I sken av vad vi numera vet om förintelsemyten så är det intressant att reflektera över andra judiska utrotnings- och förintelsenarrativ rent historiskt, dels för att kontextualisera förintelseberättelsen som en del i en lång tradition hos den judiska gruppen att definiera sig själva utifrån föreställningar om ingruppen som en närmast kosmiskt oskuldsfull och exklusivt utvald offernation "fångad" bland irrationellt och oförklarligt fientliga utgrupper (ett tydligt exempel på den roll som självbedrägeri spelar som psykologisk försvarsmekanism i den judiska kulturen), men också som en fallstudie i judars gruppevolutionära strategier i relation gruppens interaktioner och resurskonkurrens med européer.
Detta är en tråd om de så kallade "pogromerna" i det ryska kejsardömet mellan 1880-talet fram till ca. 1920, och den knoppande historiografi som i mångt och mycket demolerat det judiska utrotningsnarrativet i relation till dessa påhittade och överdrivna händelser, från forskare som John Doyle Klier och William Hagen. Jag välkomnar läsarna att bidra med sina egna argument och källor.
En av de mest prominenta offermyterna i det judiska utrotningsparadigmet, bortsett från förintelsemyten, är den om de ryska pogromerna på 1880-talet. Många svenskar är medvetna, åtminstone vagt, om dessa skrönor, som på den tiden utgjorde deras generations förintelsemyt. Precis som "vår" förintelsemyt så karaktäriserades myten om de ryska pogromerna av skamlösa överdrifter, rena lögner, och ett strategiskt internationellt lobbyarbete för att disseminera absurda och ofta helt påhittade offerskildringar och anklagelser om extremt våld mot judar i västerländsk press, något som möjliggjordes av det vid tidpunkten blomstrande judiska maktövertagandet inom massmedia i framförallt Storbritannien och USA. Som vi ska se så finns det avgörande beröringspunkter mellan 1940-talets och 1880-talets förintelsemyter, vilka belyser viktiga aspekter av judars etniska nätverkande och extremt målmedvetna ambitioner på den internationella arenan. Även om 40-talets förintelsemyt kom att bli den "definitiva" judiska propagandasegern så var 1880-talets förintelsemyt förvånansvärt framgångsrik i att genomdriva de politiska ambitioner som myten syftade till att understödja.
Inom självskriven judisk historiografi har de ryska pogromerna ofta utmålats som oförklarligt irrationella våldsutbrott bland etniska européer mot passiva judar. Den judiske historikern Jack Glazier beskriver t.ex. pogromerna som "irrational manifestations of hatred against Jews". Vad de östeuropeiska pogromerna motiverats av påstås i varierande grad ha varit en oförklarlig "ilska" och ett behov av en "syndabock". Mer begripliga och historiografiskt rimliga förklaringar, såsom rationella invändningar mot den judiska gruppens status som exklusiv maktelit, eller kritik mot ekonomisk exploatering av judar mot en i mångt och mycket okunnig och enkel allmoge, lämnas därhän.
På senare år har emellertid myten om de ryska (och polska) pogromerna "brutits upp" i allt större utsträckning, framförallt av icke-judiska historiker som i lägre utsträckning än sina judiska motsvarigheter förlitat sig på ogrundade anklagelser och vittnesmål, snarare än arkivstudier, primärkällor och kontemporära utredningar – ett fenomen som återspeglas i modern "förintelseforskning" om andra världskriget, som i allt väsentligt inte kan beskrivas som ett seriöst, vetenskapligt forskningsfält.
Först lite bakgrund: i slutet på 1700-talet och i takt med att den allt mer otygliga judiska minoriteten i det ryska kejsardömet sökte "emancipering" och utökade (medborgerliga) rättigheter, trots sin notoriskt etnocentriska och exklusiva kultur och religion och sin redan fullständigt dominanta roll i den ryska ekonomin, så upprättades det så kallade "judiska bosättningsområdet" i delar av Ryssland, där den judiska gruppen kom att i mångt och mycket leva och verka fram till början på 1900-talet. Det judiska bosättningsområdet (eller "Pale of Settlement" som det kallades på engelska) blev även svaret på den explosionsartade demografiska utvecklingen hos judarna i Östeuropa. Tiotusentals judar från andra delar av Europa hade under perioden invandrat till Östeuropa, och slog ut hela byar och städer med sin ekonomiska exploatering, sitt hänsynslösa affärssinne och sin nepotism. Till skillnad från påståenden som gjorts inom judisk apologetik så var aldrig bosättningsområdet ett "fängelse" eller "fort" för de östeuropeiska judarna. Vissa judar bodde i andra provinser och kunde besöka marknader och tillställningar, och fick till och med studera vid ryska universitet, under förutsättning att de inte överskred vissa kvoter. Enligt den brittiske historikern John Doyle Klier, som var professor i hebreiska och judiska studier vid University College London, så var det judiska bosättningsområdet den ryska statens enda svar på den svåra frågan om hur man skulle hantera "the fanaticism of ultra-Orthodox Jewry", som i allt väsentligt var "unassimilable to official purposes". Judarnas roll i östeuropeiska samhällen var i grunden som en exploativ mellanhandsminoritet. I Polen kontrollerade judarna hela 75% av landets exporter. Redan i slutet på 1700-talet uppmärksammades judarnas monopol på vissa typer av exporter och marknader. Alkoholförsäljning och -produktion i Östeuropa dominerades nästan fullständigt av judar. Ett typiskt scenario var att den lokala juden ägde byns enda pub, till vilken lokala bönder gjordes livegna. Problemet var så stort att det av Napoleon instiftade Hertigdömet Warszawa år 1813 helt förbjöd judar att producera och sälja alkohol i byarna, vilket enligt John Doyle Klier förhindrade "tiotusentals" judiska alkoholförsäljare från att utöva sin konst mot Östeuropas lokalbefolkning. Enligt Klier så var judarna "totally dominating trade" i Vitryssland redan på 1830-talet. På 1860-talet så bodde halva världens judar i det judiska bosättningsområdet i det ryska kejsardömet.
Under mitten på 1800-talet så gjordes flertalet försök att på ett mer allvarligt sätt integrera kejsardömets judenhet. Kejsaren Alexander II instiftade en rad lagar som syftade till att bryta upp judarnas exploativa livsstil och istället styra om gruppens ekonomiska aktivitet till någonting produktivt. Trots en lång rad förändringar som öppnade upp det ryska samhället för judar och som gav dem större tillgång till universitetsutbildningar och till offentligheten, så förändrades inte den judiska ekonomiska profilen nämnvärt. Tacksamheten var obefintlig, och judarna kom snarare att bita den hand som matade dem. Allmogen hade emanicperats till fullo år 1861, men den ryska staten kom snabbt att se med skräck på hur judarna "were exploiting the unsophisticated and ignorant rural inhabitants, reducing them to a Jewish serfdom". Judarnas värnpliktsvägran var därtill överväldigande, och som svar på judarnas oförskämdheter så gjorde staten det svårare för judar att äga pubar och exploatera lokala bönder. Man gjorde det även svårare för judar att vägra värnplikt i ryska armén.
När Alexander II:s välde nådde sitt slut så var allmänhetens missnöje med statens hantering av judefrågan minst sagt omfattande, och trots massiva försök att integrera och assimilera den judiska minoriteten så hade judarna bitit sig fast i provokativa och ekonomiskt exploativa verksamheter som de till synes vägrade lämna. Bakgrunden till de påstådda pogromerna var därmed regelrätta och påtagliga ekonomiska, sociala, och kulturella konflikter mellan konkurrerande utgrupper, inte en passiv judendom i konflikt med en oförklarligt aggressiv och irrationell europeisk statsmakt och allmoge.
Detta är en tråd om de så kallade "pogromerna" i det ryska kejsardömet mellan 1880-talet fram till ca. 1920, och den knoppande historiografi som i mångt och mycket demolerat det judiska utrotningsnarrativet i relation till dessa påhittade och överdrivna händelser, från forskare som John Doyle Klier och William Hagen. Jag välkomnar läsarna att bidra med sina egna argument och källor.
En av de mest prominenta offermyterna i det judiska utrotningsparadigmet, bortsett från förintelsemyten, är den om de ryska pogromerna på 1880-talet. Många svenskar är medvetna, åtminstone vagt, om dessa skrönor, som på den tiden utgjorde deras generations förintelsemyt. Precis som "vår" förintelsemyt så karaktäriserades myten om de ryska pogromerna av skamlösa överdrifter, rena lögner, och ett strategiskt internationellt lobbyarbete för att disseminera absurda och ofta helt påhittade offerskildringar och anklagelser om extremt våld mot judar i västerländsk press, något som möjliggjordes av det vid tidpunkten blomstrande judiska maktövertagandet inom massmedia i framförallt Storbritannien och USA. Som vi ska se så finns det avgörande beröringspunkter mellan 1940-talets och 1880-talets förintelsemyter, vilka belyser viktiga aspekter av judars etniska nätverkande och extremt målmedvetna ambitioner på den internationella arenan. Även om 40-talets förintelsemyt kom att bli den "definitiva" judiska propagandasegern så var 1880-talets förintelsemyt förvånansvärt framgångsrik i att genomdriva de politiska ambitioner som myten syftade till att understödja.
Inom självskriven judisk historiografi har de ryska pogromerna ofta utmålats som oförklarligt irrationella våldsutbrott bland etniska européer mot passiva judar. Den judiske historikern Jack Glazier beskriver t.ex. pogromerna som "irrational manifestations of hatred against Jews". Vad de östeuropeiska pogromerna motiverats av påstås i varierande grad ha varit en oförklarlig "ilska" och ett behov av en "syndabock". Mer begripliga och historiografiskt rimliga förklaringar, såsom rationella invändningar mot den judiska gruppens status som exklusiv maktelit, eller kritik mot ekonomisk exploatering av judar mot en i mångt och mycket okunnig och enkel allmoge, lämnas därhän.
På senare år har emellertid myten om de ryska (och polska) pogromerna "brutits upp" i allt större utsträckning, framförallt av icke-judiska historiker som i lägre utsträckning än sina judiska motsvarigheter förlitat sig på ogrundade anklagelser och vittnesmål, snarare än arkivstudier, primärkällor och kontemporära utredningar – ett fenomen som återspeglas i modern "förintelseforskning" om andra världskriget, som i allt väsentligt inte kan beskrivas som ett seriöst, vetenskapligt forskningsfält.
Först lite bakgrund: i slutet på 1700-talet och i takt med att den allt mer otygliga judiska minoriteten i det ryska kejsardömet sökte "emancipering" och utökade (medborgerliga) rättigheter, trots sin notoriskt etnocentriska och exklusiva kultur och religion och sin redan fullständigt dominanta roll i den ryska ekonomin, så upprättades det så kallade "judiska bosättningsområdet" i delar av Ryssland, där den judiska gruppen kom att i mångt och mycket leva och verka fram till början på 1900-talet. Det judiska bosättningsområdet (eller "Pale of Settlement" som det kallades på engelska) blev även svaret på den explosionsartade demografiska utvecklingen hos judarna i Östeuropa. Tiotusentals judar från andra delar av Europa hade under perioden invandrat till Östeuropa, och slog ut hela byar och städer med sin ekonomiska exploatering, sitt hänsynslösa affärssinne och sin nepotism. Till skillnad från påståenden som gjorts inom judisk apologetik så var aldrig bosättningsområdet ett "fängelse" eller "fort" för de östeuropeiska judarna. Vissa judar bodde i andra provinser och kunde besöka marknader och tillställningar, och fick till och med studera vid ryska universitet, under förutsättning att de inte överskred vissa kvoter. Enligt den brittiske historikern John Doyle Klier, som var professor i hebreiska och judiska studier vid University College London, så var det judiska bosättningsområdet den ryska statens enda svar på den svåra frågan om hur man skulle hantera "the fanaticism of ultra-Orthodox Jewry", som i allt väsentligt var "unassimilable to official purposes". Judarnas roll i östeuropeiska samhällen var i grunden som en exploativ mellanhandsminoritet. I Polen kontrollerade judarna hela 75% av landets exporter. Redan i slutet på 1700-talet uppmärksammades judarnas monopol på vissa typer av exporter och marknader. Alkoholförsäljning och -produktion i Östeuropa dominerades nästan fullständigt av judar. Ett typiskt scenario var att den lokala juden ägde byns enda pub, till vilken lokala bönder gjordes livegna. Problemet var så stort att det av Napoleon instiftade Hertigdömet Warszawa år 1813 helt förbjöd judar att producera och sälja alkohol i byarna, vilket enligt John Doyle Klier förhindrade "tiotusentals" judiska alkoholförsäljare från att utöva sin konst mot Östeuropas lokalbefolkning. Enligt Klier så var judarna "totally dominating trade" i Vitryssland redan på 1830-talet. På 1860-talet så bodde halva världens judar i det judiska bosättningsområdet i det ryska kejsardömet.
Under mitten på 1800-talet så gjordes flertalet försök att på ett mer allvarligt sätt integrera kejsardömets judenhet. Kejsaren Alexander II instiftade en rad lagar som syftade till att bryta upp judarnas exploativa livsstil och istället styra om gruppens ekonomiska aktivitet till någonting produktivt. Trots en lång rad förändringar som öppnade upp det ryska samhället för judar och som gav dem större tillgång till universitetsutbildningar och till offentligheten, så förändrades inte den judiska ekonomiska profilen nämnvärt. Tacksamheten var obefintlig, och judarna kom snarare att bita den hand som matade dem. Allmogen hade emanicperats till fullo år 1861, men den ryska staten kom snabbt att se med skräck på hur judarna "were exploiting the unsophisticated and ignorant rural inhabitants, reducing them to a Jewish serfdom". Judarnas värnpliktsvägran var därtill överväldigande, och som svar på judarnas oförskämdheter så gjorde staten det svårare för judar att äga pubar och exploatera lokala bönder. Man gjorde det även svårare för judar att vägra värnplikt i ryska armén.
När Alexander II:s välde nådde sitt slut så var allmänhetens missnöje med statens hantering av judefrågan minst sagt omfattande, och trots massiva försök att integrera och assimilera den judiska minoriteten så hade judarna bitit sig fast i provokativa och ekonomiskt exploativa verksamheter som de till synes vägrade lämna. Bakgrunden till de påstådda pogromerna var därmed regelrätta och påtagliga ekonomiska, sociala, och kulturella konflikter mellan konkurrerande utgrupper, inte en passiv judendom i konflikt med en oförklarligt aggressiv och irrationell europeisk statsmakt och allmoge.