Citat:
Ursprungligen postat av
GIMP-SUIT
Se bara följande artikel:
https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JxaapJ/smabarnsmamman-har-knappt-rad-med-mat
I artikeln skriver Aftonbladet om en ensamstående mamma som har svårt med ekonomin. Jag som är en man och därmed van vid att arbeta för mitt uppehälle blev genast fundersam över det fetmarkerade. Vad betyder det? Hon hade gjort slut med sin kille och på grund av det så fick hon hoppa av studierna, för hon blev "stressad från uppbrottet" och "kraschade helt"?
Ska vi känna sympati här mot mamman eller vad är grejen? Om jag fick bidrag och hade ett barn att ta hand om och ingen annan inkomst så skulle jag hålla fast vid det där bidraget för kung och fosterland. Denna kvinna blev dock "stressad" och "kraschade helt" och hoppade därför av skolan vilket tydligen var hennes enda sätt att få in pengar till sig själv och barnet? Hur fan kan man resonera så? Okej om man är 14 år gammal och får sitt hjärta krossat, då kan jag förstå om man inte vill gå till skolan på måndag. Men här är det för fan en mamma till ett barn som resonerar likadant.
Vad hoppas hon på här av denna artikel? Att vi ska känna snyft för hennes skull och slänga in en halv mille genom brevinkastet och kalla henne för årets mamma?
Jag må vara en incel, men att se dessa vuxna kvinnor bete sig som om dom fortfarande gick i högstadiet oroar mig väldigt mycket. Är det verkligen en bra idé att feminisera hela samhället, när så många kvinnor är på det här sättet? Detta är ingenting att hylla, kvinnan är inte stark, hon är inte mindre patetisk än en 25-årig man som bor hemma och spelar datorspel.
Bonusfråga: Hur har dessa kvinnor tänkt att klara av inflationen? Att hålla fast vid sin partner är deras bästa och enda chans.
En alternativ tolkning av artikeln är att läsa den som en kritik mot de totalt verkningslösa politiska insatser som görs nu inför valet i syfte att få människor att tro att staten backar upp oss i svåra tider.
Det låter ju fint att öka bostadsbidragen för de som har det som svårast, men här ger man med ena handen och tar med den andra, eftersom bidraget räknas som inkomst och motsvarande summa dras bort från annan försörjningshjälp. Plus minus noll med andra ord.
De flesta människor, både män och kvinnor, kan av olika skäl bli sjuka och arbetsoförmögna under hela eller delar av sitt liv. Att hantera livet och vardagen är väldigt svårt för många människor som drabbas av depression, och det är naturligtvis en extra börda att ta hand om ett barn. Det borde inte vara så svårt att förstå, även om man inte är så empatiskt lagd.
Vi kan naturligtvis välja att sparka nedåt. Vi kan välja att håna människor som hamnat i en ond cirkel och ondgöra oss över hur korkade val de gjort, hur svaga de är (utan att ha mer insikt i deras faktiska situation än en ytligt artikel i en kvällsblaska). Men varför skulle vi det?
