Få saker är så illustrerande som ren och skär tystnad.
Få saker kan så effektivt illustrera ett obestridbart faktum.
Om jag hade svårt att följa med på grund av den iranske doktorns brytning, så var jag desto klarare på varför både han och sköterskan var knäpptysta bakom skynket. För varje ny bild dom tog så var dom om möjligt ännu tystare än tidigare.
När han mumlade ett lågmält "du kan gå och klä på dig" till min tjej så förstod vi båda det som inte hade formulerats i ord.
Det hade börjat som en blödning för några dagar sedan. En blödning som kunde vara en naturlig del av graviditeten, men som visade sig vara resultatet av en bortstötningsprocess i 14:e veckan istället. En "slumpmässigt olycklig kombination av inkompatibla DNA" löd diagnosen.
Kort sagt, det fanns inte längre liv i livmodern och fostret var dött.
Oavsett hur mycket man kan diskutera fram och tillbaka om hur mycket medvetande ett foster på det stadiet har, så var det i allra högsta grad en individ i våra sinnen.
Jag har redan sett framför mig den lilla parveln som jag skulle lära att cykla eller den lilla störiga tjejen som kommer fingermåla dom tråkigt vita dubbeldörrarna i vardagsrummet med rosa streckgubbar.
Jag fick inte ens se dom svartvita ultraljudsbilderna, men i min fantasi kan jag föreställa mig konturerna av en liten svart figur av död materia, som hämtad ur nån skräck film. En liten kropp som inte fick lov att öppna ögonen eller känna värmen av solstrålar i ansiktet.
Fick reda på detta för 184minuter sedan och känner en slags märklig tomhet inombords som jag inte upplevt förut. Lyckades hålla en hård fasad uppe tills jag kom innanför dörren och grät som en liten flicka, vilket är ytterligare en sak som jag aldrig gör.
Enligt doktorn faller 18-24% av alla graviditeter bort.
Med den statistiken i ryggen så borde det finnas ett flertal personer på forumet, som har genomlevt det som vi går igenom nu.
Hur gör man?
Jag skriver nog mest för min egen del för att sortera det jag känner just nu...
Få saker kan så effektivt illustrera ett obestridbart faktum.
Om jag hade svårt att följa med på grund av den iranske doktorns brytning, så var jag desto klarare på varför både han och sköterskan var knäpptysta bakom skynket. För varje ny bild dom tog så var dom om möjligt ännu tystare än tidigare.
När han mumlade ett lågmält "du kan gå och klä på dig" till min tjej så förstod vi båda det som inte hade formulerats i ord.
Det hade börjat som en blödning för några dagar sedan. En blödning som kunde vara en naturlig del av graviditeten, men som visade sig vara resultatet av en bortstötningsprocess i 14:e veckan istället. En "slumpmässigt olycklig kombination av inkompatibla DNA" löd diagnosen.
Kort sagt, det fanns inte längre liv i livmodern och fostret var dött.
Oavsett hur mycket man kan diskutera fram och tillbaka om hur mycket medvetande ett foster på det stadiet har, så var det i allra högsta grad en individ i våra sinnen.
Jag har redan sett framför mig den lilla parveln som jag skulle lära att cykla eller den lilla störiga tjejen som kommer fingermåla dom tråkigt vita dubbeldörrarna i vardagsrummet med rosa streckgubbar.
Jag fick inte ens se dom svartvita ultraljudsbilderna, men i min fantasi kan jag föreställa mig konturerna av en liten svart figur av död materia, som hämtad ur nån skräck film. En liten kropp som inte fick lov att öppna ögonen eller känna värmen av solstrålar i ansiktet.
Fick reda på detta för 184minuter sedan och känner en slags märklig tomhet inombords som jag inte upplevt förut. Lyckades hålla en hård fasad uppe tills jag kom innanför dörren och grät som en liten flicka, vilket är ytterligare en sak som jag aldrig gör.
Enligt doktorn faller 18-24% av alla graviditeter bort.
Med den statistiken i ryggen så borde det finnas ett flertal personer på forumet, som har genomlevt det som vi går igenom nu.
Hur gör man?
Jag skriver nog mest för min egen del för att sortera det jag känner just nu...
