De påhittade ryska pogromerna mot judar

I sken av vad vi numera vet om förintelsemyten så är det intressant att reflektera över andra judiska utrotnings- och förintelsenarrativ rent historiskt, dels för att kontextualisera förintelseberättelsen som en del i en lång tradition hos den judiska gruppen att definiera sig själva utifrån föreställningar om ingruppen som en närmast kosmiskt oskuldsfull och exklusivt utvald offernation "fångad" bland irrationellt och oförklarligt fientliga utgrupper (ett tydligt exempel på den roll som självbedrägeri spelar som psykologisk försvarsmekanism i den judiska kulturen), men också som en fallstudie i judars gruppevolutionära strategier i relation gruppens interaktioner och resurskonkurrens med européer.

Detta är en tråd om de så kallade "pogromerna" i det ryska kejsardömet mellan 1880-talet fram till ca. 1920, och den knoppande historiografi som i mångt och mycket demolerat det judiska utrotningsnarrativet i relation till dessa påhittade och överdrivna händelser, från forskare som John Doyle Klier och William Hagen. Jag välkomnar läsarna att bidra med sina egna argument och källor.

En av de mest prominenta offermyterna i det judiska utrotningsparadigmet, bortsett från förintelsemyten, är den om de ryska pogromerna på 1880-talet. Många svenskar är medvetna, åtminstone vagt, om dessa skrönor, som på den tiden utgjorde deras generations förintelsemyt. Precis som "vår" förintelsemyt så karaktäriserades myten om de ryska pogromerna av skamlösa överdrifter, rena lögner, och ett strategiskt internationellt lobbyarbete för att disseminera absurda och ofta helt påhittade offerskildringar och anklagelser om extremt våld mot judar i västerländsk press, något som möjliggjordes av det vid tidpunkten blomstrande judiska maktövertagandet inom massmedia i framförallt Storbritannien och USA. Som vi ska se så finns det avgörande beröringspunkter mellan 1940-talets och 1880-talets förintelsemyter, vilka belyser viktiga aspekter av judars etniska nätverkande och extremt målmedvetna ambitioner på den internationella arenan. Även om 40-talets förintelsemyt kom att bli den "definitiva" judiska propagandasegern så var 1880-talets förintelsemyt förvånansvärt framgångsrik i att genomdriva de politiska ambitioner som myten syftade till att understödja.

Inom självskriven judisk historiografi har de ryska pogromerna ofta utmålats som oförklarligt irrationella våldsutbrott bland etniska européer mot passiva judar. Den judiske historikern Jack Glazier beskriver t.ex. pogromerna som "irrational manifestations of hatred against Jews". Vad de östeuropeiska pogromerna motiverats av påstås i varierande grad ha varit en oförklarlig "ilska" och ett behov av en "syndabock". Mer begripliga och historiografiskt rimliga förklaringar, såsom rationella invändningar mot den judiska gruppens status som exklusiv maktelit, eller kritik mot ekonomisk exploatering av judar mot en i mångt och mycket okunnig och enkel allmoge, lämnas därhän.

På senare år har emellertid myten om de ryska (och polska) pogromerna "brutits upp" i allt större utsträckning, framförallt av icke-judiska historiker som i lägre utsträckning än sina judiska motsvarigheter förlitat sig på ogrundade anklagelser och vittnesmål, snarare än arkivstudier, primärkällor och kontemporära utredningar – ett fenomen som återspeglas i modern "förintelseforskning" om andra världskriget, som i allt väsentligt inte kan beskrivas som ett seriöst, vetenskapligt forskningsfält.

Först lite bakgrund: i slutet på 1700-talet och i takt med att den allt mer otygliga judiska minoriteten i det ryska kejsardömet sökte "emancipering" och utökade (medborgerliga) rättigheter, trots sin notoriskt etnocentriska och exklusiva kultur och religion och sin redan fullständigt dominanta roll i den ryska ekonomin, så upprättades det så kallade "judiska bosättningsområdet" i delar av Ryssland, där den judiska gruppen kom att i mångt och mycket leva och verka fram till början på 1900-talet. Det judiska bosättningsområdet (eller "Pale of Settlement" som det kallades på engelska) blev även svaret på den explosionsartade demografiska utvecklingen hos judarna i Östeuropa. Tiotusentals judar från andra delar av Europa hade under perioden invandrat till Östeuropa, och slog ut hela byar och städer med sin ekonomiska exploatering, sitt hänsynslösa affärssinne och sin nepotism. Till skillnad från påståenden som gjorts inom judisk apologetik så var aldrig bosättningsområdet ett "fängelse" eller "fort" för de östeuropeiska judarna. Vissa judar bodde i andra provinser och kunde besöka marknader och tillställningar, och fick till och med studera vid ryska universitet, under förutsättning att de inte överskred vissa kvoter. Enligt den brittiske historikern John Doyle Klier, som var professor i hebreiska och judiska studier vid University College London, så var det judiska bosättningsområdet den ryska statens enda svar på den svåra frågan om hur man skulle hantera "the fanaticism of ultra-Orthodox Jewry", som i allt väsentligt var "unassimilable to official purposes". Judarnas roll i östeuropeiska samhällen var i grunden som en exploativ mellanhandsminoritet. I Polen kontrollerade judarna hela 75% av landets exporter. Redan i slutet på 1700-talet uppmärksammades judarnas monopol på vissa typer av exporter och marknader. Alkoholförsäljning och -produktion i Östeuropa dominerades nästan fullständigt av judar. Ett typiskt scenario var att den lokala juden ägde byns enda pub, till vilken lokala bönder gjordes livegna. Problemet var så stort att det av Napoleon instiftade Hertigdömet Warszawa år 1813 helt förbjöd judar att producera och sälja alkohol i byarna, vilket enligt John Doyle Klier förhindrade "tiotusentals" judiska alkoholförsäljare från att utöva sin konst mot Östeuropas lokalbefolkning. Enligt Klier så var judarna "totally dominating trade" i Vitryssland redan på 1830-talet. På 1860-talet så bodde halva världens judar i det judiska bosättningsområdet i det ryska kejsardömet.

Under mitten på 1800-talet så gjordes flertalet försök att på ett mer allvarligt sätt integrera kejsardömets judenhet. Kejsaren Alexander II instiftade en rad lagar som syftade till att bryta upp judarnas exploativa livsstil och istället styra om gruppens ekonomiska aktivitet till någonting produktivt. Trots en lång rad förändringar som öppnade upp det ryska samhället för judar och som gav dem större tillgång till universitetsutbildningar och till offentligheten, så förändrades inte den judiska ekonomiska profilen nämnvärt. Tacksamheten var obefintlig, och judarna kom snarare att bita den hand som matade dem. Allmogen hade emanicperats till fullo år 1861, men den ryska staten kom snabbt att se med skräck på hur judarna "were exploiting the unsophisticated and ignorant rural inhabitants, reducing them to a Jewish serfdom". Judarnas värnpliktsvägran var därtill överväldigande, och som svar på judarnas oförskämdheter så gjorde staten det svårare för judar att äga pubar och exploatera lokala bönder. Man gjorde det även svårare för judar att vägra värnplikt i ryska armén.

När Alexander II:s välde nådde sitt slut så var allmänhetens missnöje med statens hantering av judefrågan minst sagt omfattande, och trots massiva försök att integrera och assimilera den judiska minoriteten så hade judarna bitit sig fast i provokativa och ekonomiskt exploativa verksamheter som de till synes vägrade lämna. Bakgrunden till de påstådda pogromerna var därmed regelrätta och påtagliga ekonomiska, sociala, och kulturella konflikter mellan konkurrerande utgrupper, inte en passiv judendom i konflikt med en oförklarligt aggressiv och irrationell europeisk statsmakt och allmoge.

Början på propagandan: 1881 så publicerade den rysk-judiska kommittén i Storbritannien ett flygblad med namnet "The Persecution of the Jews in Russia". Detta flygblad massproducerades i enorma kvantiteter och dessiminerades i bl.a. tidningar och kyrkor. Det faktum att texten massproducerades ger en indikation på vad syftet egentligen var, nämligen att styra opinionen i Storbritannien till fördel för Rysslands judar. I slutändan var ambitionen att förenkla judisk invandring till USA och Storbritannien från Ryssland. I linje med tidigare strategier som utnyttjats i judisk apologetik så utmålades den judiska gruppen som en nästan kosmiskt oskuldsfull mönsterminoritet vars högsta ambition var assimilation och samhällsdeltagande – förhoppningar som krossats av ryssarnas primitiva och irrationella antisemitism och "hat".

En av de mest intressanta aspekterna av pogromnarrativet var påståendena om folksmordsambitioner hos ryssarna. Judiska rapporter i Västvärlden gjorde gällande att pogromerna var centralt organiserade och att syftet var den fullskaliga utrotningen av den judiska gruppen, ett mönster som de flesta säkert känner igen från andra världskrigets förintelseberättelser. Varje jude i hela Ryssland var i livsfara och judarna krävde ett omedelbart svar från "den civiliserade världen" och "det nobla brittiska folket". Utöver folkmordsaspekten så utmålades pogromerna som extremt våldsamma och brutala. Hela byar hade jämnats med marken, tusentals låg döda i omärkta massgravar, kvinnors bröst skars bort och mammor våldtogs med sina döttrar, spädbarn slets isär av de ryska bestarna, osv. Narrativet var noggrant uttänkt, och berättelserna om våldtäkter på unga kvinnor väckte störst avsky bland västerländska befolkningar. Ryssland utmålades systematiskt som barbariskt och primitivt, ett bakåtsträvande och medeltida samhälle, medan judarna porträtterades som "västerländska", civiliserade och intellektuella. Konflikten påstods därtill ha sin grund i "racial arrogance", men arrogansen påstås ha kommit från ryssarna (!).

Den brittiska allmänheten hade i allt väsentligt redan "förberetts" för det kommande mediala rysshatet genom judiska tidningar såsom The Daily Telegraph, som enligt John Doyle Klier var särskilt "hård" i sin antiryska retorik. Andra avgörande publikationer var New York Times, Times i London, och Jewish World, vars rapporter ledde till omfattande antiryska protester i USA och Europa. Jewish World utmärkte sig som särskilt skamlösa i sina påhittade rapporter, som påstods komma från tidningens "special correspondent" i Ryssland. Enligt forskaren John Doyle Klier så väcker dessa rapporter "intriguing problems for the historian", och de flesta av berättelserna som återges av tidningens reporter "are flatly contradicted by the archival record".

Var pogromerna på riktigt? Redan från starten rådde enorm skepsis i vissa kretsar, framförallt i Storbritannien, och speciellt inom den brittiska regeringen. Som jag nämnde ovan så togs rapporterna från Jewish Worlds utsände reporter på särskilt stort allvar av västerländska medier, som kom att återpublicera många av den judiska tidningens till största delen påhittade utsagor. John Doyle Klier påpekar, såsom citerats ovan, att många av tidningens berättelser "are flatly contradicted by the archival record". Han understryker att alla dessa berättelser måste behandlas med "extreme caution". Bland de mest inflytelserika rapporterna nämns t.ex. berättelser om judar som sattes i brand, mord på småbarn, lemlästning av kvinnor, dödsskjutningar av judiska "bönder", våldtäkt på 10-åriga flickor, 25 våldtäkter i Kiev varav 11 resulterade i dödsfall, mm. Klier konstaterar öppet att "Jewish intermediaries who were channelling pogrom reports abroad were well aware of the impact of reports of rape, and it featured prominently in their accounts". Den tyska rabbinen Yizhak Rülf fungerade under perioden som en slags intercessor mellan östeuropeiska och västeuropeiska judar, och enligt Klier var hans specialitet sensationeraliserade rapporter om massvåldtäkter, något som hade en stor effekt på allmänhetens avsky för ryssarnas "barbarism".

Rapporterna blev allt mer våldsamma och brutala, av det enkla skäl att den västerländska allmänheten med tiden tröttnade på de överdrivna och tårdrypande berättelserna om judarnas påhittade upplevelser i Ryssland, och Klier konstaterar öppet att den rysk-judiska kommittén i Storbritannien medvetet hängde de ryska judarna framför ögonen på britterna för att inte "glömma". Klier konstaterar att judiska grupper hade för vana att låta återpublicera rapporter om pogromerna i mer seriösa och anrika tidningar, och London-baserade Times blev sopstationen för många av dessa rapporter, som senare kom att utgöra ramverket för den "officiella" versionen av de ryska pogromerna.

Som jag nämnde tidigare så var skepsisen stor hos den brittiska regeringen, som mötte krav från allmänheten och inflytelserika judiska grupper att sätta press på tsarregimen i Ryssland. Istället för att acceptera lögnerna så inledde den brittiska regeringen sin egen oberoende utredning av anklagelserna, och publicerade sedermera en "blå bok" som bl.a. kom att totalt förneka att våldtäkter ägt rum. Edward Stanley och vice-konsul Law genomförde egna undersökningar i olika delar av Ryssland där pogromer påstods ha ägt rum. Stanley kom fram till att inga våldtäkter överhuvudtaget ägt rum, att våldsamheter var ovanliga, och att största delen av oroligheterna bestod i skador på egendom som uppgick till ca. 20 000 rubel (i motsats till judiska rapporter om "över 1 miljon rubel" i skador).

Vice-konsul Law, som besökte Kiev och Odessa, förnekade att våldtäkter ägt rum. En annan utredare, Francis Maude, besökte Warszawa och kunde konkludera att han inte kunde "attach any importance" till rapporter om våldsamheter i den staden. I Jelizavetgrad, där hela staden påstods ha förstörts av upploppande ryssar och judiska gator jämnats med marken, så upptäcktes att ett skjul fått taket sönderslaget. Man kom även fram till att mycket få judar, om ens några, avsiktligen hade dödats, men att vissa dött av skador i samband med upploppen. Dessa dödsfall berodde till största delen på judiska pubägare som försvarat sina pubar från ryska bönder som brutit sig in för att stjäla alkohol, i motsats till påståendena om organiserade antijudiska mobbar som specifikt var ute efter att mörda alla judar. De fåtal judar som faktiskt dödats hade blivit offer för instabila "byfånar" som var onyktra på judisk alkohol, men bevis för några folkmordsambitioner hos den ryska allmänheten var som förväntat obefintliga.

När dessa regeringsrapporter offentliggjordes väckte de bestörtning hos judiska grupper i Storbritannien och USA, som arbetat länge för att manipulera allmänhetens uppfattning om händelserna i Ryssland. Enligt Klier så utgjorde de brittiska rapporterna "a serious setback" för den rysk-judiska kommitténs försök att få den brittiska regeringen att understödja de ryska judarna. Judarnas svar blev att helt enkelt upprepa liknande massmordsrapporter i ett försök att dränka det mediala utrymmet om de ryska "pogromerna". De oberoende utredarna utmålades som ej trovärdiga, och nya anonyma vittnesmål från rabbiner och "judiska flyktingar" från andra sidan kontinenten släpades fram för att "motbevisa" regeringens officiella utredares slutsatser.

Utredarna var besvikna på judarnas ihärdiga lögner. Edward Stanley svarade med att själv uttala sig, och konstaterade att "The Times' accounts of what took place at each of those places contains the greatest exaggerations, and [...] the account of what took place at some of those places is absolutely untrue". Han påpekade också att resultatet av de flesta "pogromerna" var plundringar, inte massmord och våldtäkter. I Odessa, där ett stort antal massmord och våldtäkter påstods ha ägt rum, så hade Stanley intervjuat myndighetspersonal och ledande judar, och kunde konstatera att resultatet av pogromerna istället var "one death, but no looting of synagogues or victims set alight". Inga våldtäkter hade ägt rum. I Berezovka så kunde en rabbin (!) intyga att han "could with a clear conscience positively deny that any deaths or any violations had occurred there during the disturbances of last year". Stanley skickade även ett brev till chefen för utredningarna, där han konstaterade att "This is in accordance with all the information I have received and forwarded to your Lordship, and which I think more credible than anonymous letters in The Times".

Ett nästan identiskt fenomen upprepades i Polen mellan 1914 och 1920, när rapporter om "pogromer" började ljuda i Västvärlden. Även denna gång påstods våldsamheterna ha sin grogrund i polackernas rasism, antisemitism, irrationalitet och dumhet, snarare än legitima sociokulturella konflikter och årtionden av judisk exploatering. William Hagen målar i sin Anti-Jewish Violence in Poland en mer nyanserad bild av den polsk-judiska konflikten än tidigare judisk apologetik. Hagen poängterar att våldsamheterna var ett resultat av en lång "uppbyggnad" av ekonomisk vrede och resurskonkurrens mellan två utgrupper, till skillnad från det judiska narrativet om en passiv judenhet utan självagentur som oprovocerat angrips av våldsamma européer.

Som ett resultat av judiska rapporter om "pogromer" och protester i bl.a. USA mot påstått antijudiskt våld i Polen, så inrättade USA en kommission vars syfte var att utreda anklagelserna mot Polen. Kommissionen bestod av två judar (Morgenthau och Goodhart) och två icke-judar (Jadwin och Johnson), och pga. skiljaktigheter så publicerade kommissionen två olika rapporter, en judisk och en icke-judisk. Den judiska rapporten bekräftade anklagelserna till fullo, medan den icke-judiska i princip helt och hållet förnekade att några pogromer ägt rum. En brittisk rapport sammanställdes av Sir Horace Rumbold och kom även den att förneka omfattande våldsamheter på den skala som judiska rapporter gjorde gällande. National Polish Committee of America förnekade från starten att några pogromer överhuvudtaget ägt rum, och provocerades av de judiska anklagelserna om polsk brutalitet mot "oskyldiga" judar. Den polsk-amerikanska kommittén återpublicerade själva Jadwin och Johnsons rapport från den amerikanska utredningskommissionen, och kompilerade även omsorgsfullt olika rapporter och bevispunkter som demolerade det judiska narrativet ytterligare.

Det är problematiskt att ingen distinktion görs i judiska rapporter om huruvida judiska dödsfall ägde rum inuti regelrätta krigszoner, eller i vanliga civila lokaliteter. I det polsk-sovjetiska kriget så utgjorde nämligen judarna en stor del av de kommunistiska partisaner som slogs mot den polska staten. Enligt de flesta räkningar så skulle de polska pogromerna ha resulterat i 348 dödsfall mellan 1914 och 1920, men enligt Rumbold så var det enbart 18 av dessa dödsfall som ägde rum utanför krigszoner. I krigszonerna, enligt Jadwin och Johnsons rapport, så var det extremt vanligt med civila dödsfall, och många judiska dödsfall berodde på guerilla-strategier som utnyttjades av bolsjevik-allierade judiska partisaner. Till exempel rapporteras att 5 judiska partisaner avrättats efter att ha beskjutit polska soldater. I den judiska Morgenthau & Goodhart-rapporten så inkluderas till och med avrättningen av en judisk partisan som ett "antisemtiskt dödsfall", trots att mamman till den avrättade juden erkände att han ingick i en bolsjevikisk partisangrupp.

Eftersom den polska staten aldrig sanktionerat några våldsamheter mot judar så kunde "pogromerna" inte klassificeras som riktiga pogromer. Vad som enligt rapporterna utgjorde massgravar med 2300 judiska offer och upplopp i 130 polska städer, och som resulterat i en internationell diplomatisk kris över "antisemitiskt våld", berodde i själva verket på 18 judiska dödsfall över en 6-årsperiod. Enligt Jadwin så var det dessutom bara 5 av dessa 18 påstådda dödsfall som kunde verifieras som ett resultat av våldsamma mobbar. En medlem i den brittiska utredningen, kaptenen P. Wright, konstaterade att trots rapporterna om antijudiska upplopp i Krakow så hade inga ägt rum, och det våld som faktiskt ägt rum på polskt territorium var "small and trivial".

Enbart i relativt nypublicerad forskning har dessa skrönor kunnat "brytas upp" och motbevisas på basis av arkivforskning och seriös historiografi från akademiker som Klier och Hagen. Idag måste dessa judiska rapporter anses vara "more legendary than factual", enligt Klier. Lögnerna har emellertid spelat en viktig roll i det judiska offerparadigmet, och i Västvärldens uppfattning om påstått antisemitiskt våld, och har ofta kontextualiserats som en slags upprinnelse till förintelsemyten.

Spännande läsning. Var har du hittat allt detta?

/VV

Kul att du gillade tråden! Huvudsakligen från William Hagens Anti-Jewish Violence in Poland från 2018 och John Doyle Kliers Russians, Jews, and the Pogroms of 1881-1882 från 2011.