Nackdelar med hög IQ?

På online-versionen? Gå och gör ett riktigt istället. De på nätet är enkla versioner för att du ska bli sugen på att betala och göra det riktiga

Ja och nej. Det handlar absolut om arbetsminne. Jag ser många på vissa forum för inbördes beundran (Mensa) som skriver: "Mitt barn är 18 månader och kan hela alfabetet, var kan vi testa? Hon/han måste vara ett geni!!" Typ så.
Eller barn som kan memorera stater, presidenter, räkna höga tal tidigt... Som du säger betyder det inte att man har högt IQ, utan problemlösning är absolut en del.

Men de sista frågorna på dessa prov handlar om arbetsminne och hur många saker man kan bolla i huvudet samtidigt, ofta upp 10.

Jag lär mig nya saker väldigt lätt.
På jobbet märker jag att jag lär mig saker snabbare än andra och jag inbillar mig att det ses på med en attityd som att jag tror jag är bättre. Men det kan ju bero på kombinationen att jag är socialt inkompetent och autistisk också.

Jag gillar att tänka på saker som andra inte tänker på till vardags och jag har märkt att folk inte gillar att känna sig underlägsna så jag är mest tyst och konstant otillfredsställd av de vardagliga ämnen som diskuteras när jag vill prata om det jag verkligen är intresserad av, t.ex något inom psykologi, filosofi eller människans evolution eller andra specialintressen.

När jag är intresserad av något lär jag mig det intensivt och med stor hängivenhet som sällan eller aldrig delas av mina "peers"

Fan vad äckligt högtravande jag låter nu.
Det ska snöa ikväll, bäst att sätta på vinterdäcken och kolla på På Spåret eller nåt för att ta ner mig själv på jorden.


Avslutningsvis vill jag bara nämna att jag har upptäckt att social kompetens är viktigare än intelligens. Du kan vara smart men totalt social vilsen och om du kan en massa teori men inte kan omsätta den i praktik så är den värdelös. Om det verkar logiskt. Det är viktigare att vara som folk än att vara smart.

Jag är inte den vassaste kniven i lådan men så mycket har jag kommit att begripa. Dvs personligen är jag dömd till utanförskap.

IQ är överskattat.

Vill inte nämna min IQ högt, men en bra bit över gränsen för att bli medlem i Mensa. Är supertrött just nu så detta inlägg kanske inte är jättebra.

- Jag har alltid känt mig annorlunda. Det kan vara svårt att passa in i sociala sammanhang av andra skäl än att du saknar social kompetens. Saker som annorlunda språkbruk, andra intressen, en oförmåga att kunna ”prata fritt” och bli förstådd är begränsande. Det kan leda till icke-stimulerande relationer och behöva spela ett socialt spel när du befinner dig bland personer med låg begåvning. Hög IQ korrelerar förvisso med social förmåga (exv. kunna läsa av situationer) men det kan inte kompensera helt och hållet för att inte passa in. Man kan naturligtvis ha givande relationer med alla och även samtal (förutsatt att den andre personen är ödmjuk inför att han eller hon har svårare att förstå) men det kan omöjligen täcka hela ens sociala behov.
- Behöva anpassa språk och behöva förhålla dig till att andra eventuellt inte förstår.
- Att veta att du "valt" dina eventuella yrkesrelaterade bekymmer är rätt jobbigt. Nu korrelerar inte betyg perfekt med IQ, men oaktat den aspekten (alltså att man kan välja fritt) så har man kapaciteten att lyckas med vad man än gör i yrkesväg.
- Hela tiden känna att du borde uppnå mer. Tyckte det var svinjobbigt att få veta min IQ. Plötsligt så kände jag press att uppnå mer och det blev svårare att vara nöjd med sämre prestationer. Saker som för de flesta andra kanske är en dröm blir ens ”bare minimum”.
- Att behöva hålla inne ens förmågor och kunskaper för att inte sticka ut eller verka konstig. Ibland lätt att bli uppfattad som en besserwisser även om du inte rättar andra.
- Att veta hur någonting ska lösas men inte kunna implementera det (t.ex. av praktiska skäl) är jättefrustrerande.
- Lathet när det kommer till studier och total avsaknad av studieteknik. Jag har egentligen lätt för att koncentrera mig men jag vet inte hur jag ska planera eller strukturera studier – jag vet inte ens hur man pluggar. Dessa saker är kanske i synnerhet ett problem när man är vuxen. För många kan universitetet bli ett problem då man inte kan glida igenom studierna på samma sätt längre. Ofta så är universitetsstudier innehållsmässigt fortfarande någonting lätt och någonting man kan glida igenom till viss del – du tänker ofta steget förem kan se hur flera saker hänger samman med mera. Du kanske kan förstå och resonera bättre och snabbare, men korvstoppning är ändå en förutsättning för studier. Även när det inte är det så är det fortfarande en nackdel att sakna studiedisciplin.
- Svårigheter att hantera motgångar. Blir t.ex. stressad när jag inte ser ett svar på en gång (vilket ju är orimligt, oftast behöver man ställa upp problem) och jag är inte van vid att behöva tänka efter. Blir också stressad om jag inte kan ett ord, inte förstår någonting på en gång med mera. Det är ju i slutändan ett hinder när det kommer till kunskapsutveckling, men att misslyckas, jobba hårt och sedan lyckas är någonting man ska lära sig hantera när man är yngre för att få ett bra förhållningssätt till prestation.
- Perfektionism, höga krav.
- Andra människor har svårt att förstå att jag kan ha andra behov och förutsättningar. Sådant jag behöver (komplexitet till exempel) kan andra avfärda för att det är för svårt och sånt spelar roll när man är ung och inte har en lika stabil självbild och världsbild. Det påverkar ju även ens sociala relationer och hur väl andra kan stötta en.
- Behov av intellektuell stimulans. Både sett till intressen (och där är det ett problem att inte ha så många andra att prata med) men också inom yrkeslivet. Skulle aldrig klara av ett enkelt jobb.
- Förlita sig för mycket på intelligens. Ibland är det bättre att bara testa och se än att tänka ut det bästa sättet.
- Tvivla på sig själv när man är den enda som förstår någonting.
- Behöva vara medveten om att det är större skillnad mellan dig om gemene man än mellan gemene man och en person med intellektuell funktionsnedsättning när det kommer till abstraktionsförmåga, logiskt tänkande med mera. Nu är det kanske inte jämförbart eftersom det i praktiken handlar om trösklar snarare än en skala och då märker du inte av dessa skillnader men oavsett så måste du anpassa din kommunikation rätt rejält och göra det lättare att förstå men utan att dumförklara någon – balansen är svår. När det kommer till normalbegåvade personer kan jag ibland bli lite extra irriterad när de inte förstår.
- Många personer blir vana vid att andra inte förstår och börjar utgå ifrån det när de interagerar med nya personer. Har mött flera personer som är intelligenta (och som kanske är vana vid att vara smartast i rummet) som har jättesvårt att hantera när någon är smartare än de är. Dessutom så är det fruktansvärt irriterande med den översittarattityd vissa andra smarta personer kan ha. Det är kanske lättare att hantera för någon med lägre begåvning eftersom dessa personer då oftare har rätt (blir alltså inte en arrogant attityd). Ett exempel är någon som kanske varit bäst på matematik och då förklarat uppgifter för andra som sedan börjar på teknisk fysik och tror sig veta bättre än andra hela tiden. Hade en kemilärare en gång som dessutom var forskare och hon trodde ju alltid att alla elever var dumma i huvudet.
- Att andra ofta underskattar ens förmåga. Känns opassande att nämnda IQ för att ”rätta” dem. Upplever dock aldrig att jag uppmuntrats på samma sätt att kämpa eller ta mig an svåra saker. Det som är svårt för mig upplevs som omöjligt för andra. Detta samtidigt som andra blir uppmuntrade att ta sig an saker som kanske ligger över deras förmåga.
- Det verkar vara svårt för många att kunna se saker ur flera perspektiv, tänka ”systemiskt”, förstå saker som påverkas av flera saker dvs. kunna hålla flera saker i huvudet för slutledning, och ibland drar folk märkliga slutsatser.
- Intellektuell trångsynthet kanske förekommer hos intelligenta också, men jag märker att det är ovanligare att kunna diskutera saker utan att det blir personligt.
- Jag upplever personligen att man behöver förhålla sig till stereotyper. Är du kvinna, feminint klädd, trevlig, social o.s.v. kan folk ibland få för sig att du är sämre på till exempel matematik (mitt starkaste ämne i skolan) än någon som faktiskt är sämre än du är men är lite mer av en kuf. Ser man dessutom ung ut infantiliseras man ibland vilket är jättejobbigt när man inte sällan vet bättre.

Har inte koll på pluggakuten eller Smaragdalena. Men med det användarnamnet och den märkliga attityden så finns en chans att jag haft henne som kemilärare.

Nämnde min kemilärare i mitt inlägg som ett exempel på negativa saker man kan se bland vissa intelligenta personer, men hade en lärare (som också forskade) som verkade tro att eleverna var dumma i huvudet och underskattade elevernas förmåga - även när det handlade om riktigt begåvade elever. Hon var mycket hårdare i bedömningen än övriga lärare och la ribban högre än kursplanen. T.ex. fick vi inte prata om elektronskal i Kemi 1-kursen vilket är jättedumt då det är en bra och enkel modell. Dessutom är det svårt att kunna förstå en del saker som bygger på det om man inte kan utgå från den modellen. Hon hade en "lilla gumman/gubben"-attityd. Det gick absolut att få bra betyg i hennes kurs (hon lät en komplettera innehållet och proven) men det krävdes mer än vad det egentligen ska krävas.

I grund och botten var hon dock trevlig som person, men hon verkade helt enkelt vara för van vid att vara smartare än andra.

Jag har autism, ADD och är medlem i Mensa. Jag är i många avseenden en total alien och känner mig fruktansvärt ensam. Har visserligen varit gift och har barn, men blir mer och mer övertygad om att sannolikheten att hitta en ny partner är rätt nära noll.
Vad som har med IQ att göra och inte är svårt att säga, men det är uppenbart att min IQ ger mig mer självinsikt vilket är sjukt deprimerande vid kombination med autism. Min IQ förstår saker som jag som person sedan inte kan anpassa mig till och det är otroligt frustrerande.

Man blir otroligt irriterad på alla extroverta högljudda apskallar det är en sak som är säker. Å andra sidan är livet fullkomligt meningslöst oavsett vem du är eller vad du gör. Alla lever en kort tid, lider för inget och sedan dör. Ingen har en aning om vad om något alls livet går ut på ändå.

När man vill uppnå rationella kunskaper men man inser att rationalitet är långt borta.

Det där har jag funderat på också, visst är det så att MENSA testerna i sverige, norge och danmark (som finns länkade här) är relativt lätta?

Den svenska får man 126 på, och det är inget problem att komma över 130p på danska och norska på första försök. Scorade 126/135/141 på de tre vid första försök, och tror de gör såhär medvetet för att man skall betala pengar och söka eller något liknande.

Är det flera som upplevt detta?

(trådarkeologi)

Vad jobbar du med?

Hittade din post efter att ha svarat på en annan, om det är som du skriver så är det ju smickrande.
Att man gör ett test som man aldrig prövat på tidigare och får en score som ligger i högre området.

När man sedan läser igenom resten av inläggen så är det ganska dyster läsning.

För den som är intresserad av ämnet kan man läsa lite här, nån polsk gubbe som har ganska fin insikt:
https://en.wikipedia.org/wiki/Overexcitability

Ingen nackdel skulle jag säga MEN jaghar intehög IQ, men kan väl ändå svara här ? Eller är det bara för de utvalda "hög IQ" elit club ? hehe

Men seriöst, varför skulle det var en nackdel att ha hög IQ? Om man anser det som nackdel då är man kanske inte alls så smart ? Om man var så smart så skulle man anser det som en befrielse,eftersom man kanske har förklaring till alla situationer och behöver inte irritera sig på det.