Neptuniskolan Malmö: Lärare skrek "fucking jävla femåringar"

Nja, frågan gällde ju om det var bättre förr eller ej. Det var det inte. Inte in min värld. Klart jag även hade lärare som inte hade några disciplinproblem. Och jag var inte tuff. Men jag var tvungen att bli det.

Du kör en hånfull ton, men när du säger att du "hoppas" att jag mår "bättre" idag så får jag faktiskt tänka till ordentligt. Klart att den tidiga skoltiden har format mig, antagligen mer än jag anar. Men jag hade stor hjälp av mina föräldrar och i synnerhet av min far. Hans insats kan nog inte överskattas. Han var en hjälte. Nu börjar jag faktiskt bli sentimental.

Jag började skolan som sexåring 1953. Jaja Gäsp. Gäsp.
Min lärarinna var av den våldsamma sorten. När jag söker på hennes namn på nätet så hittar jag henne. Är det inte fantastiskt! Man kan resa i tiden numera! Vi hade många kontroverser... och hennes specialare när hon fick sina utbrott var att smälla pekpinnen som var av trä, med all kraft i närmaste bänklock så att flisorna rök åt alla håll. Det råkade vara mitt bänklock. Jag satt längst fram. En tuff skolstart för en sexåring.

Och därmed får jag tacka för visat intresse. Jaja Gäsp.Gäsp. Nu har jag nog inte mer att förtälja. Fast det kan ju finnas något någonstans och väntar på att grävas fram ur gömmorna. Vad vet jag.

Och så var det lärarinnan med de svarta ögonen, det hade hon faktiskt, min plågoande i första klass. Fotot är taget redan 1920 och då kan hon max ha varit 25 år men jag känner lätt igen henne även om våra vägar korsades långt senare. Det är den unga kvinnan som står längst till höger på bilden.

https://archive.org/details/arkivkop...16-S-0084-43-4

Jag finner det ganska märkligt att din historia skiljer sig så från vad andra 40-talister säger. Där är det helt tvärtom. T.ex. min granne som berättade att när han gick i skolan så fick den som pratade mest en örfil första skoldagen, sen var det lugnt i klassrummet i 9 år. Det var det enda som behövdes, en örfil och en hel skoltid av lugn och harmoni.

Det kunde säkert gå vilt till på rasterna, det gjorde det även för mig långt senare på tidigt 90-tal. Vi hade boxning och vilda bandyturnerningar, och inte fanns det några rastvakter då. Utan hade det blivit något kiv under lektionen eller på förra rasten så visste man att man hade problem när man klev ut. Så visst fanns det problem. Men jag skulle vilja se dig som lärare i grundskolan och se hur det är, min fru kom hem gråtandes i stort sett varje dag när hon jobbade i skolan, de hade en personalomsättning på omkring 40-50%. Resten mådde ungefär som min fru.

DET håller jag med om, men där familjen bor nu finns det en stor spännvidd på skolor varav en del är direkt olämpliga för barn med de svårigheter som diskuteras. Vi kan någorlunda välja skola men den lyxen har inte alla föräldrar. Föräldrarna uppfostrar men samhället är delaktig i lärandet.

Din grannes berättelse tycker jag låter som en skröna. En bra historia men jag undrar om den är sann. Jag förstår vart han vill komma, men 9 år i samma klassrum? En hel skoltid i lugn och harmoni? Det låter lite förenklat tycker jag. Jag såg aldrig nån lärare utdela en örfil. Men snacket gick om en händelse jag inte själv såg. En lärare hade tydligen gått fram till en elev på rasten och lagt handen "vänskapligt" på grabbens axel och sen dragit till en jäkla hurring med samma hand. Jäkligt slugt agerande.

Nej, jag såg bara lärare några gånger rusa ner och ta tag i någon elevs öra varpå de båda tillsammans med lätta steg "dansade" ut i korridoren. Läraren återkom ensam något senare. Det kunde vara både manliga och kvinnliga lärare som gjorde så. Läraren var givetvis fysiskt överlägsen eleven annars kunde det gå galet. Så här talar vi alltså om mycket unga elever. Folkskolan hette det på den tiden. De sex första årsklasserna kanske. Sen bytte man skola till Realskolan och där var inget sånt.

Ja, jag hade en lärare en gång i Realskolan som grät inför klassen. En vikarie som gjorde en lektion och aldrig kom tillbaka. Så synd om henne. Generellt hade våra vikarier ett rent helvete. Nej, tack lärarjobbet är inte min grej.

Jag hamnade i slagsmål ofta. Traktens alla värstingar ville slå mig på skallen och provocerade fram bråk. Men jag klarade mig bra mot busarna.Tydligen tyckte dom att jag bestod provet och vi blev ofta goda vänner efteråt.

Jag hade det mycket svårt i skolan och pluggade hårt varje dag när jag kom hem liksom på sommarlovet när jag var "ledig". Och det var mycket läxor! Jag kommer ihåg min mors förvåning när jag kom hem efter min första skoldag. "Va, har ni fått läxa?". Det var ett gäng glosor som vi skulle skulle lära oss stavningen på och jag visste knappt vad bokstäver var för nåt, omogen som jag var.

Betyg sattes varje termin från första klass. Det är möjligt att jag kan ha fel där. Någon termin kan ha överhoppats om läraren kände eleverna för dåligt.

Mitt i min skolgång flyttade vi, vilket innebar att jag gick från en landsortsskola till en storstadsskola som var betydligt mer krävande. Så jag pluggade som en dåre för att slippa gå om. Otroligt mycket pluggande var det, men det gick bättre så småningom och mitt sista skolår var jag bäst i klassen och den metamorfosen är jag faktiskt mycket nöjd med.

En lärare utdelar en örfil i klass 1 och alla de efterföljande lärarna i klass 2-9 drar fördel av det? Nej, så fungerar det inte.

Verkligen tråkigt för din fru och dig. Beklagar verkligen!

När det gäller den här läraren jag hade som grät inför klassen så har jag för mig att det var inom ramen för nåt FN-samarbete. Som jag kommer ihåg det så var kvinnan japanska och hennes gråt kan ha varit en ursäkt på japanskt vis inför eleverna över hennes eget misslyckande. Vilken fruktansvärd bild av Sverige hon fick!

Det fanns även föräldramöte på min tid. Och då fanns det två kategorier av lärare. De som helt sanningsenligt sa att "detta var den värsta klass de nånsin haft" och de som helt sanningsenligt hävdade att "det var en mycket trevlig klass". Detta var ju obegripligt och de började tjafsa inbördes. Och allt kom säkert sen till elevernas kännedom och det gynnade de lärare som kom till elevernas försvar. Eleverna älskade givetvis de lärare som "gav beröm".