(Är jag) Vuxenmobbad?

Jag tror att jag kan bli utsatt för något som kan liknas med mobbning på min arbetsplats. Är dock lite osäker eftersom jag ibland (läs: ganska jätteofta) har problem med att läsa av och förstå människors konstiga beteenden när de är subtila.

Lite bakgrundsinformation om mej först.
Är kvinna i åldern 25-35.
Nyligen blivit diagnostiserad med ADHD, detta var kanske ingen nyhet för mej men viktigt i min behandling för den depression jag insjuknade då den var atypisk, väldigt svår samt recidiv och ingen behandling ville riktigt bita ordentligt.
Först blev jag snabbt bättre för att sedan krascha helt och bli ännu sämre än vad jag var innan jag påbörjade läkemedelsbehandlingen.
Gick från att jobba 100%, dag/kväll + natt (även lite extra om jag så kunde) till att, när jag var som sjukast, inte klara av nästan något alls, till toan tog jag mej med nöd och näppe.
Jag tyckte det var fruktansvärt läskigt att lämna mitt liv i andra människors händer, om jag inte fick hjälp med diverse saker blev det inte av alls, tex mat och att äta behövde jag stöttning med (gick ändå ner ca 20kg på 6 månader).

Till saken hör den att jag vägrade skämmas! Jag jobbar med vård i olika former och jag anser att det är löjligt att skämmas över att vara sjuk! Att psykiska sjukdomar än i dag är något som ska smusslas med och prata tyst om är ett tecken på okunskap, fördomar och kanske trångsynthet.
När jag efter 2,5år av sjukskrivning började känna att jag vill testa jobba igen pratade jag öppet och ärligt med kollegor och chef om mitt sjukdomsförlopp och mina svårigheter. Till en början möttes jag av stor respekt, trodde jag åtminstone.

Större delen av de kolleger som fanns där när jag blev sjuk fanns inte längre kvar, men de som enbart jobbar natt var exakt de samma och eftersom jag inte klara av stimuli i stora mängder så valde jag att enbart jobba natt.

Sakta men säkert så märkte jag av att människor började bete sej annorlunda, avfärdade detta med att ”det bara var jag som är känslig nu”.
I december-21 började jag med att jobba 25% och trappade successivt upp till 75% i mars nu -22. Det är då allt börjar.

Små gliringar från kollegor att vi är så väldigt många som jobbar.
Chefen hånskrattar åt mej när jag påtalar att det inte går att ”räkna med mej” som en vanlig anställd.
Personer som jag trodde var vänner även utanför jobbet blir som förbytta. Man vill inte prata och skoja som tidigare utan är kort i tonen.
Saker slängs och jag blir informerad om att det bara har städats, ibland är grejer bara ”borta”.
Beslut jag tagit rivs upp utan anledning.
Chefen säger att jag ”svikit mina kollegor” när jag inte kom på ett pass där jag var ledig men någon hade fört in att jag skulle jobba, detta hade jag uppmärksammat och informerat om över en månad tidigare.

Nu innan sommaren ville chefen ha ett samtal om ”tiden som varit”, då tänkte jag att ”hon vill ge mej sparken” aka uppsägning av personliga skäl. Jag tog därför med mej facket.
Helt plötsligt så skulle det fixas och grejsas. Hon säger även ”det finns ju ingen här som vill dej något ont”, då har jag aldrig nämnt för henne något om min kollegor.

Om det inte framgått så är det då en kvinnodominerad arbetsplats och då kan man tydligen inte vara rak och ärlig.

Frågor?
Är jag överanalytisk?
Förslag?

Det kan vara så att du är i förstadiet till psykos som utlöses av adhd-medicinen. Du skulle i så fall inte vara den första.

Kvinnodominerade arbetsplatser är lätt de värsta när det gäller mobbing. Ett jävla massa kacklande bakom ryggar utan att vara rak.

Svårt att uttala sig när man inte känner dina kollegor eller vad det är för sorts arbetsplats. De arbetsplatser jag är van vid har exempelvis ganska rå och hård jargong. Det får man lära sig hantera helt enkelt. Annars får man göra något annat.

Jag tycker du ska konfrontera dem. Var rak med hur du uppfattar det som händer och sker. Se om det upphör. Om inte så ta med facket en gång till och gå till chefen. Chefen är ju trots allt ansvarig för arbetsmiljön.

Typ så...

Hade nästan kunnat vara min historia om det inte vore för att jag inte berättade om min diagnos för kollegorna, bara för cheferna, som behandlade mig som skit under flera år efter det. Jag liksom du gick över till natt, under en ny chef, så jag slipper umgås med någon av dem. Chefen jag har nu är dock neutral, även om vi knappt ses.

Hade jag både haft problem med chefen och kollegorna hade jag sökt andra jobb. Förstår att det blir svårt när du är deltidssjukskriven dock. Men det brukar vara det enda sättet. Eller eventuellt att bli omplacerad. Har du skött ditt jobb har de i alla fall ingen anledning att säga upp dig. Ta med facket till alla möten så är chefen i alla fall tvungen att skärpa sig under mötena.

Det ska inte gå till såhär, egentligen ska chefen tydligt ta ställning mot mobbare, inte själv delta. Annars är det skyddsombudet som man ska kunna prata med, men jag antar att det är en av kollegorna? Företagshälsovården är också ett alternativ.

Men jag hade aldrig tagit fighten, jag hade bytt jobb.

Jag hade psykos året innan jag började på teknisk yrkeshögskola, samt under de två åren. Började med risperidon strax efter drt vilket löste det som genom ett trollslag, även om jag blev tjock och trött av det istället.

Jag kommer dock aldrig i livet att berätta på en kommande arbetsplats att jag aldrig började med det yrket eftersom jag var psykotisk och sumpade alla tre praktiker (så ingen ville förstås ha mig), eller för den delen ens berätta att jag haft psykos som triggades av drogbruk.

Ja, det kanske bidrar till stigmat kring mental ohälsa, men för min del är det självklart att det vore desamma som att begå socialt självmord. Aldrig i livet att jag tänker lita på slumpmässiga kollegor till den grad att jag ger dem frikort att se mig som en rubbad knäppskalle.
Mental ohälsa är inte attraktivt, så sådant tar man helt enkelt inte upp med andra än familj och nära vänner om man har turen att de älskar en ändå.

Vilken typ av ADHD medicin är det som triggar psykos? Har alltid trott de var ofarliga.

Väldigt modigt att våga stå på sig, dela med sig av sin sjukdom, och vara öppen och ärlig. Tycker du fortsätter med att blanda in tredje part, när det börjar osa katt.

Raka rör och sätta gränser kommer man långt med, keep up the good work!

Svårt. Jag tror att man ska vara försiktig med vilka man berättar för, om sin psykiska ohälsa. Vi vill tro att vi människor är moderna, fördomsfria och upplysta numera, men verkligheten är inte så enkel. Det är kanske så att vi ändå, på ett undermedvetet plan, dömer ut människor, sorterar ut, de som visat på svaghet, tillkortakommanden eller sjukdom. Jag tror att man noga ska välja vilka man delar sina privata svårigheter med. Finns ett talesätt som säger: Det är jobbigt att tänka, det är därför de flesta människor dömer. Ps. Jag menar inte, att man inte ska prata om det överhuvudtaget, självklart ska man prata med familj och nära vänner om hur man mår.