Eftersom jag, visserligen för flera år sedan, fick flera PM och kommentarer på mina andra tripprapporter om önskemål att få höra om den gången jag och min vän skulle upprätta en vingård i Spanien så knåpade jag ihop en liten rapport, håll till godo!
”Jaa… ?”
”Vafan… kommer du någon gång eller?”
Det var min gode vän som satt och väntade på att jag skulle dyka upp med de psykedeliska svamparna.
Svamparna hade jag plockat föregående höst. Ägaren av hästhagen hade stövlat ut till mig där jag stod och inspekterade området kring en särdeles stor hög hästskit. ”Vad pågår här?” hade han sagt till mig i korpulent ton.
”Jag letar efter en mycket ovanlig svamp”, hade jag svarat och myndigt visat upp den studentlegitimation jag fått på Linköpings Universitet i samband med att jag skrev in mig på en kurs i geologi för att kunna lyfta studielån. (Jag vet fortfarande inte vad huvudstaden i Turkiet heter).
”En mycket ovanlig svamp…?”, hans tonläge var förändrat, nu var han nyfiken och hans blick föll ner på skithögen.
”Precis!”, sa jag och höjde ett upplysande finger i luften; ”Toppiselita Perracium – eller småhättad stringskivling.”
Hästbonden tittade förundrat upp på mig och jag fortsatte.
”En utdöende art som innehåller ett ämne som tros ha cancerdödande egenskaper! En milstolpe för den moderna medicinen!”
Alla misstankar var nu som bortblåsta och bonden gick istället på mig med frågor om denna fantastiska svamp.
”Här! Ett praktexemplar!”, sa jag och pekade mot en fin och toppig svamp. (Som vi känner som toppslätskivling). Bonden for ner på alla fyra och betraktade storögt svampen från alla håll. Och när han kom upp på fötter igen önskade han mig lycka till och gick glatt visslandes därifrån i sina knarrande gummistövlar.
”Jag hoppar på bussen nu”
Detta var på den tiden då vi fortfarande bodde hos våra föräldrar och min gode vän huserade nere i källaren i sitt barndomshem. Och nere i den lummiga källaren intog vi också svamparna. Det dröjde, men inget verkade hända. Och när inget hade hänt efter en halvtimme började jag fundera på om svamparna kunde ha tappat sin potens med tiden. Jag låg ner i en gammal nersutten skinnsoffa då min gode vän suckade från sängen.
”Fan, detta var ju värdelöst”, min gode vän tittade misstroget på mig.
Jag var benägen att hålla med. Och för att muntra upp oss började vi drömma om att resa, ta vårt pick och pack och med VW golfen (som vi kallade ’den federala ankan’) ta sikte på horisonten.
”Vi kan ju bara ta och dra om vi vill”, sa jag och fortsatte; ”vi har ju bil och allting!”
Min gode vän såg ut att fundera ett slag innan han replikerade; ”Vi skulle kunna dra ner i Europa!”
En välsmakande tanke.
”Kanske till Spanien!”, sa jag och satte mig upp.
Jag tittade ut i luften ett tag för att formulera våra livsöden på den Spanska landsbygden.
”Vi odlar druvor och gör vin!”, utbrast jag till slut triumferande.
Min gode vän stödde sig på armbågarna och tittade på mig. Det hela verkade tilltala honom och vi började livligt diskutera vad man kan tänkas behöva för att klara sig de initiala månaderna innan man tagit sig upp på fötter som framgångsrika vindistributörer.
”Spritkök och gitarr i alla fall”, sa min gode vän.
”Och fiskespö och ritblock!”, svarade jag.
Snart hade vi skridit till verket och fyllt bilen med allt vi kunde komma på. Vi tog avsked av min gode väns föräldrar och lovade att skicka ett vykort när vi slagit oss till ro i den rustika lantbostaden invid den katalanska kusten. Vi tutade ut från uppfarten och var upphetsade när vi styrde den federala ankan söderut. Vi hade knappt kommit mer en ett par kilometer då jag kom på mig själv med att beundra lyktstolparnas känsla för dans och hör min gode vän;
”Vafan! Jag svänger ju höger, men då följer vägen med!”
Han svängde demonstrativt åt höger, och hann precis svänga upp på vägen igen innan våra vindränkta framtidsplaner grusades i diket intill Sibylla. Jag funderade på vad han hade sagt, men jag kunde inte begripa vad han menade, men jag förstod att det var något som var viktigt att komma ihåg, något som skulle hjälpa oss nå framgång. Plötsligt kände jag en väldig press, jag visste att jag också var tvungen att bidra med viktiga punkter, punkter som likt lyktstolparna längsmed vägen skulle markera att vi tog oss framåt.
”Sväng höger så får jag se hur snabbt den jäveln kan rulla!”, for det ur mig utan att jag själv förstod vad jag sa och i nästa stund satt vi i diket. Och det gjorde mig misstänksam, hade vi alltid suttit fast här?
”Jag sa ju det!”, spottade min vän hur sig; ”Lita aldrig på en väg som svänger åt fel håll!”
Vi diskuterade livligt vägens bisarra beteende, och hur det hela egentligen var en metafor för vår väg mot framgång, då det plötsligt knackade på bilrutan. Det var en polis.
”Hur var det här då?”, frågade han, väldigt formellt, då min vän efter ett par försök lyckats få ner sidorutan.
”Om vägarna bara svängde som de ska skulle ingen behöva dricka den där förbannade sörjan igen!”, min vän lät bestämd, ja faktiskt helt säker på sin sak. Men åsynen av polisen hade fått mig att hastigt nyktra till.
”Vilken sörja, vad snackar du om?”, skrattade jag fram, som för att rädda situationen.
Jag lutade mig fram över min vän för att skapa en förtroendeingivande ögonkontakt med polisen;
”Vi ska till Spanien och köpa en gård!”, jag var mycket nöjd med min räddning. Två företagsamma ungdomar! Kanske skulle jag rent av bjuda ner polisen till vår lantidyll i Katalonien?
”Gillar du vin?” sa jag för att ge mig själv ett bra utgångsläge till att sedan föreslå en solsemester för konstapeln och hans respektive. Ungarna kan leka med hunden ute på gårdsplanen;
”Hunden heter Jeppe!” fortsatte jag för att ge sammanhang åt situationen.
Polisen släppte mig inte med blicken och jag insåg att något hade slagit fel. Drack han inte vin? Eller var han bara allergisk mot långhåriga hundar av retrievertyp? Jag sökte svar i polisens stinna blick men utan framgång. Hade en spanjor bedragit honom med hans hustru? Jag insåg mitt misstag. Jag hade trampat rakt in i ett triangeldrama, involverandes polisen, hans storbystade hustru och en eldig sydeuropé som hette Fernando. Jag blev panikslagen men jag hann inte säga något innan polisen; ”Vänta här”.
Vi upprättade aldrig en vingård i Spanien. Istället fick vi uppleva den gemytliga tillvaron på Stigbyskolans LVU - boende för bångstyriga pojkar, respektive Råby LVU i Lund. Något som var nog så bra, god mat, lustfyllda samtal med likasinnade och mer eller mindre lyckade rymningsförsök med roddbåt (där ständiga referenser till ’Flykten från Alcatraz’ möttes av frågande ögon hos min kompanjon, raggarmördaren Sacke).
Ja, ja, det var det och så var det. Och tack och lov är jag nykter idag och min gode vän också. Han sitter förresten på sjukhuset i denna stund och väntar på att hans fästmö ska föda deras bebis. Men, den dagen då ungen och dess gode vän plötsligt och utan förvarning börjar packa bilen för att resa till Spanien och köpa fastigheter, då kommer jag föreslå att de sätter sig ner, tar en mulle (utbrett kortspel bland fängelsekunder) och dricker ett glas stärkande mjölk istället, Spanien kan ni erövra imorgon!
”Jaa… ?”
”Vafan… kommer du någon gång eller?”
Det var min gode vän som satt och väntade på att jag skulle dyka upp med de psykedeliska svamparna.
Svamparna hade jag plockat föregående höst. Ägaren av hästhagen hade stövlat ut till mig där jag stod och inspekterade området kring en särdeles stor hög hästskit. ”Vad pågår här?” hade han sagt till mig i korpulent ton.
”Jag letar efter en mycket ovanlig svamp”, hade jag svarat och myndigt visat upp den studentlegitimation jag fått på Linköpings Universitet i samband med att jag skrev in mig på en kurs i geologi för att kunna lyfta studielån. (Jag vet fortfarande inte vad huvudstaden i Turkiet heter).
”En mycket ovanlig svamp…?”, hans tonläge var förändrat, nu var han nyfiken och hans blick föll ner på skithögen.
”Precis!”, sa jag och höjde ett upplysande finger i luften; ”Toppiselita Perracium – eller småhättad stringskivling.”
Hästbonden tittade förundrat upp på mig och jag fortsatte.
”En utdöende art som innehåller ett ämne som tros ha cancerdödande egenskaper! En milstolpe för den moderna medicinen!”
Alla misstankar var nu som bortblåsta och bonden gick istället på mig med frågor om denna fantastiska svamp.
”Här! Ett praktexemplar!”, sa jag och pekade mot en fin och toppig svamp. (Som vi känner som toppslätskivling). Bonden for ner på alla fyra och betraktade storögt svampen från alla håll. Och när han kom upp på fötter igen önskade han mig lycka till och gick glatt visslandes därifrån i sina knarrande gummistövlar.
”Jag hoppar på bussen nu”
Detta var på den tiden då vi fortfarande bodde hos våra föräldrar och min gode vän huserade nere i källaren i sitt barndomshem. Och nere i den lummiga källaren intog vi också svamparna. Det dröjde, men inget verkade hända. Och när inget hade hänt efter en halvtimme började jag fundera på om svamparna kunde ha tappat sin potens med tiden. Jag låg ner i en gammal nersutten skinnsoffa då min gode vän suckade från sängen.
”Fan, detta var ju värdelöst”, min gode vän tittade misstroget på mig.
Jag var benägen att hålla med. Och för att muntra upp oss började vi drömma om att resa, ta vårt pick och pack och med VW golfen (som vi kallade ’den federala ankan’) ta sikte på horisonten.
”Vi kan ju bara ta och dra om vi vill”, sa jag och fortsatte; ”vi har ju bil och allting!”
Min gode vän såg ut att fundera ett slag innan han replikerade; ”Vi skulle kunna dra ner i Europa!”
En välsmakande tanke.
”Kanske till Spanien!”, sa jag och satte mig upp.
Jag tittade ut i luften ett tag för att formulera våra livsöden på den Spanska landsbygden.
”Vi odlar druvor och gör vin!”, utbrast jag till slut triumferande.
Min gode vän stödde sig på armbågarna och tittade på mig. Det hela verkade tilltala honom och vi började livligt diskutera vad man kan tänkas behöva för att klara sig de initiala månaderna innan man tagit sig upp på fötter som framgångsrika vindistributörer.
”Spritkök och gitarr i alla fall”, sa min gode vän.
”Och fiskespö och ritblock!”, svarade jag.
Snart hade vi skridit till verket och fyllt bilen med allt vi kunde komma på. Vi tog avsked av min gode väns föräldrar och lovade att skicka ett vykort när vi slagit oss till ro i den rustika lantbostaden invid den katalanska kusten. Vi tutade ut från uppfarten och var upphetsade när vi styrde den federala ankan söderut. Vi hade knappt kommit mer en ett par kilometer då jag kom på mig själv med att beundra lyktstolparnas känsla för dans och hör min gode vän;
”Vafan! Jag svänger ju höger, men då följer vägen med!”
Han svängde demonstrativt åt höger, och hann precis svänga upp på vägen igen innan våra vindränkta framtidsplaner grusades i diket intill Sibylla. Jag funderade på vad han hade sagt, men jag kunde inte begripa vad han menade, men jag förstod att det var något som var viktigt att komma ihåg, något som skulle hjälpa oss nå framgång. Plötsligt kände jag en väldig press, jag visste att jag också var tvungen att bidra med viktiga punkter, punkter som likt lyktstolparna längsmed vägen skulle markera att vi tog oss framåt.
”Sväng höger så får jag se hur snabbt den jäveln kan rulla!”, for det ur mig utan att jag själv förstod vad jag sa och i nästa stund satt vi i diket. Och det gjorde mig misstänksam, hade vi alltid suttit fast här?
”Jag sa ju det!”, spottade min vän hur sig; ”Lita aldrig på en väg som svänger åt fel håll!”
Vi diskuterade livligt vägens bisarra beteende, och hur det hela egentligen var en metafor för vår väg mot framgång, då det plötsligt knackade på bilrutan. Det var en polis.
”Hur var det här då?”, frågade han, väldigt formellt, då min vän efter ett par försök lyckats få ner sidorutan.
”Om vägarna bara svängde som de ska skulle ingen behöva dricka den där förbannade sörjan igen!”, min vän lät bestämd, ja faktiskt helt säker på sin sak. Men åsynen av polisen hade fått mig att hastigt nyktra till.
”Vilken sörja, vad snackar du om?”, skrattade jag fram, som för att rädda situationen.
Jag lutade mig fram över min vän för att skapa en förtroendeingivande ögonkontakt med polisen;
”Vi ska till Spanien och köpa en gård!”, jag var mycket nöjd med min räddning. Två företagsamma ungdomar! Kanske skulle jag rent av bjuda ner polisen till vår lantidyll i Katalonien?
”Gillar du vin?” sa jag för att ge mig själv ett bra utgångsläge till att sedan föreslå en solsemester för konstapeln och hans respektive. Ungarna kan leka med hunden ute på gårdsplanen;
”Hunden heter Jeppe!” fortsatte jag för att ge sammanhang åt situationen.
Polisen släppte mig inte med blicken och jag insåg att något hade slagit fel. Drack han inte vin? Eller var han bara allergisk mot långhåriga hundar av retrievertyp? Jag sökte svar i polisens stinna blick men utan framgång. Hade en spanjor bedragit honom med hans hustru? Jag insåg mitt misstag. Jag hade trampat rakt in i ett triangeldrama, involverandes polisen, hans storbystade hustru och en eldig sydeuropé som hette Fernando. Jag blev panikslagen men jag hann inte säga något innan polisen; ”Vänta här”.
Vi upprättade aldrig en vingård i Spanien. Istället fick vi uppleva den gemytliga tillvaron på Stigbyskolans LVU - boende för bångstyriga pojkar, respektive Råby LVU i Lund. Något som var nog så bra, god mat, lustfyllda samtal med likasinnade och mer eller mindre lyckade rymningsförsök med roddbåt (där ständiga referenser till ’Flykten från Alcatraz’ möttes av frågande ögon hos min kompanjon, raggarmördaren Sacke).
Ja, ja, det var det och så var det. Och tack och lov är jag nykter idag och min gode vän också. Han sitter förresten på sjukhuset i denna stund och väntar på att hans fästmö ska föda deras bebis. Men, den dagen då ungen och dess gode vän plötsligt och utan förvarning börjar packa bilen för att resa till Spanien och köpa fastigheter, då kommer jag föreslå att de sätter sig ner, tar en mulle (utbrett kortspel bland fängelsekunder) och dricker ett glas stärkande mjölk istället, Spanien kan ni erövra imorgon!
__________________
Senast redigerad av Zabriskie.Point 2022-01-26 kl. 21:04.
Senast redigerad av Zabriskie.Point 2022-01-26 kl. 21:04.
5/5
