40-årskris

Skönt att du ser ljuset i tunneln! Sköt om dig

Du har 2st alternativ:

1). Erkänn dig besegrad av livet aka "lägga sig ner och dö".
2). Börja leva ditt bästa liv vid 40-års ålder.

Min fråga som jag tycker att du borde ställa till dig själv är följande:
"Vill du hellre börja leva sent i 40-års åldern eller aldrig ha levt på riktigt när du ligger på din dödsbädd?"

Frågan är självklart enkel att svara på.
Men det är bara du som kan rädda dig själv ur det här.
Det är bara du som kan ta intitativet att börja jobba på dig själv inom dom området som du själv anser dig "lacking".

Sen måste du sluta jämföra ditt 40-åriga liv med dina vänner i samma ålder.
Dom lever sitt liv efter sina drömmar/värderingar.
Du måste börja att leva för dig själv och för vad du själv faktiskt vill åstakomma med ditt liv.

Jag kan lova dig att alla dina jämnåriga vänner med Hus, fru, 2st barn och ett framgångsrikt jobb inte är så lyckliga som dom försöker få det att framstå.

Du måste börja leva ditt liv efter dina egna villkor.

"It´s never to late to become the person that you were meant to be"

Det känns som att du bara läste rubriken på mitt inlägg…det du skriver är precis det jag inte upplever att jag känner, därav inte en klassisk 40-årskris.

Jag hade en rejäl kris när jag skulle fylla 40. Man skulle ju ha gjort en massa. Jämförde sig med andra.
En del säger att åldern bara är en siffra.
Really? Jag märker skillnad nu när jag är 50+
Men det kanske är individuellt.

Äldre tråd...

Men om man är kvinna och mår sådär som ts beskriver så tycker jag man ska gå och få kollat sina hormoner. Ett tidigt klimakterie, pms besvär, för klimakterie osv. Det är ovärt att behöva må så och hjälp finns ju att få. Visst en kris kanske men samtidigt så enkelt att kolla så inte roten till psykisk ohälsa är kroppslig.