Hur är det att lämna / få dödsbud?

Kan förstå att det inte hade varit speciellt trevligt att läsa tidningsrubrikerna om en förlorad vän. Vilken chock man skulle få!
Tyvärr finns det ju sociala medier som ibland hinner före att berätta tragiska händelser innan alla nära anhöriga hunnit få dödsbuden via t.ex polis, andra bekanta eller liknande. Det tycker jag är riktigt illa. Att människor måste skriva ut på till exempel Facebook att någon dött, sånt gör man inte av respekt mot både den döda och dess anhöriga. Om man trots allt känner behovet av att skriva ut någonting, då väntar man någon vecka.
Vi fick tyvärr använda oss av det opersonliga viset att informera mina föräldrar om dotterns död, vi fick ta det på telefon... mina föräldrar var utomlands! Så min syster fick ringa och förstöra deras semester
Tyvärr finns det många inne på detta forum som tror att man kan skämta om allt, men det kan man inte. Även om man själv tycker att man bara är rolig så finns det många som tar illa upp.
Sedan kan jag skämta om min dotter, typ i stil med att jag kan säga till kompisar att jag hoppas hon spökar för någon, eller att jag retar henne när jag äter hennes favoritmat... såna där lite galjhumor grejer. Jag vet till exempel att dottern förhoppningsvis skrattade på sin egen begravning eftersom det var en person som snubblade på väg upp till kistan, och att de hade krångel med tekniken i kyrkan... men det är inte riktigt samma sak.
Nu skriver jag nog bara dravel

Det är såklart inte en favorit uppgift. Det jag har lärt mig med erfarenhet är att man faktiskt inte behöver säga så himla mycket, men att stanna kvar och lyssna in efteråt, och svara på de frågor som ställs. Jag försöker att alltid vara ärlig. Inte stressa därifrån och se till att någon tar min telefon under tiden.

Det där är väl skillnad från person till person. Mig ringde man från sjukhuset och ville väl egentligen inte säga att farsan va död men till slut gjorde de det efter lite påtryckning. Det va inte helt oväntat.

Självklart fick jag komma till sjukhuset och prata med nån läkare, det va väldigt fint och värdigt.

Du blir påmind och då är det naturligt med lite dravel. Jag har tänkt en hel del sedan denna tråd startades på de olika ”trauman” man har varit med om under livet, några har varit komiska och några tragiska men det är en del av livet och hur jag än vrider och vänder på all skit jag varit med om är jag tacksam för det.

Tack och lov finns polisen som pysslar med mer än brott. En kompis dog i min soffa förra sommaren. Det var en riktigt skum känsla och det tog säkert 30minuter innan jag ringde 112. Innan resonerade jag mest om ett dödsfall är akut.

Ambulans och polis skickades ut och det stödet jag fick från just polisen var underbart. Ambulanspersonalen drog efter att läkare varit på plats (vilket jag förstår), polisen stannade dock tills kroppen blev hämtad. Hade inte vart kul att sitta ensam och vänta de 2timmar det tog.

Vidare förklarade polisen att jag absolut inte behövde tänka på att underrätta dottern som jag inte kände, de berättade att de skulle skicka en patrull.

När jag var 13 år dog min mor i en bilolycka och polisen kom hem till oss. Min farsa var på affärsresa så jag fick ta hela ansvaret i två timmar då min morbror kom. jag fick berätta för min systrar och skicka dem till skolan. Det var den värsta dagen i mitt liv

När min pappa dog var det polisen som kontaktade min lillebror (då han är den enda som bor i Sthlm). Polisen vägrade säga vad det handlade om per telefon utan åkte och mötte brorsan personligen. Han trodde att han var misstänkt för något brott.

Väl på plats satt de båda i polisbilen och polismannen berättade att pappa hade dött.

Brorsan ringde mig kort efter och informerade mig, vi pratade en stund om farsan och efter vi lade på så sjönk det in.

Mvh
TorOchPederInkasso

Jag jobbar på sjukhus på en avdelning där väldigt många dör. I regel har ju patienterna anhöriga på plats när de går bort, men vissa får man ringa till och lämna dödsbud (vi har ju inte direkt någon möjlighet att åka hem till folk). Oftast är det ju väntat för de man ringer, men ibland är det helt oväntat. Tack och lov har jag bara behövt ringa ''väntade'' samtal än så länge, och visst är det inga roliga samtal.

Att lämna dödsbud är både enkelt och svårt. Det tas emot på olika sätt, beroende på om det varit väntat eller plötsligt.

Ofta finns det väldigt lite man kan säga eller göra. För det mesta brukar jag lyssna på den avlidnes anhöriga, en del har frågor, andra vill bara bli omfamnade. Vissa vill bli lämnade ifred en stund.

Vid väntade dödsfall lämnas dödsbudet ofta per telefon, om dödsfallet skett på ett sjukhus. Vid plötsliga dödsfall ges dödsbudet först på sjukhuset. Ofta har de dock blivit underlättade om situationens allvar innan. I andra fall lämnas dödsbudet av polisen, ofta genom personliga besök.