Nummer 3. (kräkas)

Jag hade sömnproblem och fick höra av läkaren att jag var överviktig och hade sömnapné (20-30 andningsuppehåll i minuten som värst) på grund av övervikten och det gjorde att jag aldrig var utvilad.

På fyra månader gick jag ner en väldigt massa kilo, från 98 till 71 (bilder finns) genom att i stort sett kräkas upp var och varannan måltid. Träna hade jag inte tid till då jag hade det djävligt stressigt på jobbet..

Well. Det är väl bra, jag gick ner i vikt och sömnproblemen försvann, jag kunde sova och vakna pigg, frun också... Men än idag händer det att jag går in på muggen och kräks om jag känner att jag svullat eller ätit något onyttigt.

Det inträffar kanske 2-3 gånger i månaden, men det är alltid en utväg som ligger i bakhuvudet..

Det enda som stör mig är att jag har en sån dysfunktion, för i övrigt så lever och mår jag väldigt bra. Anledningen till att jag valde en så drastisk sak som att kräkas var att sömnapné-läkaren som var specialist på området i stort sett sa att han trodde jag sökte för sömnproblem för att få sjukskrivning/sjukersättning. Han visade öppet förakt, typ du har dig själv att skylla och nu kommer du här och försöker mygla till dig sjukledighet.. Jag kände mig kränkt och sa för mig själv att den djävlen ska fan få se.. Så jag började kräkas för att se till att verkligen gå ner i vikt, han ska ju fan inte få rätt.

Jag gjorde samtidigt en mental anteckning att aldrig någonsin förnedra mig hos honom igen. Visst, min övervikt gjorde att jag fick sömnapné vilket gjorde att jag inte vart utvilad. Vilket i sin tur ledde till att jag fick svårt att prestera 100% på jobbet, vilket ledde till stress då jag verkligen vill prestera 100%, vilket ledde till att det blev ännu svårare att sova och cirkeln var sluten.. Som tur var så hade min vanliga "husdoktor" lite bättre koll och stöttade mig på flera sätt.

Men kontentan är iaf att jag nu sitter här och använder min protestmetod lite då och då och inser ju att det inte är "bra" eller "normalt". Jag har inga som helst risker att bli anorektiker eller så (kanske alla säger), jag håller min vikt (plus minus 5 kilo) och mår bra, tänker inte på det den mesta delen av tiden, bara när jag t.ex. råkar svulla i mig en 200 grammare eller nåt sånt..

hmm.. ja, ni förstår vad jag menar kanske.. Ska jag vara orolig eller spelar det ingen roll. Har jag koll på det, eller är jag i farozonen?


mvh

Det spelar ingen roll om du är normalviktig, eller ligger på några kilo plus.
Du har utvecklat en ätstörning, och den kommer att skada dig senare i livet om du inte får hjälp.
Gå via psykolog, eller doktor som får remitera dig till en ätstörningsklinik.
(för samtalsterapi eller liknande naturligtvis, du behöver inte bli inlagd)
Där kommer garanterat ingen att se ned på dig eller ringakta dina problem.

Det är nog så. Ska se till att ta tag i det. Försöka själv först iaf.
Tack för svaret!

Sök hjälp på en gång.
90% av alla med en liknande sjukdom klarar det inte själv.

Det kan liknas med personer med läkarskräck. Låt oss säga att X bryter benet. X hatar läkare och sjukhus, och dör nästan hellre än att låter dem ta på honom. X spjälar därför upp benet själv, och allting funkar bra ett par veckor. Sedan börjar benet domna bort, X får otroliga smärtor i hela benet och har 41c feber. Inte ens nu går X till läkaren. Men en dag när han är på släktmiddag så ser hans mamma hans abnormt svullna och blåa ben och hans rikliga svettningar och frågar vad det är som egentligen är fel. X svarar inte, utan svimmar på golvet. När X vaknar så ligger han på sjukhus, så drogat att han inte ens minns att han har läkarskräck. "Men oj" tänkar han, smärtan i benet är ju borta! Han tittar ner, och VAD I HELVETE. Benet är amputerat.

Sensmoral?
X blev av med smärtan genom att hantera det själv, men hur mycket fick han egentligen lida för att han helt enkelt inte tog sitt förnuft till fånga? Och hur mycket kommer han att få lida i framtiden?

Tänk efter mannen, sök hjälp.
Är det verkligen värt att må sämre för att du ska bevara din stolthet?