Skilda föräldrar - är det så jobbigt att ta barnen annat än varannan vecka?

Jag känner flera som är separerade och gått vidare till nya relationer. Alla har ”varannan vecka”-upplägget med gemensamma barn.

Återkommande upphov till tjafs är samspelet mellan föräldrarna som numera är ex. Det skapar stoooora problem om endera part vill ha hjälp att täcka en helg, byta vecka, justera några dagar hit och dit. Det är alltid till besvär när det avviker och då gör man sitt ex ”en tjänst”.

Jag biter mig i läppen varje gång jag hör deras gnäll. Visst, jag förstår att det inte är optimalt ifall man gjort planer som inte går att boka om, eller ifall man jobbar kväll/helg och måste stuva om helt på kort varsel.

Men oftast tycks det vara ett sånt hemskt besvär att ta hand om sina barn när man hade tänkt ta egentid. Att sovmorgonen uteblev, att man istället för att dricka sprit på helgen, eller ta tjejkväll måste vara hemma och vara förälder.

Jag förstår inte synsättet. Du har efter uppbrottet bara access till dina barn på halvtid. Från heltid till halvtid. Nu får du mer tid med dem. Du finns där för dem - primärt - inte ditt ex. Det är inte ett besvär, det är ett privilegium, en ynnest. Du knyter an ännu mer till dina barn, odlar de viktigaste relationer du har till andra människor i livet.

Sen tycker inte jag heller man ska ta vilken skit som helst från ett ex. Att barnen hamnar i kläm pga deras egoism och värdelösa planering. Men jag hade önskat att man satte barnens intresse främst och såg det som något positivt till största del att man får mer tid med sina barn. Inte något man gör motvilligt för att göra sitt ex en tjänst.

Hur är det mer er separerade, känns detta igen? Är det pust stånk och stön när ni får frågan om att ha barnen två helger i rad? Hur funkar er deal med era ex?

Har inga barn själv men har en del skilda vänner med barn i mitt kompisgäng som ofta ses på spelkvällar och hemmafester.

Känner igen mig i att ha överhört super-intensiva telefonsamtal med exet där man käftar om barnen och spelar ut sina kort med tjänster och gentjänster för att acceptera att ta över barnen plötsligt en kväll.

Jag brukar då få två huvudsakliga tankar:
1. Jag ger föräldrarna benefit of the doubt: Jag tror att båda föräldrarna bryr sig så mycket om sina barn att de inte vill göra en halvhjärtad insats när man väl ska ha barnen hos sig. Om man bokat in det stökiga grabbgänget blir man därför lite ledsen när man får reda på att exet ringer och säger "det har dykt upp en grej - kan du ta barnen ikväll?" - för man vet att det inte blir så kul för barnen att vara hemma med grabbgänget. Hade man vetat att man fått barnen hade man velat ha en mysig kväll med dom.

2. Jag känner mig lite kritisk mot föräldrarna: När de skaffade barn måste de ju ha räknat med ett liv där barnen va hemma 100% av tiden - samtidigt som man skulle kunna ha nån form av eget liv. Att man nu får varannan vecka barnfri är ju en form av oväntad bonus sett till egentid - då borde man inte gnälla över att den egentiden blir mindre än väntat. (Fast jag förstår att det oftast är mer av ett planeringsproblem än något annat. "ja jag hade inte haft några problem att ha barnen ikväll om jag bara fått veta det lite tidigare" hör man ofta)

Jag är separerad förälder. Aldrig något tjafs. Om jag frågar om hjälp för något dyker upp (oavsett jobb eller nöje) så säger mitt ex ja utan att knota. Har bara sagt nej en enda gång under 9 år och då var det på grund av jobbkonferens och övernattning i en annan stad. Och det är ju en giltig anledning att säga nej. Och detsamma gäller åt andra hållet. Jag säger alltid ja, om jag kan.

Mina barn bor på heltid hos mig, är ensamstående. Skulle inte vilja ha det annorlunda. Barnen är livet ❤️

Jag är inte skild men om jag vore det skulle jag mer än gärna ha barnen hela tiden. Jag älskar verkligen mina barn. Var bortrest ett par nätter förra veckan. Var väl trevligt att gå ut och ta nån öl och snacka men jag är hellre hemma med ungarna.

Gällande 1 tycker jag det är så det är att ha barn. Du får ALLTID vara beredd på att planera om, för deras behov kommer först. Som du är inne på i punkt 2. Jag menar, hur ofta har man varit att skjuta på allt på jobbet pga VAB? Hur ofta har man fått kliva upp mitt i natten och hantera barn som inte kan sova? Hur ofta sitter man på väg till ett jobb och får ett samtal om att barnet har hosta och måste gå hem? Shit happens.

Sen förstår jag också att det finns irriterande faktorer: om man upplever att planeringen sabbats av exet och man får besked för tätt inpå.

Jag vet inte, upplever mest att barnens behov hamnar långt efter den egna stoltheten, prestigen, och egentiden. "Ska jag måsta ta hand om mina egna barn, det hade jag inte räknat med". Det finns något arrogant och själviskt i det.


Skönt att ni har en bra dialog. Jag tänker att de som har det märker man inte av. Skulle jag separera vill jag också ha det så. När exet ringer och behöver justera planen, tänker jag "mer tid med mina barn!" inte "faaaaan vad jobbigt, jag ville ju gymma då".


Förstår hur du menar - men om man vänder på det, hade man inte velat att barnens andra förälder tog en mer aktiv roll i deras liv? Det hade jag velat som förälder och barn. Jag säger inte att du är att lasta för att det är som det är, absolut inte, jag menar mest att ensamstående föräldrar som har 100% vårdnad, då är det något som gått snett. Jag hade inte velat att mina barn växte upp enbart med mig, de har rätt till sin mor också.


Så känner jag med. Egentid är 5+, men längtan kommer väldigt snabbt.

Jag var på jobbresa för några månader sen, och det såg inte ut att jag skulle kunna komma hem i tid. "Ta in på hotell" sa chefen. "Sov över från fredag till lördag, ta det lugnt på vägen hem, du är hemma till lunch på lördag".

Ensam på hotell en fredagkväll och lördag fm eller fredagsmys med barnen, popcorn och film?
Lätt val i min bok. Han trodde jag skulle föredra det första, men han bedrog sig.

Självklart är det ett misslyckande att man inte kan ge sina barn en lycklig kärnfamilj.
Den ena pappan är närvarande ändå men den andra är inte det pga olämplighet. Livet blir inte alltid som man tänkt sig men man får göra det bästa av det man har.
Självklart är det idealt för ett barn med två trygga föräldrar och stöd från andra vuxna runt om, men ibland är det inte alltid möjligt tyvärr och då får man jobba extra hårt för att ge barnet det den behöver.

Jag tror att det här fenomenet oftast bottnar i en besvikelse på den andre föräldern snarare än i att man inte vill ha barnen alls.

Nu är jag tack och lov inte separerad, men det krävs ingen vild fantasi för att föreställa sig att varannan-vecka-föräldrar ordnar sina kalendrar så att man skjuter på vissa aktiviterer/sysslor till de perioder då man är barnfri, och om då den andra parten inte agerar på samma sätt utan hör av sig med kort varsel för att ”lämpa över” barnen på dig så förstår hag att det skapar irritation. Inte på barnen utan på den andre föräldern.

Sedan kan man väl som bisats fundera över hur tragiskt det är att det numera är helt normaliserat att separera och utöva varannan-vecka-föräldraskap i stället för att bita ihop lite hårdare för att hålla ihop. I alla andra föräldraskapssammanhang är ju grundregel 1A: ”Sätt alltid barnens behov före dina egna”, men inte i den kanske viktigaste frågan av dem alla.

Jag är inte skild men jag skulle inte vilja vara ifrån mitt barn varannan vecka. Det vore en sann plåga att inte få höra hans röst, att inte höra hans skratt, att inte ligga och läsa en bok tillsammans på kvällen, att inte diskutera hur skoldagen varit, att inte gå igenom läxor och repetera vad de har lärt sig under dagen, att inte träna kampsport tillsammans den veckan.

Saknaden skulle tränga sig på obönhörligen. Barn växer upp så fort och jag vill inte missa en så stor del av deras liv.

Kan det vara så att man vant sig vid situationen så pass att man både älskar sitt liv med barnen och tiden utan barn. Att det har blivit en del av ens vardag, ens nya inrutade liv. Och så kommer exet och ruckar på det.
Vet inte, bara spånar. För mig som inte skild, utan är med barnen 100% av ledig tid tillsammans med partner låter det som ren tortyr att tvingas dra ner tiden med barnen till 50%. Men man kanske vänjer sig som sagt?

Tänker den första tiden efter skilsmässa och de första gångerna barnen är med den andra föräldern en hel vecka i stöten. Då ska man bara släppa läxor, gympapåse, skjuts till träning, godnattsaga, fredagsmys etc etc. Men med tiden lär man sig njuta av både veckan med barn och veckan utan barn..?

Jag tror det är nån slags missunnsamhet mot den andre föräldern. Man upplever en "orättvisa" om man måste ta mer än 50%, hur ologisk och knäpp den tanken ändå är.

Exakt så. ”Varför ska jag behöva ställa upp för att h*n inte kan ta sitt ansvar?”

En känsla av att gräset är grönare och det är knulla med ny snygg partner och klackarna i taket på andra sidan medan en själv ”tvingas” dela säng med sitt barn och sova värdelöst och ställa in alla helgplaner.

Det är också vad jag tycker är så skevt: du gör inte din expartner en tjänst primärt, du finns där för dina barn och tar ditt föräldra-ansvar.