Att; Ni med Borderline, kan ni lita på människor?

precis!

Tack för ett informativt inlägg

Jag har borderline. Jag Kan lita på flickvänner, dock är min utgångspunkt alltid att jag inte har någon tillit. Jag kräver en anledning till att lita på folk, jag gör det alltså inte per automatik.

vet man varför man får bl?

Mig veterligen är BL inte genetiskt betingat i den graden att arvet är den utlösande faktorn. Dålig uppväxt, övergrepp som barn, separation mellan föräldrarna, psykotiska föräldrar, alkoholism hos föräldrarna, ensamhet, instängdhet av känslor, mobbing. Många saker kan ligga till grund för en instabil emotionell personlighetsstörning.

har du lästips om detta? Känner att jag var drabbad av ungefär 60 - 70 procent av detta du räknade upp. Kan förklara en del... Men tjänar man något på att diagnosticera sig som BL?

det beror ju på om du vill ha hjälp eller inte det tjänar väl ingenting om man inte vill ha det för sin egen del och känna att man vet vad som är fel dvs. Man får ju en stämpel på sig som inte alltid är så kul. Men det hjälper ju en att få rätt hjälp om man vill ge sig in i psykiatrin. både med mediciner om man är intresserad av sånt, och annars finns det ju en toppen behandlingsform som är gjord för BL som man måste ha diagnosen för att få gå.

ok vilken är det. Har provat en del genom åren. Medicin. Terapi. Men jag har aldrig fått någon diagnos. De jag träffat har i regel varit skeptiska till diagnoser har jag känt det som. Har räckt med att säga ångest och deppression/ eller snarare "känna sig deprimerad". och jag känner instinktivt att det ligger något i det, man är ju mer än sin diagnos, och hjälper det så hjälper det. Diagnoser ändras också över tid. vissa försvinner, andra tillkommer. Å andra sidan, om man har en diagnos kanske det är lättare att hitta rätt botemedel.

Hej, vill börja med att önska ett gott nytt år! Sitter själv med grogg i hand och väntar ivrigt på att min polare ska höra av sig så vi kan sticka på fest. Helt uppe i varv haha.

OnT: Cullberg, Näslund, där har du två författare. Att självdiagnostisera är en mindre klok idé.

Kan berätta om en händelse som utspelade sig förra veckan.

Jag och sambon var på väg hem med buss, när han plötsligt får för sig att vi ska hoppa av en hållplats innan vår egentliga. Jag frågar varför och han säger att det är bättre om vi gör så. Då blir jag fullkomligt rasande när vi kliver av bussen, Börjar kalla honom både det ena och det andra. Jag känner verkligen hur mycket jag hatar honom och önskar han vore död, begraven och borta.

Jag fortsätter kalla honom en massa saker hela vägen hem, och han blir tillslut arg och börjar gå i från mig. Då vänder det och jag får panik över att han ska försvinna för alltid. Jag skriker stanna till honom och frågar varför han lämnar mig. Han svarar att jag är så jävla elak att han inte pallar höra allt jag kallar honom.

När vi äntligen kommer hem inser jag att det kanske var lite dumt att kalla honom sådana elaka saker och vill krama honom för att säga förlåt. Han vill först inte krama mig tillbaka, men efter mycket klängande från min sida förlåter han mig, men säger samtidigt att det inte spelar någon roll, för om en halvtimme hatar jag honom igen (ska tillägga att han brukar härma mig/mina episoder när det är lugnt och då håller jag på att dö av skratt. Jag fattar inte hur jag beter mig förrän någon verkligen återberättar eller visar det, och då inser jag hur jävla fjantigt jag beter mig. Tur att man ibland kan skratta åt eländet).

Och när han säger det börjar jag tänka på denna tråd, och då fattar jag att det kanske var fel att reagera så över en sådan trivial sak, men just när det hände så kändes alla känslor rätt och jag fattade inte varför han gjorde något så fruktansvärt elakt och ont emot mig.

Det är alltid först efteråt som jag får helt otroliga skuldkänslor. Då vill jag göra massa fina saker för honom (brukar oftast bli att jag köper honom något som han vill väldigt gärna ha).