Orkar inte göra saker som jag inte vill

Ni är npcs.

Npf

Jag upplever en mognadsprocess. En renad. Jag var en korrupt person. Jag skulle lätt kunna gå tillbaka till mig själv för en viss tid sedan när jag alltid dansade och sjöng. Jag ser på gamla klipp. Det var ett vansinnigt liv.
Förutom insikt är det ingen skillnad nu från då. Jag hade inte kunnat få mig själv att förstå. Jag vill dö men det är inte detsamma som att jag skulle må dåligt.
Allt som återstår är en billig drift. Resten ger mig inget. Det har aldrig varit något annat. Det var självbedrägeri.

Har du testat att meditera?

Jag tror att jag är för självständig och för mycket troende på vetenskap för att gå på trix. Jag vet inte om det har någon koppling till att jag aldrig läst en skönlitterär bok, och att jag inte tittar på tv och film. Däremot alltid badat i fakta. Jag behöver inte andras fantasier. Jag skulle heller aldrig köpa en religion om det inte vore sant. Jag tror inte det minsta på sånt. Jag har alltid varit en stor motståndare.

Jag kan rekommendera att testa.

-Ligg ner med armarna längs sidorna.
-Blunda.
-Andas långsamt, oforcerat med magen, försök slappna av.
-Fokusera på din nästipp.
-Räkna andetagen upp till 8. Försök att enbart tänka på din andning och ingenting annat. Tappar du koncentrationen och börjar tänka på annat eller tappar räkningen fortsätter du bara där du var.

Kan vara tufft i början. Testa kanske 5-10min. Gärna ett par gånger om dagen.

Det finns bara ett superråd som enligt alla "vetare" botar allt: Drick vatten.

Tack för mig!

Tror det handlar om att hitta rätt samtalskontakt. Jag har gått igenom en ganska bra hög. De flesta var katastrof, någon var en sten att gå framåt på, höll mig över ytan. Den jag har idag är guld värd - inget babbel utan raka besked, ofta sådana som gör ont som fan. Mer motståndare än medhållare. Håller mig inte i handen utan puttar mig brutalt över stupet och litar på att jag inte krossas mot klipporna.

Låter ju som en klyscha men är ack så sann. Livet i sig har ingen mening utan man får själv skapa den mening som är rätt för en själv. Sen om det är familj, träning, knark eller allt samtidigt är upp till var och en.

[quote=1mkr|81019887]Mellan 30 och 35 år. Inga kroppsliga hinder. Bra kondition. Lider inte av social fobi eller störningar. Jag ringde Nytorgets Vårdcentral och ville ha blodtrycksmedicin. Sjuksköterskan/telefonisten sa att jag skulle komma dit för att ta blodtrycket.
Jag sa att jag har en likadan apparat som ni använder och har mätt blodtrycket hundratals gånger själv. Absurt. Kommer husläkaren ta in fakta?

Jag orkar inte handla mat och städa. Jag köper inte något mer än nödvändigt. Onlinehandel. Avbokar alla tider. Pallar inte ringa upp företag och myndigheter och tjafsa eller vänta på tider inklusive samtliga vänner och allt annat. Orkar inte lägga in nummer i telefonen, läsa bruksbeskrivningar och recept. Orkar inte uppgradera mitt virusskydd på datorn. Husdjuren avlivade jag för länge sedan.
Exempelvis: Ska vi ses på T-centralen imorgon kl 15.00 så bjuder jag på lunch, kaffe och öl...? Ska vi gå ut till helgen eller till hösten...? Om polisen ska förhöra mig får dom hämta mig. Osv. Nej till allt.

Varför orkar jag inte befatta mig med någon uppgift som jag inte vill? Vad är det för fel på folk som inte fattar att folk sover dagtid, och absolut inte har lust att gå upp, än mindre att följa förutbestämd almanacka eller ställa klocka? Känner ni igen


Jag känner igen mig delvis. Mitt liv är maximalt välordnat men jag tolererar inte problem som ska lösas vidare bra utan blir stressad. Störningsmoment och problem ogillar jag starkt. Sköter hem och arbete, med minimal effort. Förenklar och sammanfattar, men hoppar över onödiga fördjupningar. När jag väl gör något utåtriktat vill jag ha maximal effektivitet. Annars avstår jag hellre. Ogillar besök eftersom folk skitar ner. Kan själv välja arbetstid, men arbetar bara när jag har lust. Alltså rätt sällan. Måste vara ensam mycket med mina egna tankar för att ladda upp. Sovmorgon är absolut nödvändig, trots att jag sover vid 22.00. Så jag orkar helt enkelt inte med samhället längre, efter ett liv som tidigare innehållet mycket arbete, resor, uteliv, rörelse och socialt utåtriktat liv. Inget av allt detta saknar jag hellre längre, utan anser det ointressant och överskattat.

Bra formuleringar. Det ligger sanning i det.
"minimal effort, maximal effektivitet, orkar inte med samhället, ointressant, överskattat". Ja det är väldigt överskattat. Kan man slippa så är det troligen helt normalt att avstå i takt med sin egen mognad.
Jag vet inte om du är kvinna eller man i kommentaren men för mig som man så är jag bara så jäkla trött på alla manshycklare som ränner runt i utelivet i Sverige.
Stanna hemma, eller åk någon annanstans där "lönsamheten" är större. Sverige är inte ens lönt att vara i. Män måste erkänna det för sig själva och lämna eländet. Det är oärligheten och simpandet som irriterar mig. Socialt utåtriktat känns så beige, skamligt och pinsamt för män att vara. Man borde nästan starta en cynisk tråd, hur blir jag mer svennecuck!

Människor är olika. Slackern mot rastlösa, reflektion mot impulsivitet mm.
Många spenderar semestern i hängmatta. Jag tycker att soffan och vilstolen är skönare. Alla har sina "hängmattor och palmer".
En del gillar avkoppling och lugn, andra behöver jetset, tidsfördriv och external sysselsättning. En del stressar på turistorter, medan andra softar, kollar youtube och lyssnar podcasts.