Citat:
Ursprungligen postat av
ZiggeZiggarett
Ok.
Men man stannade i 20 år i Afghanistan. Då skriver vi 1965 i Japan och Tyskland. Då var demokratin väletablerad sedan länge.
Kanske man fann nya fiender, där USA var behjälplig i Ryssland för tysken och Kina (och Ryssland) för Japan. Länderna blev ju försvarslösa och även om GI Joe stundtals var impopulär så var man tvungen att ta skeden i vacker hand.
Möjligen hade USA kunnat dra en tydligare linje mot Iran, men shiiterna är väl i majoritet även i Irak??
Problemet tror jag dock inte var staying power, de hade kunnat stanna till dödagar, inte fan hade det blivit demokrati ändå.
Det här blir mer och mer off-topic, men läs vad jag skrev om doktrin. Militära medel är bara halva, eller
mindre än halva grejen. Det finns ej heller någon silverkula som fungerar på samma sätt alla gånger och man måste ha en känsla över vilka institutioner som redan finns på plats. Sättet att angripa (som problem) Nordkorea är fundamentalt olikt att angripa problemet Iran, men kontinuerlig närvaro i
generationer kan vara nödvändigt, men framförallt närvaro i civilsamhället. "Klanvälden" o.dyl är historiskt lika temporära som många andra system och inte ett unikt problem som gör den tidigare brittiska kolonin Irak eller det monarkistiska Iran/Persien eller Afghanistan, osv. Talibanstyret är bara marginellt mer långvarigt än vad nazityskland var och den demokratiska historian innan är ungefär lika skakig.
Läs på om Japans historia! Det är mycket intressant och ett exempel på hur demokrati kan vara förgänglig och hopplös p.g.a underliggande struktur, men kan ändras fundamentalt med rätt tryck utifrån. USAs närvaro i Afghanistan är inte tillnärmelsevis minsta jämförbar med den i Tyskland (eller Japan). Vi har ingen industrialisering, ingen Marhsallhjälp, inga internationella åtaganden med återuppbyggnad och "avprogrammering". Hade insatsen varit lika svag i Tyskland som den var i Afghanistan, hade vi nog fortfarande till denna dag haft "varulvarna" och partisaner och bedrivit någon sorts utnötnings-COIN i decennier. Insatserna i Tyskland och Japan var systematiska, fundamentala och internationella och det berodde ganska mycket på att man var rädd för att de skulle falla till kommunism och hamna inom Sovjetsfären. Ingen sådan räddhågsenhet med solkar positiv biverkan förekom i Irak eller Afghanistan. En annan aspekt var krass kommersialism, man insåg att om man fick dessa industriländer på fötterna så hade man någon att handla med sedan. Det är mer västlig ovilja (och kanske frånvaro av rädsla för världskommunism) än vad det beror på länderna själva att de inte kunde demokratiseras. Afghanistan har haft flera "fönster" under 1900-talet där landet hade kunnat tippas över till demokrati om det inte vore för allmänt ointresse och en allmän "vänta och se"-doktrin.
Irakkriget var ju för övrigt bara en effekt av den svaga insatsen man gjorde i Gulfkriget som bara lät Hussein växa sig ännu starkare politiskt internt genom terrorvälde trots väsentlig
militär försvagning. Domstolar, rättsväsende och liknande strukturen fanns där, korrupta och dysfunktionella och ideologiskt färgade, precis som i Nazityskland och förutsättningarna för en demokratisk revolution i Irak hade varit bättre i tiden för Gulfkriget än tiden för Irakkriget 2003.
För att återknyta till Ryssland kan man väl säga att tåget ju gått för rysk demokrati, i synnerhet efter invasionen där statuerande "punktfascism" övergår till bredare autokrati. Förr hade man otur och hamnade som "stickprov" om man fängslades för åsikter eller opposition, men det glider alltmer över i totalitarism, dvs statsideologin genomsyrar hela samhället. Det kan vi delvis klandra oss själva i väst för. Vi skulle ha slagit till mycket tidigare, mycket mer med kraft och med större tydlighet. Mot såväl Irak som Afghanistan, som Nordkorea och Ryssland, samt givetvis Kina. Ryssland (och även Iran) är exempel på länder som redan har en ganska raffinerad struktur av domstolar och civilsamhälle, men är politiserad och toppstyrd. Iran har t.o.m. (liks Sovjet hade)
maktdelning vilket är en jättebra förutsättning att utgå ifrån. Den är i princip helt försvunnen ur Ryssland idag. Ryssland är ju riktigt illa däran, eftersom man börjat med mystiska undertoner och estetik i vardagens civilsamhälle, väldigt likt de mer mystiska elementen som nazismen bejakade men rätt olik sovjetkommunismen med dess mer påtagliga terror men mer fri från (blods-,etc)mystik. Civilsamhällets institutioner eller frånvaro av dem kan från fall till fall både försvåra och underlätta övergång till demokrati. Ryssland har också påtagliga element av klansamhälle, även om vi vanligtvis inte brukar benämna det så. Kriminella organisationer, etniska yttringar, varierande men ofta väldig auktoritära familjeideal och familjestruktur, osv.
Den som lever får se vad som händer med Ryssland men kriget har alla kännetecken av "vi har hör det förr", både inom rysk historik och hur allmänt diktaturer brukar fungera. En intressant artikel från krigets inledningsskede om hur Putin uppvisar vad jag skulle kalla för "diktatorsyndrom":
https://slate.com/news-and-politics/...ing-alone.html