Ni gifta som har barn och valt att skilja er, och sedan gått tillbaka till varandra?

Ni som ex varit gifta, varit en familj med barn ihop och som valt att separera - och sedan gått tillbaka till varandra igen?
Vad fick er att skiljas, och vad fick er att hitta tillbaka till varandra igen?

Lång/kort tid isär? Levt med andra partners emellan? Eller valt att bli familj igen för barnens skull?
Hur kände/känner ni?

1. Den största orsaken, som följde med sig massa irritation var bristen på sex. Då snackar vi noll (inget) sex.

2. Vi umgicks mycket efter uppbrottet och hade ett väl fungerande samarbete (trots att jag snabbt började dejta en ny). Vi är varandras bästa vänner och jag kände till slut att det var/är vi mot världen och valde att ge oss en chans till.

3. 6-7 månader från att jag släppte bomben tills dess att vi bodde ihop igen.

4. Jag dejtade en person under denna tiden.

5A. Uppbrottet var för min skull, men min irritation gick säkert ut över barnen, och iom. det blev jag en betydligt bättre förälder efter att jag gjort slut.
Det var dock FRUKTANSVÄRT att se barnens reaktion när jag berättade om separationen. Tittar jag på bilder på barnen från den tiden är det SÅ tydligt att dom mådde väldigt dåligt.
Tror att det är skillnad om en separation sker efter att föräldrarna har bråkat mycket. Det gjorde aldrig vi. Vi diskuterade alltid eventuella meningsskiljaktigheter på ett vuxet sätt. Separationen kom därmed som en blixt från klar himmel för kidsen.

5B. Allt är tillbaka som innan uppbrottet. Visste att det skulle bli så men det är som det är.
Jag går varje dag och funderar på om jag ska vara otrogen, göra slut eller ta livet av mig. Typ.
Jag är inte självmordsbenägen och skulle aldrig göra något så länge jag har barn, men jag smakar ofta på tanken.
Jag har på något sätt förlikat mig med att det är som det är, men speciellt roligt är det inte.

Lärdomen är väl:
Har man väl tagit steget att göra slut, så bli INTE ihop igen. Man gör slut när man har provat ALLT och när inte det funkade så kommer inget annat heller att göra det.
Personen som blir lämnad kommer medvetet eller omedvetet ändra på sig för att få tillbaka den andra.
Man kan dock aldrig ändra på en person, så efter ett tag är allt tillbaka som vanligt igen.
Detta visste jag innan. Idag får jag helt enkelt skylla mig själv.

Får man fråga vad din analys är gällande varför hon slutade vara sugen på sex?
Fanns det någonting i ditt beteende som ledde till att det blev så?

Anledningen till att jag frågar är för att vi i mitt förhållande diskuterar våra vänner i den situationen du beskriver och min sambo hävdar att lusten försvinner ofta när mannen är dålig på att hjälpa till hemma eller slutar bry sig och visa ömhet för sin kvinna. Lesbiska par tycks inte ha samma problem.

Vad tänker du?

Tack! Kloka ord. Igenkänning på många punkter.
Det är nog väldigt klokt att tänka på just det att; Man gör slut när man testat ALLT och tyvärr kommer nog inte mycket att ändras om man skulle gå tillbaka igen.
Man har ju hört solskenshistorier om de som fått det så himla mycket bättre efter de varit isär och insett ett och annat, men motsatsen verkar överlägsen.