Är det fältet runt ledningen som gör att lampan lyser?

Av vilken anledning tror du det? Det är en mekanisk våg, till skillnad från ljuset.

Ja det går ju naturligtvis inte på riktigt, inte bara för att ljud är en mekanisk våg utan även för att det inte existerar något absolut vakuum.
Det existerar inte någon elektromagnetisk planvåg heller.

En mekanisk ljudvåg beskrivs propagera med hjälp av fononer och ljus sägs vara vibrationer i det elektriska fältet, till vilket vakuumet är en perfekt resistor.
Det elektromagnetiska fältet kan inte heller formulera en sådan "kink" som skulle utgöra en ljuspuls, med en planvåg.

Vågmekanik fungerar helt enkelt så. Man har ett gäng faktorer som påverkar, kompressibilitet, elasticitet, motstånd, resistans, tröghet, mm. mm.
Ljud genom ett medium med perfekt elasticitet propagerar också med "c" när densiteten går mot noll.

Allt som propagerar utan dissipation och med proportionerlig längsgående samt tvärgående utbredning, så ortogonal potentiell och kinetisk energi har samtidig verkan, som propagerar mellan två trögheter som är dämpande källtermer, propagerar mellan trögheterna med "c". Så sänker du bara densiteten av dämpande trögheter hos mediumet ner till ett vakuum.

Det här är teori, inte observationer.

Edit. Eller, inte "c" egentligen utan utan tid alls, sen ovanpå det så tillskrivs "c" hos modellen "vakuum". Det har ingenting att göra med ljus, utan kausalitet beskriven av modeller.

För att argumenteta vidare så finns det fler saker värda att nämna om det här. T.ex., det finns inga hastigheter i de där enheterna. De är också desamma som utgör resistans, Ohm.
Den elektriska och magnetiska skviddevittens enheter är tillsammans både förhållandet mellan Ampere och tid, samt det inverterade förhållandet till Ampere och tid. Så de tar ut varandra.(="c")
Ampere definieras från Coulomb som är elementärladdningen.
Då är frågan hur man avgör elementärladdningen och för att svara på den frågan så behöver man också svar på hur man avgör ens vad en elektron är.
Sen när man härlett någon mängd laddning som man ska normera som en standardenhet så är också frågan vilken siffra man ska tillskriva sin mätning, och där kommer finstrukturkonstanten in. Dimensionerna vill jag minnas vara, i sin föreslagna form, mv^2I, där I=A=Cs.
Mätetalen till enheten hastighet, som inte bara finns inom v^2, är experimentella mätningar som tillskrivs storheternas förhållande till varandra, med betoning på att det är förhållanden som utgör "c".
Det är endast inom relativitetsteorin med Lorentztransformationer i Minkowskimetrik som referensen till ljusets centrum av momentum transformeras kovariant tillsammans med metriken, genom Lorentzskalären som är psuedoskalär-yttre produkten av basvektorer som bevarar rumtidssymmetrin genom Lagrange minsta verkan. Hos GR med sin koordinat-absorberande enhetshyperbola så beskrivs geometrin av topologin kommen från Einstein-Hilbertverkan, från Lagrange, vilket är möjligt med Einsteinnotationer och Levi-Cevitakopplingen i matristrixadet vars element är komponenterna som transformeras med tensorerna.
Detta så ortogonala vektorpar tar varandrad pullback och skapar psuedometriken samtidigt som den absorberas och istället för att man skulle behöva ta reda på saker innan man vet det med standard matrismatte så beror istället allt på att man får det på förhand, vilket också gör att man kan använda dimensioner till annat då händelser i rumtidspunkter saknar utbredning, alltså vågpartiklar, vilket egentligen alltid är vågor men med häftiga stegfunktioner så säger man annat.

En spole och en kondensator är fundamentalt i teoretisk fysik en och samma sak men från olika referenser. I experimentell fysik är det inte så, men ofta förväxlas beskrivningen från modeller med naturen, med insisterande bortom gränser.
I naturen så observerar man alla möjliga olika ljushastigheter. "Ljus" är inte heller en sak utan det existerar säkert ett dussin totalt olika och inkompatibla former av fotoner.
Därefter så är fasen egentligen globalt bevarad med, vaddetnuva, konserverad laddning och partikelantal tror jag, medans i relativistisk fysik så är fasen endast lokalt bevarad i rumtidssymmetrin genom Lagrange rörelsemekanik. Detta är anledningen till att strålningstrycket saknar komponent för partikelantal och istället tillskrivs motsvara någon kombination av Planck och Boltzmans konstanter, vilka ersätter partikelantalet som skulle bevara vilomassan med rörelsemängd och någon potential som beskriver förhållanden inom gaslagar. Så dessa konstanter, gissningsvis reducerade Plancks, tillsammans med "c^2" kan då ersätta viloenergi med en funktion av den kinetiska energin, om viloenergin skulle gå mot 0.
Men eftersom "c" är en invariant skalär så måste olika referenser härleda detsamma förhållandet till denna, varför "c^2" transformeras kovariant mellan referenser vars hastighets-projektionsrum består av funktioner av kombinationer av dimensioner, vilka för varje referens är normerade till sig själva för att beskriva förhållandet till sin historia med "c", per definition.
Det har ingenting med ljus att göra.

Det finns många saker som propagerar snabbare än hastigheten man tillskrivit "c". Inget av detta går att beskriva med relativitetsteorin. Detta av tekniska detaljer i den teoretiska formalismen vilka förhindrar andra beskrivningar, per definition.

En spole ger upphov till en omedelbar motriktad reaktionskraft när man leder en ström genom den.
Strömmen genom en ledare möter ögonblickligen ledarens motstånd, så den där sladden till månen kommer reflektera fasen 180 grader mot ändens genomskärsyta, eftersom resistansen i mediumet efter har en lägre kapacitans, men kopplar man på en last i form av en resistor med mindre än 50 Ohms motstånd, säg halva, så kommer fasen inte alls att vända 180 grader utan en andel av detta, då den andra andelen strömmat vidare för att dissiperas från resistorn.
Fasvinkeln är då proportionerlig med energin som strömmat vidare, eftersom rotationen av fasen har en rörelsemängd.
Därför är fasen invariant inom relativitetsteorin på så sätt att den är totalt oberoende och frånkopplad från våglängden, frekvensen och den beskrivet konstanta hastigheten, och istället varierar fritt från allt annat, inte bara fasvinkeln utan även rotationsriktningen, och all denna information bara försvinner in i "intensiteten", så rörelsemängden försvinner in och blandas i det linjära momentumet i andra dimensioner.
Det är möjligt eftersom man definierar beskrivningen av ljus utan partikelantal och formulerar hela elektromagnetismen bara med Lorentzkraftformeln och Poyntingvektorn, så dynamik i olika dimensioner förenklas för att tillskrivas en. Då "en" som i sig består av en funktion av tid, där tiden också definieras av den förenklade dynamiken man tillskrev en dimension, som egentligen var kommen från annat.

Vi lever alltså i ett universum där alla ser mötande vinklar hos allt helt klassiskt och absolut.
Vinkeln från en referens är densamma som alla referenser skulle beskriva från den referensen.

*Poff, borta.

Einstein4ever<3

Ögonblicklig verkan eller "c" beror på Lorentz eller Coulomb. Absolut eller relstiv tid beror på Newton eller Einstein. Lösningen är inte fipplande med orden vi kallar sakerna för utan att sakerna hänger ihop på andra sätt.
Precis som för elektromagnetismen så är gravitomagnetism, fristående utan Einstein, en långt mycket bättre formulering av gravitationen än den ena komponenten av densamma saken för sig, med resterande dynamik undangömt och kallat vid andra namn.
Så blir vi av med partiella derivator samtidigt, så som elektromagnetismen också ursprungligen formulerades efter experiment.
Såväl elektromagnetismen som hydrodynamiken som gravitationen uppvisar samma fenomenologiska egenskaper men endast två av dessa formuleras väl på samma sätt, medans gravitationen är klurig... "Frame dragging", tidsdilatation, relativ rumtid.
Eller gravitomagnetism, Heaviside-Lorentzform på Maxwells ekvationer med Hertz referens till Galileisk relstivism med Newtoniska rörelselagar. Allt det magiska skulle försvinna och man skulle bli kvar med en löjlig eter. Som ju vore löjligt, som ju alla vet idag, då relativitetsteorin ju är bevisad.

"Back EMF" är den längsgående komponenten av den tvärgående elektromagnetiska vågen kallad "ljus". Det är dock kontroversiellt så ingen som vill bli tagen på allvar tror det. Den finns inte. Fasen finns dock ibland, men har ingenting att göra med potentialen i kvantfysik som istället beror på att den är magisk.
Plancks konstant med samma dimensioner som rörelsemängd och verkan blir i reducerad form en volym, vilket tillsammans med en potential då blir en energidensitet, vilket utgörs av detsamma som massa, men massa slutade ju vara en konserverad egenskap samtidigt som rumtiden blev relativ, så positionen efter någon tid med en hastighet hos linjärt momentum måste finnas i det imaginära planet, eftersom massan inte kan bero på tröghet från rörelse i andra dimensioner, eftersom rörelsemängden hos fasen ju är linjärt momentum i det imaginära planet, då den magiska potentialen inte är någon ortogonal motsvarande komponent med längsgående verkan...

Trams såklart eftersom alla ju vet att "c" är bevisat av relativitetsteorin.

Derek var nog inte riktigt nöjd med sin ”förklaring” som han gav av de elektromagnetiska krafterna,
så nu har han gjort en uppdatering till del 1, som vi kan kalla för del 2

Del 1. https://www.youtube.com/watch?v=bHIhgxav9LY The Big Misconception About Electricity
Del 2. https://www.youtube.com/watch?v=oI_X2cMHNe0 How Electricity Actually Works





Den här gången så nämner han att elektronernas egentliga hastighet i koppartråden är uppe i miljoner meter i sekunden men att genomsnittsrörelsen framåt bara är någon tiondels millimeter/sekund, den så kallade drifthastigheten.
Han pratar också mer om betydelsen av det elektriska fältet som bildas på eltrådens yta med nästan ljusets hastighet, och som sedan i sin tur skapar det elektriska fältet som driver elektronerna i en viss riktning i tråden.

Han har också dragit 2 ledningar till månen för att visa att hans utsaga stämmer ,,, fast materialet räckte inte riktigt till månen så han fick nöja sig med 10 meter långa ledningar som var 1 meter isär , precis som i sin teoretiska frågeställning i förra videon.
Nu med supersnabbt oscilloskop, elektroniska kontakter och en resistor på 1100 ohm istället för en glödlampa så mätte han upp fördröjningen mellan tillslag och spänning över resistor.
Fördröjningen innan spänningen hoppade upp till 5V över resistorn var mycket riktigt tiden 1/C, men batterispänning var ju faktiskt 20 volt men dit nådde inte nivån på resistorn förrän efter flera nanosekunder ytterligare…




Derek hade kanske inte räknat med att reaktionen på hans video skulle bli så stor som den blev, och tydligen har han dragit på släppandet av denna del 2, men nu gjorde han de i alla fall tillslut. Tydligen har han pratat med flera videobloggare/youtubers och stött och blött frågan med dom innan han vågade släppa en fortsättning, som exempelvis Dave på EEVblog,
https://youtu.be/DtDW3SbcUkQ?t=1536

Det är elektronerna som får lampan att lysa.
När man kopplar en spänning över en elektrisk krets, kommer elektroner att förflytta sig mot pluspolen. De som är närmast först. När en elektron byter position blir det underskott av en elektron i atomen den tillhörde och det underskottet ersätts med en elektroner från nästa atom.

På så vis skapas en kedjereaktion genom ledaren som går med nästan ljusets hastighet. Elektronerna hoppar mellan atomerna men rörelsen är mot pluspolen. Alla elektroner behöver inte ens påverkas, beroende på spänningen. Desto högre spänning, desto fler elektroner rör sig men det beror även på motståndet i tråden. Är motståndet och spänningen tillräckligt högt, blir det varmt när allt fler elektroner ska röra sig genom samma ledare. Vilket är vad som händer i lampan och får den att lysa, för en klassisk lampa med glödtråd.
Det är den här rörelser av elektroner som är vad vi kallar ström.

Så elektronernas genomsnittliga fart genom ledaren är beroende på spänningen och resistansen(motståndet) i ledaren. Däremot sker själva hoppet mellan atomerna snabbt. Hur fort vet jag inte, förmodligen i stort sett ljusets hastighet. Elektronernas rörelse skapar ett elektromagnetiskt fält runt ledaren, men det har inget med om lampan lyser eller inte. Det är elektronrörelsen som skapar fältet. Inte fältet som får elektronerna att röra sig. Men man kan inte ha det ena utan det andra.

Men sånt här går att googla eller använda Brave. Det finns mycket bra sidor som beskriver hur det funkar och så slipper man vissa "teorier" som framförs här, när de ombeds att förklara det "enkelt".

Det har med om strömkretsen kan passera lampan eller inte. Om den lyser eller inte är irrelevant; hade den varit trasig hade ingen ström passerat.

Det faktum att elektroner hoppar från atom till atom är vad som genererar ström, och det i sin tur skapar ett magnetfält .. som man kunde tycka vore lika sönderstyckat som varje elektrons färd på väg via lampan till, tja, jord eller vad det nu är, som tillåter den att komplettera hela strömcirkeln.

Försöker man se det elektron för elektron, eller atom för atom, kommer man snabbt komma på att vi missat nånting här. Den enskilda elektronen "vet" inget om en komplett krets - från källa via en lampa och jord tillbaka till källan. En enskild elektron rör sig inte speciellt snabbt, ens i högvoltledningar som hänger över huvudet på dig.

Se det snarare som en vågrörelse likt på havet, men hur vågorna vet vilken väg dom ska ta .. jag är inte en fysiker, men här finns en del utrymme för frågor som jag ser det

Om elektronen inte vet något om en strömkrets eller inte är väl helt ointressant. Hur skulle en partikel kunna veta någonting om något alls alls. Den reagerar på potentialskillnader. Finns inga vågor, bara snabba ryck.
Det flummigaste jag läst på länge.
Uppenbart är du inte fysiker, men det här lärs ut i högstadiet. Så man behöver inte vara fysiker, bara gått ut skolan och hängt med på lektionerna.

Trots det är det just en våg det handlar om. Nånstans, långt borta, kortsluts en krets. Det skapar en våg - för den invididuella elektronen färdas inte i nånting ens nära ljushastigheten - men vågen gör. Så "strömmen" som vi ser det går i nästan ljushastighet till skillnad från en invididuell elektron som kanske tar sig nån millimeter genom hela processen att tända lampan.

Och jo, ström är en våg, likt vågor i havet, eftersom elektroner inte färdas speciellt snabbt - medans det som förmedlas gör. Svammer och flum är, för övrigt, vad jag brukar kallas.

Det innebär dock inte att allt jag skriver är fel, bara lite tillspetsat.

Edit: Hittade en länk som konstig nog oxo påstår att elektronen färdas kanske en mm per sekund. What were the odds of that. https://www.sciencefocus.com/science/how-fast-does-electricity-flow/

Det skapas inga vågor. hittepå.
Är det så du vill bli sedd?

Läs min editering. Jag bryr mig inte speciellt om vad folk kallar mig - jag kände B-R innan han försvann. Och diverse andra namnkunniga brukar gnälla på mig.

Däremot skriver jag väldigt sällan saker som bevisligen är fel. Och att "ström" som du ser det är en vågrörelse är fullständigt korrekt. Invididuella elektroner rör sig likt en vattenmolekyl i havet när det går vågor, i princip. Inte riktigt dock, det finns dock en primär riktning, men inte f*n har dom brått. Men vågen har - närmast ljushastighet, faktiskt.

Jag finns här om du vill ha ytterligare saker förklarade.

Jag skulle inte fråga dig om vägen till toaletten ens.
Helst skulle jag vilja att du inte spammade mina inlägg med svammel.
Ta och terrorisera någon annan är du snäll.

Sorry men om du kallar det jag skriver för terror och svammel när det är korrekt, så lär du får lite talkback, grabben.

Det är så att ström i en kabel ÄR en vågrörelse. Om du har problem att förstå det, tänk på länken jag gav tidigare. Så meningslösa attacker från ignorans accepteras inte, serru.