Jag regurgiterar mina synpunkter från de senaste säsongerna i stora allsångstråden.
Om jag fick bestämma skulle programmet få en redaktör med kärlek till den svenska musikhistorien och allsångstraditionen. Den senare är i hög grad
textbunden, dess rot är psalmboken som har varit en svensk folkbok under århundraden (och långt mer betydelsefull för de svenska hemmen än Bibeln eller bondepraktikan). Även under sekulariseringens och den kommersiella musik- och underhållningskulturens starka framväxt under 1900-talet har svenskarna fortsatt att sjunga visor och allsånger som kombinerar fina melodier med litterärt konstfulla texter – ofta tonsatta dikter. Våra visböcker är fulla av sådana alster, den starka svenska körtraditionen har också förmedlat dem, och ibland har de också blivit väldiga kommersiella framgångar. Åtminstone
en låt i varje program borde kunna vara av denna karaktär.
Men nu får inte jag bestämma, bara betala.

Sålunda befarar jag att allsångssäsongen 2021 kommer att fortsätta trenden från de senaste åren – alla visor och litterära texter typ Evert Taube är i stort sett utmönstrade, med undantag för några barnvisor, och i stället för egentliga allsånger – d.v.s. sånger som man i princip ur minnet kan sjunga från början till slut utan ackompanjemang – kommer artisternas schlager- och ESC-anstrukna repertoar att dominera även allsångsavsnitten. Mer "historiskt" än Stikkan Anderson och kanske något maskeradpotpurri på gamla revylåtar blir det aldrig.
Karakteristiskt är att de framförda allsångstexterna saknar egenvärde – ingen människa skulle någonsin sitta och läsa dem utan musik – och att de sällan handlar om någonting utanför sångarens egen upplevelse. Jämför gärna det berättande perspektivet i de flesta av Evert Taubes visor och det allmänmänskligt observerande och reflekterande draget i de flesta vistexter som baseras på dikter, med temat i de allsånger som med all sannolikhet kommer att dominera även 2021:
1) en (sexuell) relations inledning/avhandling/slutförande
2) jag (artisten) vill offentliggöra en personlig känsla och eventuellt även få revansch/hämnas
Det är förstås inget "fel" på ovanstående teman men den mänskliga erfarenhetsvärlden, inklusive våra allsånger, innehåller mycket mer än så. Samtidigt som programledarna och artisterna oupphörligen hojtar från scenen om "kärlek" förmedlar de en repertoar som väsentligen är kärlekslös, i det att den inte intresserar sig för något annat än sig själv. – Sen lämnar jag frågan öppen om huruvida det också finns en ondskefull, medveten avsikt bakom utvecklingen – att svenskarna och deras barn skall bli dummare och mer rotlösa – eller om det bara handlar om hjälplös narcissism som ingen med makt inom public service verkar finna det angeläget att motverka.