RIA Novosti tog ut segern i förskott - skrytsam text om Putins Neuordnung togs bort

Rysslands och den nya världens offensiv

En ny värld föds framför våra ögon. Rysslands militära operation i Ukraina har inlett en ny era – och i tre dimensioner på en gång. Och naturligtvis, i den fjärde, inre ryska. Här börjar en ny period både i ideologin och i själva modellen för vårt socioekonomiska system – men detta är värt att prata om separat lite senare.
Ryssland återställer sin enhet - tragedin 1991, denna fruktansvärda katastrof i vår historia, dess onaturliga förskjutning, har övervunnits. Ja, till en stor kostnad, ja, genom de tragiska händelserna i ett virtuellt inbördeskrig, för nu skjuter bröder, åtskilda genom att tillhöra de ryska och ukrainska arméerna, fortfarande på varandra, men det kommer inte att finnas mer Ukraina som anti- Ryssland. Ryssland återställer sin historiska fullhet, samlar den ryska världen, det ryska folket - i hela sin helhet av storryssar, vitryssar och småryssar. Om vi ​​hade övergivit detta, om vi hade låtit den tillfälliga splittringen få fäste i århundraden, då skulle vi inte bara förråda minnet av våra förfäder, utan också bli förbannade av våra ättlingar för att de tillåtit upplösningen av det ryska landet.

Vladimir Putin har utan en droppe överdrift tagit på sig ett historiskt ansvar genom att besluta att inte överlåta lösningen av den ukrainska frågan till framtida generationer. När allt kommer omkring skulle behovet av att lösa det alltid förbli huvudproblemet för Ryssland - av två viktiga skäl. Och frågan om nationell säkerhet, det vill säga skapandet av anti-Ryssland från Ukraina och en utpost för väst för att sätta press på oss, är bara den näst viktigaste bland dem.

Den första skulle alltid vara komplexet av ett delat folk, komplexet av nationell förnedring - när det ryska huset först förlorade en del av sin grund (Kiev), och sedan tvingades komma överens med existensen av två stater, inte en, men två folk. Det vill säga antingen att överge sin historia, hålla med om de vansinniga versionerna att "bara Ukraina är det riktiga Ryssland", eller att gnissla tänder hjälplöst och minnas tiderna då "vi förlorade Ukraina". Att återvända Ukraina, det vill säga att vända det tillbaka till Ryssland, skulle bli svårare och svårare för varje decennium – omkodning, avryssning av ryssar och uppvigling av ukrainska småryssar mot ryssar skulle få fart. Och i händelse av konsolideringen av västvärldens fullständiga geopolitiska och militära kontroll över Ukraina, skulle dess återkomst till Ryssland bli helt omöjligt - det skulle behöva kämpa för det med Atlantblocket.

Nu är detta problem borta - Ukraina har återvänt till Ryssland. Detta betyder inte att dess statskap kommer att avvecklas, men det kommer att omorganiseras, återupprättas och återföras till sitt naturliga tillstånd i en del av den ryska världen. Inom vilka gränser, i vilken form kommer alliansen med Ryssland att konsolideras (genom CSTO och Eurasiska unionen eller unionsstaten Ryssland och Vitryssland)? Detta kommer att avgöras efter att slutet har satts i historien om Ukraina som anti-Ryssland. Hur som helst närmar sig perioden för splittringen av det ryska folket sitt slut.
Och här börjar den andra dimensionen av den kommande nya eran – den gäller Rysslands relationer med väst. Inte ens Ryssland, utan den ryska världen, det vill säga tre stater, Ryssland, Vitryssland och Ukraina, som agerar i geopolitiska termer som en helhet. Dessa relationer har gått in i ett nytt skede - Väst ser Rysslands återkomst till sina historiska gränser i Europa. Och han är högljutt indignerad över detta, fastän han i djupet av sin själ måste erkänna för sig själv att det inte kunde vara annorlunda.

Trodde någon i de gamla europeiska huvudstäderna, i Paris och Berlin, på allvar att Moskva skulle ge upp Kiev? Att ryssarna för alltid kommer att vara ett delat folk? Och samtidigt när Europa förenas, när den tyska och franska eliten försöker ta kontrollen över den europeiska integrationen från anglosaxarna och samla ett enat Europa? Att glömma att Europas enande blev möjligt endast tack vare Tysklands enande, som skedde enligt den goda ryska (om än inte särskilt smarta) viljan. Att svepa efter det även på ryska länder är inte ens höjden av otacksamhet, utan av geopolitisk dumhet. Västvärlden som helhet, och ännu mer Europa i synnerhet, hade inte styrkan att behålla Ukraina i dess inflytandesfär, och ännu mer att ta Ukraina för sig själv. För att inte förstå detta måste man bara vara geopolitiska dårar.
Mer exakt fanns det bara ett alternativ: att satsa på Rysslands ytterligare kollaps, det vill säga Ryska federationen. Men att det inte fungerade borde ha stått klart för tjugo år sedan. Och redan för femton år sedan, efter Putins tal i München, kunde till och med döva höra – Ryssland återvänder.

Nu försöker väst att straffa Ryssland för det faktum att det återvände, för att inte motivera sina planer att tjäna på dess bekostnad, för att inte tillåta expansionen av det västra rymden österut. För att försöka straffa oss, tror väst att relationerna med dem är av avgörande betydelse för oss. Men så har det inte varit på länge – världen har förändrats, och detta förstås väl inte bara av européer, utan också av anglosaxarna som styr västerlandet. Inget av västvärldens påtryckningar på Ryssland kommer att leda till någonting. Det kommer att bli förluster från sublimeringen av konfrontation på båda sidor, men Ryssland är redo för dem moraliskt och geopolitiskt. Men för västvärlden självt medför en ökning av graden av konfrontation enorma kostnader – och de viktigaste är inte alls ekonomiska.
Europa, som en del av västvärlden, ville ha autonomi - det tyska projektet för europeisk integration är inte strategiskt meningsfullt samtidigt som det bibehåller den anglosaxiska ideologiska, militära och geopolitiska kontrollen över den gamla världen. Ja, och det kan inte bli framgångsrikt, eftersom anglosaxarna behöver ett kontrollerat Europa. Men Europa behöver autonomi också av en annan anledning — i fall staterna går in i självisolering (som ett resultat av växande interna konflikter och motsättningar) eller fokuserar på Stillahavsregionen, dit den geopolitiska tyngdpunkten rör sig.

Men konfrontationen med Ryssland, som anglosaxarna drar in Europa i, berövar européerna till och med möjligheterna till självständighet – för att inte tala om det faktum att Europa på samma sätt försöker påtvinga en brytning med Kina. Om nu atlanticisterna är glada över att det "ryska hotet" kommer att förena västblocket, så kan de i Berlin och Paris inte undgå att förstå att det europeiska projektet helt enkelt kommer att kollapsa på medellång sikt efter att ha tappat hoppet om autonomi. Det är därför självständigt sinnade européer nu är helt ointresserade av att bygga en ny järnridå vid sina östra gränser – inse att den kommer att förvandlas till en inhägnad för Europa. Vars sekel (närmare bestämt ett halvt årtusende) av globalt ledarskap är över i alla fall - men olika alternativ för dess framtid är fortfarande möjliga.
Därför att uppbyggnaden av en ny världsordning – och detta är den tredje dimensionen av aktuella händelser – accelererar, och dess konturer syns allt tydligare genom den anglosaxiska globaliseringens utbredda täckmantel. Den multipolära världen har äntligen blivit verklighet - operationen i Ukraina är inte kapabel att samla någon annan än västvärlden mot Ryssland. Eftersom resten av världen ser och förstår mycket väl - det här är en konflikt mellan Ryssland och västvärlden, detta är ett svar på Atlanticisternas geopolitiska expansion, detta är Rysslands återkomst av sitt historiska rum och sin plats i världen.

Kina och Indien, Latinamerika och Afrika, den islamiska världen och Sydostasien - ingen tror att väst leder världsordningen, än mindre sätter spelreglerna. Ryssland har inte bara utmanat västvärlden, det har visat att eran av västerländsk global dominans kan anses vara helt och äntligen över. Den nya världen kommer att byggas av alla civilisationer och maktcentra, naturligtvis, tillsammans med väst (förenat eller inte) – men inte på dess villkor och inte enligt dess regler.