Smittas du moraliskt utav omvärldens vänsteretik?

Dagens samhälle har många brister som nog de flesta här kan vara överrens om. Samhället är uppbyggt på det viset att höginkomsttagare betalar högre skatter än låginkomsttagare, trots att den offentliga sektorn ofta riktar sina tjänster just till sämre bemedlade. Det finns därmed en dubbel orättvisa. Inte bara är det orättvist fördelat hur man bidrar till det gemensamma, utan det är även orättvist fördelat när man ska få tillbaka från den pott som man har tvingats bidra till. Detta missförhållande trumfas dessutom utav attityderna i samhället. Det verkar finnas en bred uppslutning bakom en etik som skuldbelägger de rika, som om det var de som hade tagit någonting från de fattiga och inte tvärt om. Att över huvud taget diskutera etiska spörsmål som det här är ett no-go för borgerliga politiker. Så pass stora brister i empatisk förmåga har människor så att de inverterar rättvisebegreppet och gör martyrer utav socialister, feminister, miljöfundamentalister, folk som hatar vita människor och i största allmänhet terrorister. Staten och dess lagar är utformade för att blidka de empatilösa röda massorna. Därmed är det vänsterns ondska som myndigheterna upprätthåller med sina poliser, sina soldater och sina jurister, vilket i sin tur innebär att en person med sunda etiska värderingar blir förpliktigad att kämpa emot lagen och dess beskyddare. Så långt hoppas jag att alla är med. Det är så att säga en premiss för fortsatt diskussion.

En vidare frågeställning som jag funderat över är dock hur detta påverkar våran faktiska moral, vi som tagit avstånd ifrån den allmänt accepterade etiken och de lagar som följer med den. Blir det lätt att vi fastnar i någon sorts nihilism när vi väl accepterat att vi måste bryta emot lagen, där vad som helst blir accepterat? Jag som fotbollssupporter får nog medge att jag brutit inte bara emot Svea rikes lagbok ett par gånger utan även icke-agressionsprincipen (dvs jag har inlett våld eller hot mot parter som inte först gett sig på mig eller min egendom). Jag måste någonstans inse att jag inte automatiskt blir en superhjälte bara för att jag, som en utav få människor, vet skillnaden på rätt och fel. Men.. hur har jag då blivit som jag är? Jag lever i ett fullkomligt myller utav människor som inte bryr sig ett jota om icke-agression. Kanske är det så att jag helt enkelt har påverkats utav min omvärld, även om jag inte anammat deras falska etik? För jag tror verkligen att jag hade kunnat vara en bättre människa i ett bättre samhälle. Det är mest det att man tappar hoppet och anpassar sig.

Känner du igen dig i mina frågeställningar? Hur upplever du själv att din moral har påverkats av att leva i ett socialistiskt samhälle? Kunde du också varit en bättre människa?

Jag ser fram emot att läsa era tankar och funderingar.

En av de viktigaste aspekterna av applicerad postmodernism är relativiseringen.

Så länge du håller dig till fakta och stringenta argument, så är du immun mot vänsterblivenheten.

Jag hade gärna gett dig rätt, men tyvärr tror jag att man många gånger nöjer sig med att veta bättre och allt för sällan gör bättre. Jag kör ofta raka rör i mina diskussioner, men inte ens jag är helt immun mot den så kallade vänsterblivenheten.

Är höger och konservativ, med traditionella mått mätt, men ser inget fel i att folk som tjänar mer betalar mer i skatt. Ser inte det som problemet.

Problemet är när skattetrycket är för högt i relation till vad samhällsmedborgarna får tillbaka. Inte att en rik person anser sig missgynnad.

Med det sagt ska skattetrycket givetvis inte drabba "rika" orimligt hårt. Men, i dagsläget skulle jag säga att skattetrycket, i och med ökade priser och därmed ökade skatter, främst drabbar medelsvensson.

problemet är väl snarare att man i situationer där man vet bättre, ändå låter vänsteridioterna hålla på trots att de är ute och cyklar, för att arbetsplatsen eller vänskapskretsen har en lutning åt det hållet och man vill inte bli en social pariah.

Vänster i sig är inte något dåligt. Alla -ismer har goda intentioner, men inga -ismer fungerar då människan är egoistisk och girig (vilket TS tydligt erkänner sig själv vara). "Vänsteretiken" som du kallar den har kommit fram genom miljoner års evolution. Vi är packdjur, och alla packdjur hjälper varandra. Det är därför packdjur alltid har dominerat jorden och har överlevt längst.

Problemet är som sagt egoismen. Vi ser detta både på vänsterkanten och högerkanten. Röstar själv SD, men ser många på högerkanten som är lika stora idioter som de på vänsterkanten. Skillnaden brukar vara att mer pålästa och självständiga individer mer håller till höger, medan personer som är starkare beroende av flocken hör till vänster. Det gör att mobbare håller sig mer till vänster än höger, vilket vi ser hur vänstern beter sig. För att dessutom få tillhöra flocken blundar vänstern för fakta som motsäger deras narrativ, i rädsla att bli utstötta.

Högern i sin tur känner inget behov av att anpassa sig efter flocken. Här finns det 2 kategorier. Dels har du de intellektuella. De kan sina saker, och har ofta inget emot att betala skatt mm då man ser nyttan av det. Det som hänt de senaste 30 åren är att du får allt mindre, men betalar allt mer. Det gör att man ifrågasätter detta. För att hålla skatterna nere för regering över detta till ställen där det inte syns så tydligt (bränsle, el...). Detta förstår intellektuella och håller sig till höger och protesterar mot den utvecklingen.

Den andra kategorin är den som oftast syns och hörs mest, de mobbade. Mobbade människor är oftast enstöringar och klarar inte av flocken då man inte litar på den. Pga mobbingen har de svårare att klara studier och gör uttalande i hat då man hatar de i flocken. De riktar oftast sin energi åt fel håll och missförstår ofta politiska partier. Många går in i SD och tror att deras hat är accepterat där. Efter en stund inser de att deras hat inte är accepterat och blir missnöjda och går med i AFS eller NMR där hatet är mer accepterat. Men där ser man också att de inte klarar flocken då dessa organisationer har en massa konflikter och klarar inte av att strukturera sig på ett bra sätt. Incels tillhör oftast denna kategori av dessa anledningar.

Om höginkomsttagare känner sig orättvist behandlade är det väl relativt lätt för dem att minska sin inkomst till en acceptabel nivå? Betydligt lättare än för en låginkomsttagare att höja sin, skulle jag vilja påstå!

Tjänar du för mycket, halvera din arbetstid och inkomst! Därmed vinner du också mycken tid som du kan ägna åt roligare saker än att sitta på ett dammigt kontor!

Du får ingenting ta med dig dit du går...

Vi har ju bara lite vänstertankar på ytan. Sossarna är ju ett råkapitalistiskt parti i stil med moderaterna. Båda vill avveckla rätten till sjukvård och båda vill ha in så mycket nytt folk för att skapa en större marknad och samtidigt kaos, båda sådant som kapitalismen behöver.

Att man ger soc till invandrare gör man ju inte för att vara snäll, utan skapa konflikt mellan invandrare och svenskar så att toppskiktet får vara ifred.

Skattepengar drälls bort för att skapa konflikt. Sedan när det fattas pengar för dem som verkligen behöver, t ex extremt handikappade, ja då finns det inte ett öre. Det är helt genomtänkt.

Jag påverkas inte av någon vänstertanke eftersom det enbart florerar högertankar. Men den lilla människan har blivit hjärntvättad att tro att han klarar sig mycket bättre utan småföretagande, sjukdvård han har råd med och facket som han hatar. Han säljer så gärna sin själ till stora företag som gärna mal ner honom till grisfoder.

Har lyckats hålla mig att inte bli hjärntvättad så här långt iallafall. Och även försökt få tillbaka folk på rätt bana som började dra åt fel håll.

Yes! Fotboll är en lek som övar sina elever i socialism. De ska lära sig "grupptänk", sätta sig i respekt hos domare och "lagkamrater", filma, ge tjuvnyp, slå långa bollar på Zlatan, om möjligt råka skada motståndarna, "ta initiativet", och kriga om Härskarbollen. Det är inte konstigt att samma typ av personer ofta återfinns på läktaren.


Den som är med i mobben kan lätt uppfatta det som om det vore deras offer som syns och hörs mest. Men den som inte är med i mobben ser bara ett stort och aggressivt gäng som springer åt något håll. Vi ber för den ni jagar, men det är långt ifrån alltid vi får veta vad som hände eller varför.


Hur vet du det?

Det är märkligt hur ofta man hör liknande tankegångar nuförtiden. Att det är synd om höginkomsttagare och att de bidrar med en större del till det gemensamma än vad de får tillbaka. Ofta används cirkeldiagram för att visa hur orättvist skattebördan slår mot de rika: ”De är bara en procent av befolkningen, men betalar 20% av all indriven skatt.” Etc.

Har du någon gång funderat på hur det skulle se ut om den rikaste procenten enbart stod för 1% av statens skatteintäkter?

Här är ett litet räkneexempel för att visa hur ”orättvist” skattebördan faller på de rika.

Populationen är 1000 personer.

En person tjänar 100 000 kr om året. De andra 999 personerna tjänar 1 kr om året. Den rika betalar 1% av sin inkomst i skatt. Alla andra betalar 50%. Statens skatteintäkter blir:

1000 kr från den rika (1% av 100 000). Ca 500 kr från de övriga 999 personerna (50% av 999 kr). Totalt får staten in ca 1500 kr, varav ungefär 66% (!) kommer från den rikaste promillen. Visst är det orättvist!

Det är inte det att rättvisebegreppet är inverterat utan att det i grunden är pragmatiskt. Vår moral och vår rättviseuppfattning har utvecklats under förhållanden när vi levde i mindre grupper på kanske 50-100 personer. Ingen kunde överleva på egen hand, så att tillhöra gruppen var livsviktigt. En jägare som var bättre än de andra kunde kanske ta hem fler bytesdjur till gruppen, men ingen hade accepterat att han ensam skulle förtära all mat. Det hade inte ens varit möjligt. Han kanske fick någon belöning, t ex möjligheten att välja de godaste bitarna av djuret. Förmodligen fick han också något som var minst lika viktigt, nämligen status i gruppen. Tacksamhet från de övriga medlemmarna osv.

Men hade han inte delat med sig hade de andra stängt ute honom från gemenskapen. Gruppens överlevnad var viktigare än ett modernt, påhittat rättvisebegrepp där man kan bygga upp ofantliga rikedomar utan att bidra till gruppens överlevnad.

Vår moral och vår uppfattning om rättvisa kan härledas ur de förhållanden som rådde på savannen. Avvikande beteende blev omoraliskt. Det här kan vi se många exempel på i vår tid. För 50-60 år sedan betraktades blandäktenskap som mycket omoraliskt. Den som förespråkade avkriminalisering sysslade med normupplösning. De som tog strid emot blandäktenskap var samhällets stöttepelare, moralens väktare osv. Exakt samma positioner leder idag till helt omkastade bedömningar om moral och omoral. Positionerna hos de enskilda personerna har inte ändrats, men hela gruppen har flyttat sig i en riktning, så att det numera är rasisterna som avviker från gruppens normer. Det finns mängder med liknande exempel.

Det är sant att vi börjar närma oss en amerikansk situation, där vi betalar höga skatter men inte upplever att vi får något för pengarna. Det är ohållbart i längden, vilket visas av hur illa ställt det är i USA.

Men vad gäller resten av din analys så tycker jag inte den stämmer.

Jag kan hålla med om att det finns en viss skillnad i grupplojalitet mellan vänster och höger. Vänstern (min uppfattning, har inget vetenskapligt stöd för det) tycker att alla ska ha lika mycket, alla är lika mycket värda osv. De föraktar alla som vill utesluta svagare människor från gruppen. Högern däremot, är mer resultatinriktad. Alla som bidrar till gruppen är välkomna. Svaga människor föraktas eftersom de inte bidrar till gruppen. De är en belastning och ska kastas ut.

I ett samhälle med materiellt överflöd kan man tycka att högeråsikter är skrämmande, men i en miljö med knappa resurser kan man förstå hur de är nödvändiga. En extra mun att mätta ger mindre mat till resten.

Både vänster- och högermänniskor är vad du kallar packdjur. Finns det någon grupp som är mer tribala än högerextremister? Och jag tycker inte högersympatisörer är mer pålästa generellt.

Att blunda för fakta när de inte passar narrativet är något alla människor gör sig skyldiga till. Vi vill undvika kognitiv dissonans. Vi har ett behov av ett sammanhängande narrativ, så vi anpassar fakta till narrativet. Det finns gott om stöd i forskningen för det här. Har du hört Jonathan Haidts metafor om elefanten och ryttaren? Elefanten är den trögrörliga, ackumulerade massan av kunskap/vetande vi samlat på oss. Det som sitter i ryggmärgen, kan man säga. Ryttaren tar emot signaler från omgivningen och försöker hålla elefanten på rätt kurs, men det ackumulerade vetandet är en stor och därmed trögrörlig massa. Den låter sig inte rubbas i sin riktning av småsaker som går på tvärs mot den ackumulerade massan. Det behövs många småbitar av information för att ge elefanten en kurskorrigering. Det vi ackumulerar hårdkodas in i vår undermedvetna BIOS, i våra känslor.

När vi nås av fakta som strider mot våra känslor drabbas vi av en krock mellan två system. Kahneman kallar dem system 1 och system 2. Haidt kallar dem elefanten och ryttaren. Jag tror de menar samma sak (när jag skriver om dem så menar jag åtminstone att de avser samma saker och inget annat). Det är en krock mellan känslor och intellekt. Känsloinformationen behöver vara lättåtkomligt och snabb, dvs den kan inte vara komplex med en massa undantag och specialregler hit och dit som behöver processas. Det handlar om hur människor är uppbyggda. System 1 måste vara svårare att påverka, så all information från system 2 (ryttaren) behöver slipas ner tills den passar in i system 1.

Det ska sägas att det finns narrativ som är så starka att ingenting kan påverka dem. De är bortom påverkan från system 2. Du kan inte plötsligt övertyga dig själv om att sluta andas etc. Oftast handlar det dock om ett val. Det har mindre med fakta att göra och mer med tribalism. Vi vill tillhöra en grupp och gör vad vi kan för att passa in.

De du kallar mobbade kan vara enstöringar, men det kan lika gärna vara folk som drabbas av behovet att hitta en brygga mellan system 1 och system 2. Judarna i Tyskland var inga enstöringar, ändå drabbades de av den värsta formen av mobbning. Det finns faktiskt ett intressant stycke i Mein kampf, där Hitler beskriver hur han blev antisemit. Han beskriver hur han först tyckte antisemitism var stötande. Den stred mot hans känslor (system 1). Men hans system 2 (förnuftet, tror jag han skriver), studerade judefrågan noga och tvingade honom att överkomma den kognitiva dissonansen. Han beskriver hur känslan till slut blev förnuftets allierade, en ”varnare”.

Det intressanta är hur ”förnuftet” tvingade honom att bli antisemit. Vi vet att han ”studerade” judefrågan genom att läsa antisemitiska skrifter. Han sökte lögnen. Hade han studerat frågan på ett neutralt sätt och verkligen sökt efter sanningen hade han inte blivit antisemit. Det fanns neutrala källor, men han såg hela tiden till att de antisemitiska skrifterna fick sista ordet. Jag anser att hans val att alltid se till att lögnen och hatet fick sista ordet är en god definition av ondska.

Jag tror att även du söker upp alternativa fakta för att bekräfta din världsbild. Det är så vi människor gör när den ackumulerade massan i system 1 behöver korrigeras. Det är krävande att uppdatera system 1, så det är lättare att söka anpassa fakta till narrativet.

Men nu har jag försett ditt system 2 med information som troligen krockar med ditt system 1. Så skynda dig, spring, till ditt favoritställe för alternativ information där du kan söka bekräftelser på att det jag skrivit här inte stämmer.