Hur befriar vi Europa från Tysklands strypgrepp?

I takt med att Tysklands ekonomi och industri imploderar undrar man ifall inte deras maktgrep över Europa försämras med tiden?

Trots att jag hatar Macron så ser jag honom som en mer naturlig ledargestalt j Europa än något som Tyskland kan producera, där gäller ju teknokraternas styre och de rör sig så långt från populism som de bara kan. Ifall någon vill bevittna hur "expertstyre" inte leder till önskade resultat så behöver de bara bevittna vad som just nu sker i Tyskland. Inte ens något så enkelt som att planera en rationell energipolitik tycks Tysklands teknokrater kapabla att klura ut.

Greta Thunberg tycks rentav styra Tysklands energipolitik och det får ju ganska förutsägbara konsekvenser. Hela Tysklands industri är väl just nu påväg att flytta till Östeuropa, men tänk hur mycket sämre ställd Tyskland skulle vara ifall de inte styrde EU för att ta smällen för deras egna extremt dåligt genomtänkta energipolitik?

De skulle antagligen falla 2-3% i BNP per år istället för att nu bara befinna sig strax under 0% i en slags evig lågkonjunktur.

Jag delar förvisso synen på en del kritikpunkter (energi, invandring och militärt försvar framförallt), men Tysklands EU-roll är delvis ett svar på yttre maktstrukturer (USA, NATO, dollardominansen), och delvis ett uttryck för inre nationell skuld och liberal naivitet och idealism. Och detta gör Tyskland dubbelt bakbundet: de får bära en stor del av EU-projektet men kan inte leda det fullt ut som Tyskland – utan endast som en projektion av liberala ideologer och teknokrater.

Dock har även Tyskland flera betydande styrkor som förtjänar uppmärksamhet:

Tyskland har fortfarande Europas starkaste industriella bas, ett utbildningssystem som kombinerar teknisk spets med stark yrkesförankring, hög ämnesdisciplin och respekt för bildning – från lärlingssystem till klassisk humaniora. Det tyska duala systemet ger praktisk erfarenhet i nära samspel med arbetslivet, samtidigt som landets akademiska traditioner fortsatt bär upp ett av världens tyngsta intellektuella arv, dessutom ett relativt till resten av Europa konservativt bankväsende med förhållandevis låg grad av finansialisering och som i hög grad kanaliserar kapital till små och medelstora företag (Mittelstand), samt en arbetskultur präglad av ansvar, precision och långsiktighet. Lägg därtill landets geografiska position mitt i Europa och dess exportband till närliggande marknader med mindre globala beroenden, så står det klart att Tyskland – trots sin politiska vilsenhet – är förmodligen Europas bästa hopp.

Kritiken mot Tysklands politiska vägval är ofta relevant i diskussioner av det här slaget – men förblir ytlig om den ignorerar landets underliggande styrkor och framtida potential. Jag tror inte man ska underskatta Tyskland när den politiska pendeln väl svänger. Men det tragiska är att Frankrike har styrkor (energi, jordbruk m.m.) och svagheter (svagare industriell bas, högre grad av finansialisering m.m.) som Tyskland saknar och tvärtom. Det bäddar för en potentiell maktbalans, men också för framtida spänningar när rådande ordning faller samman under sina egna motsättningar. Mycket beror på hur sammanbrottet sker: ett abrupt sönderfall kan skapa ett farligt maktvakuum där tillfälliga blockbildningar ersätter dagens struktur – medan en långsammare erosion snarare riskerar leda till en utdragen geopolitisk dragkamp mellan Paris och Berlin. I båda scenarierna blir Ryssland en aktör: antingen som strategisk motpol i öst, eller som potentiell medspelare i en ny maktkonfiguration där Paris, Berlin och Moskva inte nödvändigtvis enas – men balanserar varandra i ett kontinentalt kraftspel. Oavsett vilken väg utvecklingen tar är det anmärkningsvärt att Storbritannien – som historiskt ofta agerat som yttre sabotör av kontinental maktbalans – inte längre är en direkt spelare. Det öppnar i teorin för större stabilitet, förutsatt att Europa lyckas bygga en ny inre ordning grundad på egen geopolitisk förmåga.

Jag tror min kritik mot Tyskland just handlar om att det av historiska skäl är som du säger dubbelt bakbundet.

Teknokratens välde skapas just som en resultat av Tysklands unika historia. Ingen slags passion eller större vision får komma att existera bortom business as usual. I alla bemärkelser så är den europeiska "skulden" något som Tyskland erfar med dubbel styrka än andra länder inom kontinenten (och den existerar överhuvudtaget inte i Östeuropa).

Miljögalenskap, eurogalenskap och invandringsgalenskap tillåts nå extrema nivåer bortom den europeiska normen och bortom alla rationella kalkyler därutöver. Inom teknokratiska tänkandet så finns det en slags irrationell utopisk framtidsvision där alla dagens problem kan lösas genom politisk ingenjörskap, så att även afghanen kan bli en hårt arbetande skattebetalande europeisk medborgare, sydeuropéer kan integreras till nordeuropeiska ekonomiska förhållanden, och man kommer lösa med magiska lösningar problemet att man har en helt väderberoende energisystem (den magiska lösningen visade sig vara att importera dyr el från andra länder, med resultat att alla länder i Europa fick dyra elpriser).

En arbetskultur baserad på ansvar och en någorlunda god harmoni mellan fack och politiken, en fantastisk yrkesförberedande utbildning (inte bara elitutbildning) och god balans i statsbudgeten är så klart exempel på Tysklands styrkor, men denna "business as usual" kan inte fortgå föraltid. I brist på större politisk vision för framtiden testar egentligen Tyskland hur länge man kan fortsätta flytta omkring i som en slags evig industriell dinosaurie utan att anpassa sig till informationsåldern och därutöver brottas med en kroniskt dålig befolkningspyramid som förr eller senare kommer skapa ekonomisk hårdsmälta.

I regel så har Tyskland övertaget emot länder som Frankrike eller Italien i att man kan utan stora protester få sina medborgare att arbeta till 70+ genom att presentera det som logisk alternativ när tyskar inte längre får barn. Den sista stora generationen var i Tyskland födda i 50-talet och 60-talet, och varje generation kommer krympa avsevärt framöver. Denna befolkningspyramid bör man betrakta med skräck:

https://www.reddit.com/r/europe/comm...ation_pyramid/

Business as usual kan du fortsätta med så länge det är tyskar som bär på systemets tyngd, men att inbilla sig att alla dessa icketyskar som närmar sig majoritet i de yngre generationerna kommer agera som tyskar alltid har agerat vore utopiskt.

Tyska CDU marscherar nu in med planer om återbyggandet av försvarsförmågan, innan man ens har löst den kroniska sjukdomen i systemet, där varesig tyskar eller icketyskar finner något som är ens värt att försvara och där tillverkningsindustrin (sista tyska styrkan) vacklar i energiosäkerhet och gentemot internationell konkurrens.

Arbetslösheten går upp nu, och nådde 6,3% vilket var högsta siffran sedan coronaåret 2020:

https://tradingeconomics.com/germany/unemployment-rate

Industrin visar inga tecken på återhämtning.

Det finns en betydande skillnad mellan att analysera Tysklands tillfälliga utmaningar och dess fundamentala strukturella styrkor. Du tar upp en del verkliga utmaningar, men det kan även överskugga mer fundamentala faktorer. Kritiken om Tyskland som en "evig industriell dinosaurie utan att anpassa sig till informationsåldern" missar flera viktiga nyanser, särskilt om vi betraktar utvecklingen bortom dagens neoliberala paradigm.

Det tyska banksystemet med sin trepelarmodell (privata banker, offentliga sparbanker och kooperativa banker) erbjuder en genuint annorlunda modell än den anglosaxiska som i högre grad prioriterar finansialisering. Den tyska modellen prioriterar långsiktiga relationer med industriella kunder, regional ekonomisk utveckling, och finansiering av produktiva investeringar snarare än finansiella spekulationer. I en värld som rör sig mot ökad deglobalisering och regionalisering blir detta en betydande styrka, inte en svaghet.

Trots alla regimbyten och ockupation av främmande makter har kärnan i det tyska banksystemet bevarats, vilket är imponerande, även om den högsta nivån med privata banker som Deutsche Bank har delvis liberaliserats utifrån externt tryck. Den dåliga tyska erfarenheten av hyperinflationen under Weimarrepubliken har bidragit till detta och därför har man fortfarande en skepsis mot allt för mycket skuldsättning. Denna institutionella robusthet visar på bankväsendets djupa förankring i tysk ekonomisk kultur och federalism. Sparkassen och kooperativa banker utgör ett slags ekonomiskt immunförsvar mot globala finansiella chocker, där lokala band mellan banker och näringslivet skapar en buffert mot internationella kriser. Under finanskrisen 2008 visade sig detta system särskilt värdefullt då tyska små och medelstora företag fortsatt kunde få tillgång till kapital när internationella kreditmarknader frös.

På samma sätt representerar Tysklands teknologiska strategi med fokus på "Industri 4.0" och digital transformation av tillverkningsindustrin ett alternativt spår som jag menar är mer hållbart i längden. Istället för att jaga konsumentorienterade digitala plattformar och snabba monopolistiska vinster, har Tyskland satsat på att metodiskt digitalisera sin industriella kapacitet medan man bevarar och utvecklar den produktiva kunskapsbasen. Detta ger flera fördelar ur ett konservativt perspektiv:

- Praktisk tillämpning av digitalisering som förstärker snarare än ersätter industriell produktion
- Större digital suveränitet och mindre beroende av amerikanska plattformar
- Mer jämnt fördelad teknologisk kompetens genom utbildningssystemet och industrilandskapet
- Högre skydd mot finansiella chocker och globala leverantörskedjeavbrott
- Bättre balans mellan teknologisk innovation och bevarande av social och ekonomisk stabilitet

Den enda verkliga nackdelen jag kan se är risken för teknologiska flaskhalsar inom vissa områden där helt nya teknologier kan krävas för att möta framtida utmaningar så som resursknapphet, men den tyska modellens fördelar överväger - helt klart.

Tysklands integrerade system av banker som finansierar långsiktiga industriella investeringar, forskningsinstitut som utvecklar tillämpad teknologi, och medelstora företag som implementerar dessa innovationer i produktionen innebär en modell för teknologisk utveckling som bevarar högre grad av ekonomisk självständighet och förankring i realekonomin – egenskaper som blir allt viktigare i osäkra tider och när dagens globaliserade finanskapitalism möter sina gränser.

Du förutsätter här en deglobalisering som Tyskland på alla sätt och vis söker stoppa, och det kommer ju naturligt för ett land som lever på handel framför allt annat. Oavsett vilken väg som Tyskland nu tar så kommer de få problem, ifall vi betraktar på möjligheten att fortsätta handla med den växande kinesiska marknaden så ser vi problemet att Kina erövrar mark i avancerad industriell produktion och det därmed inte längre är en utbyte mellan en lågkvalitativ kinesisk industri mot en avancerad tysk industri.

Kinesiska företag som ESTUN har ju tagit över tyskarnas mark när det gäller industrirobotik och länge så var Tyskland just ett land som sålde enorma mängder industrirobotik till Kina. Därutöver så sålde ju tyskarna bolag som KUKA till just kineserna, vilket visar på en ännu större problem där man inte visar prov på långsiktig strategi i begränsningar av handel som förser konkurrenter med kunskapsövertag. En brist på tänkande kring nationell strategi kan vi här bevittna, snarare får vi gammal hederlig neoliberal ordning där företagens frihet ska värderas över allt annat.

Samma omvändning har inträffat när det gäller kemiska produkter, ev-batterier, bilar, fartyg, osv. - det är inte längre billig skit som länder som Tyskland importerar från Kina.

Så Tysklands handelsbalans med Kina har snabbt gått från att vara ganska jämn (93 miljarder export mot 106 miljarder import 2018) till att idag vara djupt ojämn (90 miljarder export och 156 miljarder import år 2024) och värre kommer det än att bli. Halvledare och AI har vi helt gett upp i Europa, ifall detta kommer få konsekvenser för vår industri återstår att se.

Angående banksektorn så vet du mycket mer än mig om hur Tyskland organiserar den helt klart. Jag lyfter bara varningens finger angående tyska bankers ägande av statsobligationer runtom i Södra Europa, ett problem som tyskarna lyckats skjuta upp ganska så länge men som antagligen inte kan skjutas upp för all evighet framöver.



Men det är klart att du för fram många bra exempel på Tysklands styrkor, och det är inte som om jag skulle känna mig bekväm med exempelvis Storbritannien i förarsätet istället för Tyskland. Nu är hela EUs arkitektur just byggt på tysk politisk ingenjörskap; finansiellt, ideologiskt och byråkratiskt.

Att Storbritannien sitter i en än djupare avgrund än Europa visar för min del bara att saker alltid kan bli värre, men jag är inte bara därför beredd att godkänna Tysklands ledarskap.

Du tar upp flera viktiga punkter om Tysklands utmaningar, men jag tror vi behöver särskilja två olika nivåer av analys: den kortsiktiga situationen inom ramen för dagens globala system, och den långsiktiga realekonomiska resiliensen.

Tyskland har visserligen ett starkt intresse av att bevara vissa aspekter av den globala handelns öppenhet eftersom landet är extremt exportberoende. Den tyska ekonomiska modellen har under decennier varit byggd kring export av högkvalitativa industriprodukter, och en abrupt deglobalisering skulle onekligen skapa stora utmaningar för landet. Det är mer korrekt att säga att Tyskland försöker navigera deglobaliseringen selektivt - man vill behålla fördelarna med global handel där det gynnar landet, samtidigt som man gradvis anpassar sig till en värld med ökade geopolitiska spänningar och handelshinder. Tyskland vill inte stoppa hela deglobaliseringen, utan snarare kontrollera och bromsa processen för att göra den mindre smärtsam för den egna ekonomin.

Handelsbalansproblem med Kina som du lyfter är reella inom dagens globaliserade ekonomi. Angående försäljningen av KUKA till kinesiska Midea 2016 illustrerar det faktiskt sårbarheter i både dagens system och realekonomiskt. Kortsiktigt förlorade Tyskland kontroll över en teknologiskt ledande robottillverkare, vilket gav direkta effekter på handelsbalans och teknologiöverföring. Långsiktigt är det dock ännu värre: det innebär en permanent förlust av strategisk industriell kapacitet som blir särskilt problematisk i en framtid med ökad regionalisering där starkare teknologisk självständighet blir avgörande. Det visar hur kortsiktiga finansiella överväganden kan undergräva långsiktig industriell styrka - ett systemiskt problem som går bortom enbart Tyskland.

Erfarenheten av försäljningen av KUKA har dock väckt politisk debatt i Tyskland kring behovet av att skydda nyckelteknologier – vilket visar att det, trots tysk teknokrati, ändå finns en potential för strategiskt lärande och omorientering.

Vi kan jämföra med länder som har maximerat sina fördelar inom dagens globala ordning men på bekostnad av långsiktig resiliens. Irland är ett tydligt exempel – landet har skapat ett "ekonomiskt mirakel" genom låga bolagsskatter för multinationella företag (som går att kringgå så att de blir ännu lägre) och genom fullständig integration i den anglosaxiska finanskapitalismen. Detta har gett imponerande BNP-siffror på pappret men på bekostnad av realekonomisk substans, sociala klyftor och ekonomisk självständighet. Även Singapore har lyckats exceptionellt väl inom dagens system men är extremt beroende av global handel och finansiella flöden.

Gällande banksektorn har du rätt i att tyska bankers exponering mot sydeuropeiska statsobligationer utgör en riskfaktor. Men detta är främst ett problem inom ramen för dagens finansiella arkitektur. Det underliggande tyska banksystemet, med sin mindre grad av finansialisering och starkare koppling till realekonomin, förblir en strukturell styrka i ett längre perspektiv. De flesta tyska banker investerar i realekonomin – det är som sagt framförallt den högsta nivån kring storbankerna som liberaliserats.

Schweiz är för övrigt ett av få länder i Europa som fortfarande uppvisar tydliga likheter med det tyska banksystemet, särskilt genom sina regionala banker på kantonnivå (Kantonalbanken), även om den liberala banksektorn i Schweiz både är större och har en starkare ställning. Tidigare var detta vanligare även i andra europeiska länder, men finansavregleringar och marknadsintegration har sedan 1980-talet successivt urholkat de mer decentraliserade och realekonomiskt förankrade banksystemen.

När det gäller frågan om konkurrens från Kina så bör vi också komma ihåg att Kina själv står inför enorma utmaningar: en demografisk profil som på sikt är ännu mer alarmerande än Tysklands, ett instabilt finansiellt system med fastighetsbubblor av historiska proportioner, samt – intressant nog – ett ännu starkare beroende av dollardominansen än många europeiska ekonomier, inte minst Tyskland.

Skillnaden ligger i typen av exponering: Kina är mer direkt finansiellt inbäddat i dollarsystemet genom valutareserver, dollarfakturerad handel och beroende av amerikanska finansiella marknader. Tyskland däremot är mer indirekt exponerat, främst genom sin känslighet för konjunkturell global efterfrågan och valutarelaterad konkurrenskraft inom exportindustrin. Om valet står mellan dessa två typer av sårbarhet, framstår Tysklands situation som strukturellt stabilare i händelse av en global finanskris. Kina må vara större, men har samtidigt mer att förlora om dollardominansen skakar i grunden.

Sen är Kina och Tyskland båda exportberoende, men skillnaden ligger inte bara i volym utan i struktur och inriktning. Kina har visserligen tagit stora kliv uppåt i värdekedjan, särskilt inom robotik, batteriteknik och vissa industrisegment, men är fortfarande bredare och mer globalt utspritt i sin exportmodell. Tysklands exportmodell är fortfarande mer specialiserad på högkvalitativ industriproduktion, med starkare regionala band inom Europa och med ett banksystem som fortfarande till stor del är inriktat på att stödja denna produktion.

Så i valet mellan tysk huvudvärk och kinesisk hjärtinfarkt väljer jag ändå huvudvärken. Tyskland är sårbart genom global efterfrågan, men har samtidigt en strukturellt sundare bas. Kina är djupare intrasslat i dollarsystemet och har samtidigt en demografisk och finansiell struktur som ser betydligt svagare ut på sikt.

Min grundpoäng är inte att Tyskland saknar begränsningar eller problem eller att landet har agerat optimalt. Snarare att Tyskland, genom att ha bevarat sin industriella bas, sitt utbildningssystem, sin tekniska kompetens och sitt mindre finansialiserade banksystem, har behållit fundament som blir viktiga i en framtid där dagens amerikanska finanskapitalism möter sina gränser. Detta är precis när Tysklands strukturella styrkor skulle bli särskilt värdefulla, inte när de blir problematiska. Relativt sett står lejonparten av europeiska länder inför ännu större utmaningar med svagare industriella och finansiella fundament. Som du själv noterade sitter Storbritannien i en djupare avgrund. Storbritannien kretsar kring London, som är Europas clearinghus för den amerikanska dollarn. Hade jag varit skotte hade jag, trots utmaningarna (ekonomiskt/politiskt), varit en hängiven självständighetsivrande nationalist.

Kraschar den globala finanskapitalismen skulle Storbritannien och Irland vara värst positionerade i Europa, antagligen följt av Sverige på en tredje plats. Bäst positionerade i Europa skulle vara Ryssland, Frankrike och Tyskland - som alla har tydliga styrkor och svagheter. Dock har det givetvis även betydelse hur man orienterar sig i den nya situationen.

Sen vad gäller Tysklands roll i EU delar vi, som sagt, uppfattningen att Tyskland är bakbundet och inte kan leda fullt ut som Tyskland. Men EU som projekt är resultatet av komplexa kompromisser mellan flera aktörer och har en amerikansk bakgrund i kalla kriget, inte bara tysk "ingenjörskap", även om tyska vägval även har haft betydelse. När ekonomi och geopolitik slutligen genomgår större skiften är det inte tech-startups, finanskluster eller symbolpolitik som i sig avgör Europas öde – utan i mångt och mycket realekonomisk struktur. Och där, trots sina utmaningar och nuvarande motsägelser, har Tyskland mer på fötterna än de flesta.

Det som Bismarck och Hitler misslyckats med, har dagens tyska politiker lyckats med och har erövrat EUropa utan ett enda skott.
Tyskland har anpassat hela EU lagstiftningen till deras enorma industri.
EU-s centralbank finns i Frankfurt och givetvis styrs EU-s monetära politik för att gynna Tyskland.
Kina, USA , Ryssland talar direkt med Tyskland, likaså vid olika kriser är EU-s utrikesminister bara en galjonsfigur.

Länder utanför EU när de ska göra stora miljardbeställningar av diverse utrustning, maskiner, motorer, etc. väljer tyska tillverkare för att sedan få hjälp av Tyskland i olika förhandlingar med EU.
Tyskland som så gärna stoltserar med att de betalar den högsta EU-avgift brukar inte nämna i samma mening att de får tillbaka över 95% av de miljarder de betalar in till Bryssel.

Så all den makt köper de för en spottstyver.