Omvänd snobbism/anti-intellektuella tendenser

Inte bara böcker, utan detta gäller även t.ex. om man säger att man är intresserad av opera, balett, klassisk musik, poesi (OK det sistnämnda går väl oftast ihop med begreppet "böcker"), museibesök... Ballroom dancing hörde länge dit också, men det ändrades (i alla fall delvis) med dokusåpan "Let's dance" - då blev det mer folkligt. (Folkdans/gammeldans/polskedans har en särskild ställning - det är inte snobbigt men anses töntigt. ANDRA länders folkdanser kan dock anses snobbigt och pretto att intressera sig för.)

Man får höra att man snobbar, att man bara låtsas gilla detta och egentligen inte gillar det eller förstår sig på det. (Därmed inte sagt att det inte FINNS människor som håller på exakt så, i synnerhet en del nyrika.)

Jag - som kommer från arbetarklassen - fick som barn och ung höra hånfullheter avseende detta till och med från mina släktingar, och sådant gör ont! Jag har ofta tänkt, att det är så mycket lättare för dem som växer upp i den grupp eller "klass" (fast jag ogillar det sistnämnda ordet, jag tycker att samhällsklasser är något vi borde ha bakom oss nu) där de hör hemma. Där de inte behöver försvara sitt val att spela fiol eller spara veckopengen för att gå på en operaföreställning, t.ex..

För att mer specifikt gå in på böcker, så verkar just detta ha blivit värre på senare år, sedan internet kom. När jag var barn och tonåring var det i alla fall något normalt i alla grupper eller "klasser" att man läste böcker - och även papperstidningar - dessa var en del av livet. Även om en del av böckerna dömdes ut som "hittepå-låtsas-pretto-finkultur" så var inte hela fenomenet böcker utdömt. De flesta läste några böcker i alla fall ibland, om inte annat så typ Manhattan-deckare, Western-serien, Kalla kårar, Mysrysare, Harlequin (alltså så kallad kiosklitteratur).

...men nu verkar det, som att det ses som snobbigt att sitta på tåget med en bok oavsett genre? Som att man låtsas vara intellektuell. Detta är mycket illa, eftersom många timmar ensam i böckernas värld är det som övar upp hjärnan under uppväxten, och även håller den alert under livets gång.

Det bästa skulle vara om vi bara skulle sluta sätta kulturuttryck i hierarkier - inklusive "omvända" hierarkier - och låta folk roa sig med vad de vill, den korta stund som vi har på jorden...

Det är inte bara ett kulturellt problem. Det är ett symptom på något djupare, något som svenska tänkare redan på 1500-talet varnade för: pöbelmentalitet.

I predikningar, lagtexter och politiska skrifter från stormaktstiden beskrevs "pöbeln" som "den obetänkte hopen", en känslostyrd massa som förringar förnuft, avskyr nyanser och dras till förenklade, emotionella sanningar. Gustav Vasa såg pöbeln som en lättmanipulerad kraft, farlig när den inte kontrolleras. Utdrag ur ett brev från Gustav Vasa till städerna i Småland, 1543:
"Låten icke pöbeln förvilla eder med falska rykten, ty sådant bringar eder allenast skam och nederlag." Olof Rudbeck skrev att pöbeln "följer den starkastes svärd" och lägger ingen vikt vid rätt eller förnuft. Från Erik XIV:s fängelsedagböcker (sent 1560-tal): "Man må ej frukta pöbelns tomma gny, men dock vaka över dess listiga stämplingar." Rättegångsprotokoll från 1560-talet: "Pöbel och meniga hopen sammanlupen vid torget, ropandes hot och skrän emot hövedsmannen." På 1700-talet tilltog elitens rädsla för pöbeln och den beskrivs i somliga texter som "demonisk".

Är det inte just detta vi ser idag – inte på torgen, men i kommentarsfält, Flashbacktrådar och vardagsliv?

Att läsa en bok på tåget, eller ens prata med entusiasm om poesi, kan i vissa sällskap framkalla samma reaktion som att ha ritat pentagram i sanden. Man anses "förmer", en "snobb" eller – ännu värre – en bluff som bara låtsas tycka om sådant där. Ironiskt nog kommer denna misstänksamhet ofta från människor som säger sig stå på folkets sida.

Men pöbelmentalitet är ingen klassfråga. Det är, som en modern definition skulle säga, en mental och kulturell hållning. Den yttrar sig genom förakt för bildning, komplexitet, och nyanser. Den kräver enkla svar och utser gärna syndabockar – ofta de som avviker genom att tänka själva.

Det är därför dagens bokläsare, konstälskare och reflekterande människor ofta blir måltavlor – inte bara för skämt, utan för det breda folklagrets aggression.

Precis som 1500- och 1600-talets makthavare fruktade pöbelns oförutsägbarhet, borde vi idag frukta pöbelns triumf över det civiliserade samtalet. För det vi förlorar när vi hånar bildning är inte bara estetik eller akademisk kuriosa. Vi förlorar förmågan att tänka, att förstå samhällets djupare mekanismer, och att lösa problem som inte ruvar på de omedelbara, känslomässiga svaren som pöbeln eftersöker.

I viss mån är det väl så, även om man mildrar uttrycket lite. Under större delen av 90-talet, kanske ända fram till 00-talet - så var det sk "kulturbärande skiktet" i samhället gatekeepat av en bildad medelklass.

På kultursidor och liknande så gav man plats för akademiker och intellektuella , man recenserade kultur av bra nivå osv.

Sen kom en attitydförändring, i och med att man började "ta populärkultur på allvar". I nån mening var det nödvändigt - men det innebar också en förskjutning mot det folkliga som alltings mittpunkt

Jag är en simpel man på många vis, JAG är ingen supersmart akademiker - men jag uppskattade att ha en högre nivå att orientera mig efter. Dvs läste jag en kultursida ville jag upptäcka nya saker och lära mig grejer. Men idag skriver Hanna Faahl om "Mello" och man listar vad man gillar bäst på Netflix i veckan. Och så plats för olika skribenter (med stor bildbyline) att ha kulturbråk med andra kulturskribenter om "nepo babies" osv. Nivån har sjunkit till en nivå där inte ens kultursidorna står upp för kvalitetskultur. Man är så rädda för att det ska vara "elitistiskt" att fokusera på kvalitet.

Hade med en bok som jag skulle lämna tillbaka till biblioteket när jag besökte mina morföräldrar. Och morfar började bete sig smått hysteriskt. När han såg boken sa han "Jaaa enda anledningen till att du läser är föör du inte kan läsa, du kan inte lääsa HAHAHAAHA". Extremt fejkat och tillgjort skratt. Då sa jag "Nej så är det inte, men du är säkert jätteduktig på att läsa morfar". Och då börja han skryta om hur bra han är på att läsa och berätta om hur många manualer han har läst på jobbet osv för att bevisa att han är bättre än mig. Jag satt mest där och tyckte synd om honom, men det är väl ett bra exempel på mindrevärdeskomplex? Min avsikt med att ha med boken var inte att skryta det var endast för att lämna tillbaka boken till biblioteket.

Har du kunnat komma över de här attityderna från din ursprungsfamilj/släkt, då? Jag måste säga att jag har haft svårt för det, jag kan fortfarande höra "för mitt inre öra" elaka kommentarer som jag vet personer skulle säga, om de visste att jag t.ex. lyssnar på opera. Fastän den personen jag i synnerhet tänker på är avliden sedan många år. Det hjälper inte, för det han sa då när han levde sårade mig så mycket att det liksom alltid blir med mig.

Jag är i alla fall nöjd med att jag aldrig tillät att mina barn påverkades av dessa släktingar. Och mina barn blev tidigt introducerade till många kulturutryck, bland annat spelade de klassisk musik på instrument på kommunala musikskolan som barn, och ett av barnen spelar fortfarande ibland. Vi gick på muséer och kommunens konstnärliga verksamhet för barnfamiljer, min dotter dansade balett åtminstone något år och fick grundförståelsen för det, och jag introducerade kidsen till operans värld. De här gamla europeiska konstarterna är ju jätteviktiga, de är ett kitt både inom den civiliserade världen nu (viktigare än någonsin när vi har Mordors horder här), och mellan tiderna...

Usch, jag tycker sådana där attityder är så tråkiga. Richard Burton skrev t.ex. i sin självbiografi att hans far hade varit väldigt hånfull angående hans skådespeleri. Trots att Burton blev så framgångsrik och tjänade så mycket pengar på det, så tyckte fadern att det inte var "ett riktigt arbete". Sådana föräldrar förstör för sina barn, det borde ingen vilja göra, oavsett vad man tycker om t.ex. en konstart eller ett yrke innerst inne. Man borde inte vilja såra sina barn (eller barnbarn eller andra unga släktingar).

Det är SÅ mycket lättare för dem som s.a.s. växer upp i den klass där de hör hemma från början... där det är naturligt att låna böcker på biblioteket, gå på muséer och vernissager, dansa balett som barn (flickor), lära sig dansa baldans i tonåren (båda könen), spela något instrument, gå på opera och klassiska konserter... Fast egentligen skulle det vara ännu bättre om vi skulle lägga ner hela klassbegreppet och -indelningen, sluta förknippa vissa intressen med vissa klasser, och låta alla plocka ihop fritt vad de vill ha för fritidsintressen.

... och det måste även vara tillåtet att blanda. En kväll känner man kanske för att mörklägga hela lägenheten och lägga sig och blunda och lyssna igenom en akt av en opera från 1800-talet, en annan kväll känner man för ett avsnitt ur "Friends" eller "Benny Hill". Det har väl ingen annan med att göra? Och först och främst så betyder det inte att man inte på riktigt uppskattar operan, utan bara ljuger om detta för att göra sig märkvärdig, fast ens "riktiga" kulturnivå är Friends och Benny Hill...

Utan att gå närmare in på hur detta yttrar sig, så är jag inte säker på att bildningsföraktet och den omvända snobbismen verkligen blivit större. Pöbelmentaliteten har alltid funnits och attityden att man inte skall tro att man är något verkar höra till det mest svårutrotade intellektuella ogräset. Som jag minns min barndom fanns det lika många idioter då som nu som inte kunde förstå hur man frivilligt kunde läsa böcker.