Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

Själv har jag förvisso alltid blivit kort i andetagen när ett månadsskifte närmar sig. Det var länge sedan jag inte hade råd att betala en räkning men åren med en ensamstående mamma som ständigt jagade tresiffriga handslagslån kring skarvarna i kalendern (och emellanåt tog med sig teven till pantbanken nere vid Palace) ligger lagrade som tungmetaller i kroppen.

... Man kan lika gärna städa medan barnen underhåller sig själva med relikerna från överklasslekens år.

De har en egen teve, vägghängd över en driva av spelkonsoller. De har sett Grand Canyon. De har badat i heta källor på Island och i den ljumma havsbassängen mellan reven och stränderna på Mauritius.

Vad var det som pågick? Vems liv var det jag levde i tio år?

Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskrev nyligen detta tidstypiska uppvaknande för serieskaparen Liv Strömquist i deras gemensamma podcast ”En varg söker sin pod”. Hon talade om ”ett glapp i tiden” där den medelklass hon själv tillhör fick leka överklass och hur det kunde förbrylla henne redan innan Putin och Riksbanken blåste av den stora klassutflykten.

Det finns gott om helt ovadderade hushåll som faller fritt mot botten och bara 275 mil söderut – inte ens två Sverige bort – är miljoner människor förlamade av sorg, hunger och köld efter den värsta naturkatastrofen på hundra år i vårt hörn av världen.

Det kunde varit värre, tänker jag. Men det fungerar inte. Inte som städningen och de forcerade skratten. Jag städar och skrattar som någon av de moderna och lite mörkare gestaltningarna av ”Jokern” åt det annalkande månadsskiftet.