Citat:
Ursprungligen postat av
lillskrot
Det går inte att undvika att GW är en praktnarcissist. Varför behovet att skryta efter all materiell framgång? Gw har kramat det bästa av si mediala image, blivit rik. En klassvandrare som går över lik och har ett enormt behov av att sätta sig på andra. En ganska liten människa, en medioker kriminolog, värdelös politisk analytiker. En slug suput med ett grymt kontaktnät han gärna skryter om.
Om Leif GW Persson är narcissist låter jag vara osagt men den uppmärksamhet i media han numera som gör honom till en högt älskad nationalklenod har nog gjort honom en smula arrogant över insikten att det ständigt kommer nya hoppfulla som vill få " en bit av honom". Sådant korrumperar. Leif GW Persson är däremot inte så omtyckt hos polisen men så är det så att de flesta andra som får möjlighet att granska polisens arbete faktiskt också kommer fram till det som LGWP kommer fram till. Då handlar det ju om att man från polisers sida blir sur på budbäraren. Polisen har blivit mycket sämre på sitt jobb och eftersom polisyrket inte dragit sig till de allra skarpaste hjärnorna traditionellt sett och de nu tack vara ITverktyg utför ännu mindre polishantverk så är det ju kanske inte så bra i ett så hantverksintensivt yrke vad resultat beträffar. Polisen har börjat göra mindre resultat på grund att allt på myndigheten skall lösas med IT så där känns LGWP ´s synpunkter befogade. Han verkar utgå från att poliserna borde ägna sig åt det yrket handlar om i grunden och där ger jag honom rätt.
Leif GW Persson framstår dessvärre mer och mer som en person som måste mäta sig med andra och då "besegra dem" ungefär som Jan Guillou visat sig göra i media. När det handlar om Lambertz utgör LGWP en viktig resurs i samhället men när det gäller hans författarskap tror jag inte att han behöver göra det i samma utsträckning.
Man behöver inte dominera varje situation bara för att man utgör en auktoritet men möjligen anser sig LGWP att han nu kommit upp i en sådan ställning att han inte kan finnas med i ett sammanhang utan att de närvarande skall rangordnas efter honom i en upphöjd position.
Han har också rätt i sin kritik om författare som inte kan skriva eftersom de han kritiserat är rätt arbetssamma att läsa om man har någon form av grundorientering kring vad som gör en författare värd att läsa. Det räcker med att läsa klassiker och författare som skrivit klassiker för att få en känsla av vilka grundrekvisit som finns men många tycks tro att författarskap är någon slags målarlåda där man kan klafsa och kludda litet grand som man behagar utan att man egentligen vet vad man gör. Med författare ( samt konstnärer ) tycks det dessutom vara litet lättare att slinka undan i scharlataneriet eftersom bristerna i hantverket som kan bli föremål för tolkning inte framstår lika medelbart som brister i hantverk rörande musik eller filmskapande. Så där kan en författare med mediokra historier och banalt språk klara sig undan på att materialet kan passera utan att utgöra något närande.
Att läsa en medioker författare och dennes / dennas historier blir dock snart till bortkastad tid för dem som anser att de vill lägga sin tid och förväntningar på material som ger dem en upplevelse. Jämförelsen kring vad som är bra och dålig litteratur brukar för mig vara lika tydlig som att se en skickligt berättad film med enbart de bästa framför och bakom kameran och sedan jämföra resultatet men en genomsnitttlig svensk film och se skillnaden. Det handlar dessvärre inte bara om budget.
Motsvarande jämförelser gör att LGWP har rätt i mycket av sin kritik men å andra sidan har han en sådan ställning att han egentligen inte behöver ge sig in och rota i sådant som han redan har vunnit. Roger Federer går inte in och säger åt de som vunnit mindre turneringar vad de gjort för fel. Han går ut och gör sitt jobb och sedan är det färdigt. Det är litet svårt att förstå varför LGWP tycker att han måste uttala sig men å andra sidan är Sverige fullt av dåliga författare och det som företeelse kan jag förstå att LGWP retar sig på. Likaså författare som tar väldigt mycket plats och gärna talar om sig själva utan att ens klara av det hantverk som de förväntas kunna. När de sedan beter sig som om de vore större än någon annan någonsin så är det faktiskt litet provocerande eftersom de helt saknar insikt över sin egen förmåga.
Men om det är så att han skall ta ära och redlighet av de som råkar ha något att fylla i med bara för att dominera så tycker jag det i så fall är onödigt och visar på ett maktutövningsbeteende. Om det är så tycker jag det är en tråkig egenskap eftersom jag i grund och botten gillar honom. Jag hoppas att jag har fel.
När det gäller hans kritik av Fridolin vet jag inte vad LGWP syftar på. Alla personer som kommer fram i politiken är hänsynslösa. Det är därför de kommit fram och därför kan det ligga något i vad LGWP säger. Vad det handlar om specifikt har jag däremot ingen insikt om och det är där som själva sammanhanget ligger. När det gäller journalistik behövs det också ibland hårda nypor men inte när det gäller offer eller de som råkar bara råkar komma ivägen. Kunde inte Fridolin skilja mellan det och verkliga skurkar med kapacitet att gå över lik var han i sådana fall mycket riktigt en dålig "journalist". Framgångsrika journalister har ofta den förmågan men alla tillåter sig inte att gå hela vägen. Reportrar i allmänhet har inte alltid någon riktigt skicklig grävarådra eftersom det förutsätter en god bildning tillsammans med ett rättspatos. Sådant kan man inte lära sig på JMK. Det har man med sig i sin person och i så fall besitter Fridolin de sidorna som politiker och sådant kommer inte alltid fram.
