Omvänd snobbism/anti-intellektuella tendenser

Inte bara böcker, utan detta gäller även t.ex. om man säger att man är intresserad av opera, balett, klassisk musik, poesi (OK det sistnämnda går väl oftast ihop med begreppet "böcker"), museibesök... Ballroom dancing hörde länge dit också, men det ändrades (i alla fall delvis) med dokusåpan "Let's dance" - då blev det mer folkligt. (Folkdans/gammeldans/polskedans har en särskild ställning - det är inte snobbigt men anses töntigt. ANDRA länders folkdanser kan dock anses snobbigt och pretto att intressera sig för.)

Man får höra att man snobbar, att man bara låtsas gilla detta och egentligen inte gillar det eller förstår sig på det. (Därmed inte sagt att det inte FINNS människor som håller på exakt så, i synnerhet en del nyrika.)

Jag - som kommer från arbetarklassen - fick som barn och ung höra hånfullheter avseende detta till och med från mina släktingar, och sådant gör ont! Jag har ofta tänkt, att det är så mycket lättare för dem som växer upp i den grupp eller "klass" (fast jag ogillar det sistnämnda ordet, jag tycker att samhällsklasser är något vi borde ha bakom oss nu) där de hör hemma. Där de inte behöver försvara sitt val att spela fiol eller spara veckopengen för att gå på en operaföreställning, t.ex..

För att mer specifikt gå in på böcker, så verkar just detta ha blivit värre på senare år, sedan internet kom. När jag var barn och tonåring var det i alla fall något normalt i alla grupper eller "klasser" att man läste böcker - och även papperstidningar - dessa var en del av livet. Även om en del av böckerna dömdes ut som "hittepå-låtsas-pretto-finkultur" så var inte hela fenomenet böcker utdömt. De flesta läste några böcker i alla fall ibland, om inte annat så typ Manhattan-deckare, Western-serien, Kalla kårar, Mysrysare, Harlequin (alltså så kallad kiosklitteratur).

...men nu verkar det, som att det ses som snobbigt att sitta på tåget med en bok oavsett genre? Som att man låtsas vara intellektuell. Detta är mycket illa, eftersom många timmar ensam i böckernas värld är det som övar upp hjärnan under uppväxten, och även håller den alert under livets gång.

Det bästa skulle vara om vi bara skulle sluta sätta kulturuttryck i hierarkier - inklusive "omvända" hierarkier - och låta folk roa sig med vad de vill, den korta stund som vi har på jorden...

Det är inte bara ett kulturellt problem. Det är ett symptom på något djupare, något som svenska tänkare redan på 1500-talet varnade för: pöbelmentalitet.

I predikningar, lagtexter och politiska skrifter från stormaktstiden beskrevs "pöbeln" som "den obetänkte hopen", en känslostyrd massa som förringar förnuft, avskyr nyanser och dras till förenklade, emotionella sanningar. Gustav Vasa såg pöbeln som en lättmanipulerad kraft, farlig när den inte kontrolleras. Utdrag ur ett brev från Gustav Vasa till städerna i Småland, 1543:
"Låten icke pöbeln förvilla eder med falska rykten, ty sådant bringar eder allenast skam och nederlag." Olof Rudbeck skrev att pöbeln "följer den starkastes svärd" och lägger ingen vikt vid rätt eller förnuft. Från Erik XIV:s fängelsedagböcker (sent 1560-tal): "Man må ej frukta pöbelns tomma gny, men dock vaka över dess listiga stämplingar." Rättegångsprotokoll från 1560-talet: "Pöbel och meniga hopen sammanlupen vid torget, ropandes hot och skrän emot hövedsmannen." På 1700-talet tilltog elitens rädsla för pöbeln och den beskrivs i somliga texter som "demonisk".

Är det inte just detta vi ser idag – inte på torgen, men i kommentarsfält, Flashbacktrådar och vardagsliv?

Att läsa en bok på tåget, eller ens prata med entusiasm om poesi, kan i vissa sällskap framkalla samma reaktion som att ha ritat pentagram i sanden. Man anses "förmer", en "snobb" eller – ännu värre – en bluff som bara låtsas tycka om sådant där. Ironiskt nog kommer denna misstänksamhet ofta från människor som säger sig stå på folkets sida.

Men pöbelmentalitet är ingen klassfråga. Det är, som en modern definition skulle säga, en mental och kulturell hållning. Den yttrar sig genom förakt för bildning, komplexitet, och nyanser. Den kräver enkla svar och utser gärna syndabockar – ofta de som avviker genom att tänka själva.

Det är därför dagens bokläsare, konstälskare och reflekterande människor ofta blir måltavlor – inte bara för skämt, utan för det breda folklagrets aggression.

Precis som 1500- och 1600-talets makthavare fruktade pöbelns oförutsägbarhet, borde vi idag frukta pöbelns triumf över det civiliserade samtalet. För det vi förlorar när vi hånar bildning är inte bara estetik eller akademisk kuriosa. Vi förlorar förmågan att tänka, att förstå samhällets djupare mekanismer, och att lösa problem som inte ruvar på de omedelbara, känslomässiga svaren som pöbeln eftersöker.

I viss mån är det väl så, även om man mildrar uttrycket lite. Under större delen av 90-talet, kanske ända fram till 00-talet - så var det sk "kulturbärande skiktet" i samhället gatekeepat av en bildad medelklass.

På kultursidor och liknande så gav man plats för akademiker och intellektuella , man recenserade kultur av bra nivå osv.

Sen kom en attitydförändring, i och med att man började "ta populärkultur på allvar". I nån mening var det nödvändigt - men det innebar också en förskjutning mot det folkliga som alltings mittpunkt

Jag är en simpel man på många vis, JAG är ingen supersmart akademiker - men jag uppskattade att ha en högre nivå att orientera mig efter. Dvs läste jag en kultursida ville jag upptäcka nya saker och lära mig grejer. Men idag skriver Hanna Faahl om "Mello" och man listar vad man gillar bäst på Netflix i veckan. Och så plats för olika skribenter (med stor bildbyline) att ha kulturbråk med andra kulturskribenter om "nepo babies" osv. Nivån har sjunkit till en nivå där inte ens kultursidorna står upp för kvalitetskultur. Man är så rädda för att det ska vara "elitistiskt" att fokusera på kvalitet.