Hur testar eller bevisar man simuleringsteorin?

Flera framstående fysiker och en och annan popsci-kändis bl.a Elon Musk har utan några experiment eller mer kött på benen än att det är möjligt att vi lever i en simulation talat sig varma för att det är mycket troligt att allt är simulerat i en dator.

Istället för att bara konstatera att det inte är omöjligt och därför automatiskt är sant, hur skulle man kunna testa om verkligheten var simulerad?

Enkelt svar: Du kan inte. Om simuleringen är bra nog, så hittar du inte hålen i logiken.

Längre svar: Om vi lever i en simulering, så är det tänkbart att alla vinklar inte är täckta. Om du skapar din egen simulering av en verklighet inom den existerande simuleringen, så kan du drabbas av nåt som datanördar får jobba med ibland, just att simulera en simulering. Inte för att det nödvändigtvis säger nåt.

Det man får göra är att tänja på gränserna av kunskap och teori, och försöka hitta nånstans där teorin fallerar, eller där man ser resultat man inte väntat sig. Eller där man - t.ex - ser att rymden verkar ha ett minsta tidsmått (plancktid) eller längdmått (plancklängd). Nåt som kan indikera att här är en simulering. Eller så är det bara så universum fungerar.

Tredje tanken: Om det nu är så att vi utvecklas och kan skapa bättre och bättre simuleringar (onlinespel, mmorpg, immersive games) .. på sikt innebär det att bättre och bättre varianter kommer. När kommer varianten där du lever ditt liv som en svensson .. samtidigt som NPC påstår sig försöka lösa fysikens problem? Det finns teorier om att detta är den troligaste formen av existens, eftersom när väl tekniken kommit dit är den ofrånkomlig. Och då kan ett otal fiktiga universum skapas - kanske i forskningssyfte.

Och av den anledningen lever du i ett sådant.

Det kan inte motbevisas.

Det borde ju säga nåt. Om man simulerar en simulering, rentav tusentals simuleringar av simuleringar av någonting och sedan utför samma experiment i verkligheten och får ett annat resultat så är det antingen fel på modellen eller så stämmer simuleringen av simuleringen och verkligheten rimmar inte med fysikens lagar. Blir väl till slut ett cirkelargument.

Skulle dock tro att det finns gränser för vad även en superdator skulle kunna beräkna och att den tar genvägar och kopierar saker som är tillräckligt obetydliga. Browniska rörelser t.ex. de borde vara slumpmässiga.

Tar man en olympisk vattenbassäng och täcker den med pollen, filmar ett par fragment av den med höghastighetskameror och kollar efter dubletter t.ex.

Dubbelspaltexperimentet hålls fram som både ett kvantmekaniskt fenomen men skall vara en av hörnstenarna i simuleringsteorin. Vad säger att man genom att passivt observera någonting kontra att aktivt observera någonting får samma utfall?

Om nånting skulle kunna användas som bevis för simuleringsteorin, så borde det vara planck. Tid, längd, massa, etc. Lite som att "där fungerar inte längre modellen" alternativt "vi kan inte simulera mer detaljerat än så".

Det finns tankar om att en simulering av ett helt universum kräver sådana resurser att det krävs ett helt annat universum för att göra det; det finns en reduceringsfaktor men för ett helt universum är det marginellt. Om man tänker sig hur svårt vi har att förutsäga vädret, tänk dig nu att hela universum är en matrix av planckboxar. Nu ska du simulera allt som sker från box till annan, hela tiden.

Intressant som slutexamen på datorhögskolan. Möjligen saknar vi viss kapacitet att göra det men teoretiskt är det möjligt men kraven är .. höga.

För det första; det som inte är omöjligt är inte nödvändigtvis sant. För det andra är hela frågan irrelevant och ovetenskaplig.
Om påståendet är att världen är en simulering som är så bra att den inte går att skilja från verklighet så är det per definition inte möjligt att avgöra vad som är vad. Ett icke falsifierbart påstående är inte ett vetenskapligt påstående och därmed bara trams. Vi har haft den här debatten i århundraden under gud-skapade-universum-paraplyet. Helt meningslöst eftersom det inte finns något skäl att anta att universum skapades av varesig en gud eller en finnig hacker.

Jag tror att den andra delen där - 'skapades av en finnig hacker' knappast är äldre än 30-40 år, inte århundraden. Men kör för det.

För många tusen år sedan var det klanledarna som satt på sanningen. Efter det, blev det medicinmännen / shamanerna. När vi började skapa civilisationer blev de religionen. Nu, när religionerna bevisats fel gång på gång är det aliens eller simulationer.

Nu är det upp till oss att, likt religionerna, alltså bevisa den finniga hackern fel. Kan visa sig svårare än att bevisa merparten av de 4200 religionerna eller så fel. Men vi ger inte upp.

Den finniga hackern är klart yngre, men ärvt sin skapares skrud.

Nu vändes just problemformulering på ett inte helt oväsentligt sätt. Från att bevisa att vi lever i en simulation till att bevisa att antagandet att vi lever i en simulation är orimligt.

Jag hävdar fortfarande att det första påståendet är nonsens. Det andra kan man ju dock fåtöljfundera över när man behöver vila från viktiga tankar. Det här problemet är ju besläktat med Boltzmann hjärnor. En hög entropi leder till att komplexa strukturer uppstår, ju högre entropi ju större sannolikhet och i den sannolikheten ryms en fullt fungerande hjärna med alla mänskliga minnen och funktioner som gör det omöjligt för den hjärnan att avgöra om den är en statistisk slump eller en faktisk människa. I takt med att entropin i universum ökar så blir sannolikheten för att Boltzmannhjärnor uppstår till slut större än det faktiska antalet verkliga mänskliga hjärnor och därför är även sannolikheten för att vi är verkliga människor mindre än än sannolikheten att vi inte är det.

Simuleringsteorierna är snarlika. Vi tycker om att simulera saker, vi antar att vi kommer fortsätta göra det och i takt med en fortsatt teknikutveckling så kommer simuleringarna bli bättre och tillslut kommer en simulerad existens inte gå att skilja från en verklig. Tillräckligt bra simuleringar kommer kunna göra egna simuleringar och snart ökar sannolikheten för att vara simulerad tills att den blir större än sannolikheten för att vara verklig.

För mig så bor problemet i antagandena. Antagandet för en boltzmannhjärna är att den komplexa strukturen faktiskt uppstår spontant i naturen. Jag menar att det är upp till bevis. Det finns inget observerat skäl att tro att den typen av komplexa strukturer uppstår spontant utan att det är någonting vi bara har observerat genom biologiska processer och det är ju inte en biologisk hjärna som experimentet avser.

På samma sätt är det upp till bevis att självmedvetenhet är möjligt att simulera. Vi är verkligen inte ens i närheten idag och jag är personligen djupt skeptisk till att vi kommer kunna komma ens nära. (Jag tror inte att generell artificiell intelligens är möjlig). Innan man har bevisat att antagandena är möjliga så ser jag inte simulering som annat än en lustig tanke.

Man borde kunna jobba på Nyquist-liknande teorier för att komma närmare.

Du har märkliga premisser. Jag skrev, typ, cogito ergo sum. Vi finns och vi skapar simulationer. Drar man ut det på sikt, så kommer vi skapa bättre och bättre simulationer.

Att dra in en spontant skapad Boltzmann Brain; som brukar användas för att visa på sannolikheter och hur osannolik vår egen utveckling är, känns som en helt annan tråd?

Nu ÄR vi ju här, halvvägs mot nåt användbart.

Om vi lever i en dator. Varför kan jag inte göra svävande kullerbyttor baklänges på en skyskrapa medans jag duckar för varje patron som susar förbi mig?

Du får klaga hos den (finnige) programmeraren som skapade reglerna.

Simuleringsteorin är givetvis ingenting annat än rent trams.

Här är varför.

https://youtu.be/1tEtI9m-Vok