråkmakaren, och "bad övermåttan för honom, att han måtte pardoneras till livet". Då häradsrätten dock måste vidarebefordra domen till hovrätten för slutgiltigt avgörande förtäljer inte domboken om straffet verkligen verkställdes. Jag återkommer om jag lyckas hitta någon notering om detta.

Under 1800-talet, särskilt kring 1850 och framåt, var präster mycket respekterade – ofta jämställda med jurister och läkare som en del av samhällets intellektuella elit. Prästerskapet tillhörde ett av stånden i riksdagen och hade starkt inflytande, särskilt på landsbygden.
Nedgången i status började i takt med sekularisering, urbanisering och utbildningsexplosionen under 1900-talet. "Fall from grace" tog fart efter andra världskriget och accelererade på 1960–70-talet.