Friidrottssäsongen 2022

– Jag har inte bråttom. Är det meningen att jag ska hoppa sju meter så kommer det att ske. Är det inte meningen ... ja, då är det inte meningen. Det är det som jag tror på. Därför känner jag ingen stress. Så länge som jag sköter mitt, med träningen, min återhämtning och har bra människor runt omkring mig, människor som får mig att må bra ... ja, det är först då som du kan prestera. Det är då som allt släpper. Det är då som jag bara kan gå in och dunka på!

Katrin Klaup är estländskan som sedan tio år tillbaka tränar längdstjärnan — och med åren har tilliten vuxit.
– Hon är envis. Jag är envis. Men jag har märkt att jag är den som ger mig. Där det har kraschat är i kommunikationen. Där har det brustit. Och det har varit otroligt jobbigt. Men nu är det bra. Vi låter varandra prata. Låter allt få komma ut – och då blir det bra.

Borta är de högljudda bråken, kvar finns en vision och gemensam dröm om att spränga nya gränser och vinna medaljer.

– Alla tecken berättar att Khaddi har sju meter i kroppen. Det har de faktiskt gjort i över två år. Det är bara mentalt som det ska funka också, säger Katrin och pekar mot skallen.

Som den där gången på OS i Tokyo förra året. Khaddi har tagit sig till final med 6,76 ... och på uppvärmningen hoppar hon briljant.

Alla hopp mäter över 6,90 ... det allra längsta 6,97.

Men när tävlingen väl ska starta så händer något.

– Jag sitter där och känner plötsligt något i mina ben. Det är samma känsla som när jag springer intervaller. När mjölksyran börjar komma. Det tjocknar till. Låren bara tjocknar till. Och jag känner bara ... oh, fuck! Jag har ju med mig is och allting, försöker isa hela kroppen. Försöker hålla mig lugn. Men det blir så jäkla svårt ... om du inte jobbat så mycket med den mentala biten. Vad du ska tänka på, hur du ska tänka ... för att få tankarna att försvinna. För uppenbarligen är det bara tankar. Tänker du för mycket på dem så blir de ju till verklighet.

Hon får aldrig till den där perfekta träffen och slutar nia.

– Efteråt har jag pratat väldigt mycket om det. Och det har varit skönt ... för jag har kunnat ta del av hur andra tänker, hur andra har det. Sedan är det inte så många idrottare som förklarar hur de har det. Längdhoppstjejerna är inte så välkomnande på det sättet. Det finns vissa få som jag har bra kontakt med. Det är inte som i stavhoppet, där du kan se att de ofta hjälper varandra. Jag kräver inte att du på tävling ska sitta där och skratta, du är ju där för att tävla och du är i din bubbla ... men jag skulle ändå vilja känna att du kan lita på varandra. Att hjälpas åt, att vilja varandras bästa. Det kan jag inte känna med de flesta tjejerna inom längdhopp – och då har jag ändå tävlat med dem länge.

Khaddi tystnar för ett kort ögonblick.

– Jag minns när jag började tävla och när jag hälsade på de bästa tjejerna, som vunnit mästerskap och tagit medaljer, så svarade de inte alls. Inget alls. Och jag bara ... okej. De tänkte kanske att jag inte var så bra, eller att de var så mycket bättre. Jag gillar inte sånt.

– Jag har fått skadorna när jag varit i jättebra form. När allt flutit på. När jag slitit och lagt ner kraft på att komma in i bra form. Och så rasar allting. Och jag får börja på ruta ett igen. Det är det som varit tröttsamt. Men jag har aldrig känt att jag vill sluta.

Aldrig – inte ens när det varit som mörkast?
– Det har faktiskt aldrig funnits där. Det hade nog varit en helt annan sak om jag inte vetat om min kapacitet. Jag vill något med det jag gör. Det är inte bara en lek. Det är nåt som jag lägger all min tid och kraft på. Något som jag vill ha ut ett resultat på. Jag vet att det finns att hämta. Och det krävs tålamod och tid. Men om det störs av någon skada ... så ska du veta att det suger. Det suger verkligen!

Det stora målet för året är förstås VM i amerikanska Eugene i mitten av juli. Av en händelse går mästerskapet i samma stad som just sportmärket Nike startades år 1964.

– Jag ska verkligen försöka toppa formen till dess. Det känns bra redan nu, men det gäller att skruva till det ytterligare till dess. Där litar jag helt på Katrins upplägg, säger Khaddi Sagnia.

Så slutligen – vad händer den där dagen när sju meter passeras?
– Oh my god! Jag kommer att hoppa på allt och alla. Vilken dröm. Det är ju en dröm för alla längdhoppstjejer. Att få vara med i den klubben, det är det inte många som får vara. Den dagen är man en riktig längdhoppare.