Snart 30 och känner mig helt körd, omöjligt att träffa en bra partner nu

Så du har haft jobb i flera år, har en egen lägenhet och har legat med 8 tjejer de senaste 2 månaderna? Vad fan gnäller du över?
Du framstår som väldigt gnällig och bortskämd nu.

Jag hade 8 år av REN jävla misär och nu har ljuset i tunneln kommit men på något sätt har det ändå inbringat mer ångest än glädje.

Jag borde må bra av detta, men kan inte känna glädje för det.

Hej,

Jag hade ett socialt liv med kompisar, flickvän och bra relation med familjen tills jag fyllde 20. Då började allt gå utför. Vet inte exakt varför, men jag tappade bara kontakten med alla och relationerna dog sakta ut. Så mellan 21-28 var jag HELT ensam, träffade familjen på typ jul och påsk, hade inga vänner, ingen flickvän, hade inte sex en enda gång under dessa år och jag är säker att detta gjort enorm skada på min personliga utveckling och självmående. Jag blev så sjuuukt dålig på att prata med folk, men jag tränat och gått i KBT så idag kan jag prata med folk väldigt lätt.

Nu är jag nyss fyllda 29, och har de senaste månaderna känt att jag verkligen måste ta tag i mitt liv. Innerst inne drömmer jag om att träffa en underbar tjej, ha barn och bara ha ett vanligt svenssonliv egentligen. Jag har försökt göra solo-resor och klara mig själv, men helt ärligt mår jag sjukt dåligt av det. Vill ha närhet och relationer.

Har haft tinder ett par månader nu och har träffat 8 tjejer. 7 av dessa var bara ONS, det klickade liksom inte mer än sex en gång och sen tack o hej från bådas håll. Men en av dessa tjejer har jag nu dejtat i tre veckor och även om jag gillar denna tjej väldigt mycket har jag fått reda på att hon varit otrogen mot sitt ex för ett par år sedan och då fick jag bara en stor klump i magen för jag vet att det aldrig kan bli något seriöst här.

Känns bara så sjukt uppgivet, jag hatar att vara "needy", tjejerna märker det och det är ändå svårt att dölja det. Grejen är att jag verkligen inte är ful, hör ofta från mina dejter att jag är "skitsnygg" och så men det räcker ändå inte till något seriöst vad det verkar som. Jag kanske har en tråkig rutten personlighet efter alla dessa år av ensamhet, vad vet jag egentligen.

Är liksom snart 30 år och bor i en rutten hyresrätt, har ingen utbildning, inget socialt liv utanför lite tindrande, inga sociala medier, ingen kontakt med familj/släkt och för de flesta är detta en enorm red-flag och jag förstår verkligen det. Men jag vet att innerst inne är jag en bra människa och jag har fanimig bra moral och värderingar men känns som man aldrig får chansen att verkligen visa detta.

Känner mig så jävla uppgiven och denna sommar var då det skulle börja vända åt det bättre, men en vecka in på semestern och det är bara ångestfyllt och ett rent helvete mentalt. Dricker även alldeles för mycket och känns som jag skulle kunna bli alkoholist nu.

Tack för att du orkar läsa detta, har du någon input att ge är detta mer än välkommet.

Din trådstart ger mig intrycket av att du inte riktigt är "färdig med dig själv" dvs du är inte jordad i dig själv som människa. Finns en hel del osäkerhet där också. Du skäms över att du bor i hyresrätt, inte utbildat dig, inte har så mycket socialt liv osv. Den osäkerheten måste du reda ut innan du börjar tänka på tjej, hus och svenssonliv. Brudar kan lukta sig till den osäkerheten på fem minuter, så den skiten måste du bearbetat innan det ens blir tal om långvarigt förhållande. Tar du med dig allt det in i en relation kommer det ändå bara bli pannkaka av alltihopa. Tro inte att ett förhållande kommer "rädda" dig eller fixa allt i ditt liv, det är inte ok att lägga dom förväntningarna på en annan människa.

Och hela "buhu jag bor i hyresrätt", släpp den grejen. Många bor i hyresrätt hela sitt liv och det säger ingenting om hur dom är som människor. Men om det nu är en så stor issue för dig, vad kan du göra för att förändra din boendesituation? Det kanske är det du ska fokusera på ett tag istället för att leta the love of your life på knull-Tinder?

Spontant känns det som att du 1) behöver bli sams med dig själv, utforska vem du är, vad du gillar att göra, lära dig trivas i ditt eget sällskap i kombination med 2) icke-kärleksrelationer med andra vuxna. Du behöver inte en flickvän, du behöver först och främst vänner och bekanta. Vettiga personer som gillar dig för den du är som du kan vara social med. Det är klurigt att lära känna folk i 30-årsåldern men det går! Man får leta på rätt ställen bara. Börja med en ny hobby, gå med i en förening, gå en kurs etc etc. Så får man vara lite bjussig och modig och bjuda till. Med vänner blir det ringar på vattnet och ökar chanserna att SEN träffa någon man blir förälskad i (på ett annat sätt än Tinder dvs).

Spelade datorspel tills jag var 21, tröttnade då och har bara blivit isolerad. Jag fick diagnosen BDD och la i princip hela helger på att stå och kolla mig själv i spegeln och intala mig att jag var ful. Överdriver inte ens. Jag har ju tindrat o knullat men mår bara dåligt av det för jag vill ha något mer seriöst.

Hej,

Jag hade ett socialt liv med kompisar, flickvän och bra relation med familjen tills jag fyllde 20. Då började allt gå utför. Vet inte exakt varför, men jag tappade bara kontakten med alla och relationerna dog sakta ut. Så mellan 21-28 var jag HELT ensam, träffade familjen på typ jul och påsk, hade inga vänner, ingen flickvän, hade inte sex en enda gång under dessa år och jag är säker att detta gjort enorm skada på min personliga utveckling och självmående. Jag blev så sjuuukt dålig på att prata med folk, men jag tränat och gått i KBT så idag kan jag prata med folk väldigt lätt.

Nu är jag nyss fyllda 29, och har de senaste månaderna känt att jag verkligen måste ta tag i mitt liv. Innerst inne drömmer jag om att träffa en underbar tjej, ha barn och bara ha ett vanligt svenssonliv egentligen. Jag har försökt göra solo-resor och klara mig själv, men helt ärligt mår jag sjukt dåligt av det. Vill ha närhet och relationer.

Har haft tinder ett par månader nu och har träffat 8 tjejer. 7 av dessa var bara ONS, det klickade liksom inte mer än sex en gång och sen tack o hej från bådas håll. Men en av dessa tjejer har jag nu dejtat i tre veckor och även om jag gillar denna tjej väldigt mycket har jag fått reda på att hon varit otrogen mot sitt ex för ett par år sedan och då fick jag bara en stor klump i magen för jag vet att det aldrig kan bli något seriöst här.

Känns bara så sjukt uppgivet, jag hatar att vara "needy", tjejerna märker det och det är ändå svårt att dölja det. Grejen är att jag verkligen inte är ful, hör ofta från mina dejter att jag är "skitsnygg" och så men det räcker ändå inte till något seriöst vad det verkar som. Jag kanske har en tråkig rutten personlighet efter alla dessa år av ensamhet, vad vet jag egentligen.

Är liksom snart 30 år och bor i en rutten hyresrätt, har ingen utbildning, inget socialt liv utanför lite tindrande, inga sociala medier, ingen kontakt med familj/släkt och för de flesta är detta en enorm red-flag och jag förstår verkligen det. Men jag vet att innerst inne är jag en bra människa och jag har fanimig bra moral och värderingar men känns som man aldrig får chansen att verkligen visa detta.

Känner mig så jävla uppgiven och denna sommar var då det skulle börja vända åt det bättre, men en vecka in på semestern och det är bara ångestfyllt och ett rent helvete mentalt. Dricker även alldeles för mycket och känns som jag skulle kunna bli alkoholist nu.

Tack för att du orkar läsa detta, har du någon input att ge är detta mer än välkommet.

Detta!




Du lägger uppenbarligen energin och fokus på fel saker. Varför står du inte i spegeln och betraktar allt du tycker om med dig själv istället? Det här är roten till problemet tror jag. Ditt problem är andligt/känslomässigt och eller mentalt beroende på vilket perspektiv man väljer, och inte att du saknar en partner. Är du kapabel att göra en annan människa lycklig i ditt nuvarande tillstånd?

Jag gissar att ditt problem bottnar i kognitiv dissonans mellan egot, som styrs av samhällets förväntningar och materiell framgång, och anden / själen, som har en helt annan syn på dina behov. Jag tror, som föregående skribent, att du måste hitta dig själv och bli bättre på att urskilja vilket som är ditt sanna jag kontra samhällets pekpinnar som vill berätta för dig hur du ska vara men som du inte kan leva upp till. Att du bor i en hyresrätt är ett ickeproblem som ditt ego får att framstå som jordens undergång, typ. Varför lägger du energi på vad du tror att andra tycker om detta och alltid till det negativa? Börja med att fokusera på det positiva men framförallt bör du sluta med att ge dina inre demoner näring. Tror jag.

Allt gott!

"Ego says: "Once everything falls into place, I will find peace".
Spirit says: "Find peace and everything will fall into place"."

Börja med nopfap, meditation, vakna tidigt, kalla duschar, träna, hudrutin och läsa böcker? Bättre det än att söka bostad och titel som något slags kvitto på att nu vill tjejer ha mig...