Överklasskärringar och deras uttal av sj-ljudet.

Jag hör skillnad på dem och tror mig hyfsat träffsäkert kunna uttala dem som inte hör till min egen dialekt. Det jag inte begriper är varför det ena skulle vara metaforiskt tunnare och det andra tjockare. Vad mig beträffar skulle de lika gärna kunna kallas det röda sje-ljudet och det blå sje-ljudet.

Också "tjocka" l - som tvärtemot är det ursprungliga i svenskt talspråk - uttalas ju längre bak i munnen, medan "tunna" l uttalas med tungspetsen mot gommen.

Vad tusan menar du med det? Tjockt L är en mycket senare uppfinning än vanligt L.

"Uppfinning"? Man "uppfinner" inget i språk. De flesta svenska dialekter hade tjockt l fram till för några decennier sedan.

Det verkar vara oklart hur länge tjockt l har funnits i nordiska språk, men det verkar råda enighet om att det fanns åtminstone så tidigt som 1200-talet, möjligen mycket tidigare.

Satt en stund på bygdens bibbla i dag och drack en 7,5:a.

Vid bordet bredvid mitt satt ett äldre par, som att döma av deras klädsel och tal, var av finare sort.

Tanten masserade sin gubbe lite lätt på låret och frågade: Sjänns det könt?

Så, jo, fint folk kan inte tala ordentligt.

Jajaja, det visste jag redan. Ja, och före 1200-talet eller när det nu kom, hade man bara vanligt L.