Tycker så synd om Jonnah som blev utfryst av sin familj för att hon begått den hemska synden att ha blivit kär i en kille som inte var Jehovas vittne. Hon hade gjort ordning så fint och med got mat till hennes examensdag, men hennes föräldrar kom aldrig. Man kunde verkligen känna hennes smärta. Det är som att trots allt positivt som händer i hennes liv finns där hela tiden en grundton av sorg över att ha förlorat sina älskade föräldrar. Och även på hennes lyckliga examensdag fanns den där. 
Tänk vad olika det kan vara här i livet. Läste en blogg skriven av en mamma vars son satt på Kumla för mord. Sonen hade gått en kurs i aggressionshantering inne på anstalten och fått ett diplom som mamman stolt satt upp på sitt kontor. Hon tog avstånd från hans brott, men aldrig från sin son.
Och här är en jättefin och driven tjej vars enda brott är kärleken. Hur kan kärleken till Gud vara större än den till sitt eget barn?
Hur kan den slå ut själva modersinstinkten?
Jag hoppas Jonnah finner frid i sitt hjärta, hon såg så sorgsen ut.
Tänk vad olika det kan vara här i livet. Läste en blogg skriven av en mamma vars son satt på Kumla för mord. Sonen hade gått en kurs i aggressionshantering inne på anstalten och fått ett diplom som mamman stolt satt upp på sitt kontor. Hon tog avstånd från hans brott, men aldrig från sin son.
Och här är en jättefin och driven tjej vars enda brott är kärleken. Hur kan kärleken till Gud vara större än den till sitt eget barn?
Hur kan den slå ut själva modersinstinkten?
Jag hoppas Jonnah finner frid i sitt hjärta, hon såg så sorgsen ut.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera