Hur bearbetar man sorg efter en vän?

I början av hösten gick en av mina nära vänner bort, han har varit sjuk i princip hela sitt liv men liksom han själv levde man hela tiden med sjukdomarna och det var inget som konstant var på tapeten även om det var närvarande. Så när han gick bort i september kom det ändå som en stor chock.

Under höstens gång upplevde jag ändå att jag med tiden hade fler bra än dåliga dagar... Tills det vände, vid jul och nyår vändes hela jävla livet upp och ner och allt blev så fruktansvärt jobbigt igen. Det triggades av tanken att han inte kommer vara med det nya året. Eller det vad den tanken jag hade då iaf. Sen släppte aldrig den tunga sorgen. Jag inser nu efter mycket om och men att jag kanske inte ens tagit farväl ordentligt. Vägrar säga hejdå på nåt sätt. För det vill man ju inte.

Jag vet att man måste bearbeta sorg, men så inser jag att jag inte fattar hur jag ska gå tillväga, hur gör man? Sökt hur mycket som helst på nätet och efter böcker som kan hjälpa men hittar inte riktigt det jag söker samt att allt handlar om någon som förlorat en man/förälder/barn... Men när man förlorat en nära vän? Vi hade inte så mycket gemensamma vänner utan var en stor del av varandras liv fast umgicks mest själva även om den andre var med på födelsedagar osv... Så jag är ganska ensam i min saknad efter honom.

SÅ, hur har ni gått tillväga? Vad fan gör man? Håller på att bli galen....

Jag har varit i din sits flera gånger. Hur man gör.. det vete fan. Första året är värst, första julen utan vännen, första nyår, första påsken, första semester osv.. alla olika saker man gjorde tillsammans vid vissa tillfällen på året. Sen kommer ettårsdagen av vännens bortgång då blir det värre igen.

Jag har inget direkt råd att ge, det bara är för jävligt.

För min del kan jag säga att efter ca. 2 år så börjar de glada minnena överväga över sorgen. Det är dessa minnen man måste hålla fast i. Det låter som en jävla plattityd, men istället för att vara ledsen över vad man förlorat så får man försöka vara glad över det man hade.

Men vissa dagar känns det bara jävligt tungt, även efter 4-5 år.

Har varit med om detta också. Tror inte det går. Bara att låta tiden läka. Tar minst 6 mån.

Inte alls trevligt men det är fortfarande färskt och du kommer förmodligen sörja ett bra tag till, en nära vän som går bort allra helst långt i förtid sliter rejält.

Man glömmer aldrig men man lär sig handskas med det.

Det är mycket svårt och det kommer att ta tid. Du måste låta sorgen få ha sin tid och det finns inte egentligen några genvägar. Det du kan försöka göra är att tänka på och minnas, de positiva stunderna när din vän levde och vårda det minnet. Det är såklart svårt att vara stark, men det kommer gå bättre med tiden. Troligtvis känner du nu att din sorg aldrig kommer gå över och du aldrig kan vara glad igen. Men det kommer du kunna vara. Din sorg efter din vän kommer du alltid ha, men det blir bättre med tiden, trots att du kanske inte tror det nu.
När någon förlorar någon nära finns ceremonier, som kan låta galet i vissas öron, men där man t.ex. går ut på en äng eller en annan vacker plats som ibland har anknytning till den avlidna och har med sig en heliumballong. Man försöker säga vad man känner i sin sorg och släpper fram alla känslor. Sedan säger man adjö och släpper ballongen och ser den flyga iväg och stiga mot himlen. Såklart symboliskt bara, men många får då en känsla av ett avslut som hjälper. En del får det mycket svårt att släppa taget. Detta behöver såklart inte fungera på dig. Andra skriver ett brev till den som gått bort för att få ut sina känslor. Man kan lämna det vid en grav eller bara spara det bredvid ett fotografi.

Jag beklagar.

Jag förstår hur du menar med att ta farväl. 1999 dog en av mina vänner som var som en bror för mej. Jag tog inte farväl på begravningen för jag hade inte accepterat att han var borta. Än idag tänker jag på honom, sist var häromdagen faktiskt. Ibland gråter jag å ibland kommer jag på ett galet minne å ler.


Låt det ta sin tid.

Fridens!

Era svar har gett mig lite mer insikt, samtidigt exakt allt det jag är svinrädd för. Att det aldrig tar slut på något sätt... Jag vet att det är färskt men tror jag är nån jävla bearbetnings-junkie. Allt annat i livet har jag bearbetat och gått vidare och det har funkat. Detta försvinner inte hur jag än gör. Panik och smärta.

Alla dedär vanliga tankarna har jag tänkt. Som att jag visste att han inte skulle leva lika länge som jag redan från första sekunden vi blev vänner. Men valde honom ändå, och ja jag hade gjort det igen. Hellre ett liv där hans fanns en stund än inte alls. Såklart. Han var ju världens bästa/roligaste människa. Minns de roliga vi gjort hela tiden. Hade gått sönder annars.

Att säga farväl med en ballong var faktiskt en grymt fin idé, stället vi träffades på första gången är magiskt och när det blir vår åker jag nog dit och gör det. Säger hejdå på vår plats. Sparar honom hos mig tills dess, eller om farvälet kommer till mig av sig självt.

Tror en av mina problem ligger i att folk omkring mig ser mig som en person som "fixar allt", det jag fått höra när jag brutit ihop framför dem. Men vad fan då fixar allt... Hur fan ska jag fixa att någon har dött. Att jag känt ensamhet utöver tomheten hjälper ju inte till.

Det svåra med sorg är att det enda som ”hjälper” är att bara glida med. Få tiden att gå. Låta vågorna nöta ner stenarna.

Det finns en gammal klassisk post på reddit som hjälpt många, av någon anledning kan jag inte länka direkt dit. Men googla ”gsnow on grief” så finner du den.
Fint skrivet om hur vågorna slår över den som, som du, är skeppsbruten i sin sorg.

Att släppa en ballong lät fint!