Buddhism (Sammanfogad tråd)

Om man tar ordet "nirvana", eller "nibbana", så kan förklaringen mynna ut på flera olika sätt. "Ni" är en negativ, och "vana" kan tolkas på flera olika sätt. En är "utblåsning", som i utblåsningen av ett ljus, och detta är vart den gamla myten som ofta lärs ut i skolorna om att buddhismens mål är att blåsa ut sig själv som ett ljus kommer ifrån, trots Buddha (Shayamunis) väldigt specifika avståndstagande från detta. Det som är bortom ord kan knappast förklaras med ordet "förintelse". Det är löjligt att tro att anhängarna av Dharman som har funnits i över tvåtusenfemhundra år har total förintelse som sitt mål. Dock är ju inte lärare i skolorna mer än mänskliga, och nykristna väljer gärna de mest pessimistiska synonymer när de ska förklara tron. En annan översättning av "vana" är "djungel", som då åsyftar den inre djungeln av ihoptrasslade snår av själviska begär. Nirvana associeras också med betydelsen "att kyla ner sig", från de passionerade eldarna av begär, hat och illusion.

I Mahayanatraditionen är dock inte nirvana det slutgiltiga målet, utan en naturlig (och självklart trevlig) process på vägen, men inte samma sak som Buddhaskap, eller total upplysning. I Hinayana/Theravada tänker man att det är orealistiskt att man någonsin ska kunna bli en Buddha. I Mahayana tänker man "Varför inte, vad ska man annars göra? Det är ju inte som att vi har ont om tid i bland alla dessa liv direkt". Det har man ju i och för sig, för efter varje Mahakalpa "förstörs", eller blandas ihop till en enda röra igen kanske är en bättre förklaring, vad vet jag, alla mentala processer utom de på de högsta Brahma-existenserna. Inom Mahayanabuddhismen är även begreppet Boddhisattva lite mer framträdande. För det mesta beskrivs boddhisattvor som individer som vid åstundande upplysning valt att inte kliva in i den för att istället vara till gagn för andra varelser tills alla uppnått Buddhaskap, men från lite säkrare källor har jag hört att boddhisattva är någon som är väldigt andligt utvecklad och nära upplysningen, och att det finns tio olika boddhisattvanivåer där ju högre upp man är desto närmre upplysningen är man, men att de när de kan blir Buddhor för att det är där de gör mest nytta. En annan viktig skillnad gentemot Hinayana/Theravada är man här lyssnar mycket på lärare som kommit senare, medan Hinayana/Theravada baserar nästan allt på Buddha Shakyamunis ord.

I Tantrisk/tibetansk buddhism tänker man att det inte ens behöver ta så lång tid att nå upplysningen om man genom transformativ meditation försöker bli som en redan existerande Buddha.

Och så har vi ju då Dharmaläran, själva kärnan i buddhism. Den behandlar ämnet om hur man ska gå till väga för att nå upplysningen. Förutom meditation så handlar det mycket om godhet, tålmodighet, vara snäll i allmänt och så vidare. För den som påstår att det inte finns någon kärlek i buddhismen kan jag upplysa om att det finns en mycket viktig meditation som kallas "Loving-Kindness" och går ut på att utvecka just detta, och att denna är absolut nödvändig för att man ska utvecklas vidare. Jag har skrivit ganska mycket nu så jag orkar inte gå in på det mer, ni kan söka på De Tre Juvelerna, Den Gyllene Medelvägen och Den Åttafaldiga Vägen på wikipedia.

Några intressanta instickare är att buddhismen bekräftar liv på andra planeter, samt övernaturliga förmågor (ESP och dylikt) som kallas "siddhis", men att man inte ska hänga upp sig på dessa även om dom är häftiga då dom distraherar sökaren från målet.

Buddhismen är populär därför att den är snäll och inte kräver att man utan att ifrågasätta ska ta till sig massa tidigare etablerade dogmer. "Meditera och se själv" är mer deras filosofi, och är man inte buddhist men en snäll och god människa så är det utmärkt ändå, för då odlar man god karma inför framtida återfödslar.

Ja, och så kanske det är trendigt också.