Den här tråden eskalerade fort. Kanske för att varken frågan eller TS attityd känns som att de passar in på någon som är van vid att bo utanför Sverige. En van expat hade förstått att frågan är för brett ställd, eftersom situationen kan att vara helt olika beroende på var i ett land man bosätter sig. ”Belgien” må vara litet, men det är en jäkla skillnad på om man bosätter sig i Waterloo eller i Kortrijk. Eller om man tänker jobba eller inte, och i så fall vilken typ av företag man vill jobba för.
Vill du bo i Belgien så beror språkkraven på var du bosätter dig, antingen behöver du franska eller flamländska för att leva ett normalt socialt liv eftersom engelskan inte är så utbredd på alla ställen. I Bryssel funkar engelska någorlunda, men även där ska du helst kunna en del franska. Vill du jobba i Belgien så är minst ett av språken, förutom engelska, nästan alltid ett grundkrav. I Bryssel finns dock många expats, vilket möjliggör ett socialt liv utan krav på lokalt språk. Expats finns i mängder nästan vart du än flyttar, så att man inte kan ha ett meningsfullt socialt liv utan att kunna det lokala språket är inte sant. Men då umgås man inte med lokala, och man får finna sig i att delar av umgänget konstant byts ut när folk flyttar.
I Luxemburg funkar franska utmärkt. Där gäller i princip samma situation som i Bryssel vad gäller expats, och samma sak med språkkrav beroende på var du bosätter dig och vad du vill göra.
En annan sak som en van utlandssvensk borde veta är att om du inte talar ett ord flamländska eller franska idag, och närmar dig 50 år, så kommer det sannolikt att ta ganska lång tid (minst ett år om du har språköra) innan du kommer att kunna vara någorlunda social på det lokala språket. Om någonsin. Därför kommer engelska att vara ditt huvudspråk oavsett om du vill det eller inte. Ditt första umgänge kommer vara vara engelskspråkigt och alla dina myndighetskontakter kommer att ske på engelska. Vilket är mer eller mindre möjligt i de flesta länder med lite framförhållning.
Men, som sagt, det mesta här borde vara rätt självklart för någon som säger sig ha bott utanför Sverige i en stor del av sitt liv.
Vill du bo i Belgien så beror språkkraven på var du bosätter dig, antingen behöver du franska eller flamländska för att leva ett normalt socialt liv eftersom engelskan inte är så utbredd på alla ställen. I Bryssel funkar engelska någorlunda, men även där ska du helst kunna en del franska. Vill du jobba i Belgien så är minst ett av språken, förutom engelska, nästan alltid ett grundkrav. I Bryssel finns dock många expats, vilket möjliggör ett socialt liv utan krav på lokalt språk. Expats finns i mängder nästan vart du än flyttar, så att man inte kan ha ett meningsfullt socialt liv utan att kunna det lokala språket är inte sant. Men då umgås man inte med lokala, och man får finna sig i att delar av umgänget konstant byts ut när folk flyttar.
I Luxemburg funkar franska utmärkt. Där gäller i princip samma situation som i Bryssel vad gäller expats, och samma sak med språkkrav beroende på var du bosätter dig och vad du vill göra.
En annan sak som en van utlandssvensk borde veta är att om du inte talar ett ord flamländska eller franska idag, och närmar dig 50 år, så kommer det sannolikt att ta ganska lång tid (minst ett år om du har språköra) innan du kommer att kunna vara någorlunda social på det lokala språket. Om någonsin. Därför kommer engelska att vara ditt huvudspråk oavsett om du vill det eller inte. Ditt första umgänge kommer vara vara engelskspråkigt och alla dina myndighetskontakter kommer att ske på engelska. Vilket är mer eller mindre möjligt i de flesta länder med lite framförhållning.
Men, som sagt, det mesta här borde vara rätt självklart för någon som säger sig ha bott utanför Sverige i en stor del av sitt liv.