Fick reda på härförleden att det normala för en man är att man lämnar sin far någon gång under den tidiga vuxentiden (eller när man nu gör det) och hittar en annan förebild.
Känner att jag missat nåt här och undrar varför jag aldrig valt någon.
I mitt tidiga arbetsliv hade jag en kollega (äldre än mig, halvgubbe) som var väldigt rolig, vi delade verkligen humor och hade en viss ironi mot jobbet som var ganska mycket "på golvet" och ibland jättetrist. Han var lite träningstypen muskulös och fit utan att vara bodybuilder. Jag började äta mycket bättre och gick ned rejält med vikt. För övrigt hade vi i get gemensamt och vi träffades inte utanför jobbet eller så.
Jag var och är musikintresserad, men det är svårt att hitta positiva förebilder där, mycket fylla och drogromantik. Jag är även sportintresserad men kan inte säga att jag har nåt gemensamt med idrottsstjärnor, drivet är häftigt såklart, men dom verkar ganska tröga många av dom, frälsta på nåt sätt.
Inom arbetslivet har jag annars haft svårt att hitta förebilder, många av de framgångsrika verkar vara ganska sviniga och kunna gå över lik för sin karriärs skull, bra chefer man tidigare haft lägger inte två sekunder på en när man träffas i korridoren efter de har gått vidare i hierarkin.
Mitt liv går hyfsat på tomgång nuförtiden och jag verkar ha missat detta i mitt liv, känns som jag tagit dagen som den kommit väldigt mycket och hanterat viktiga saker (jobb, utbildning) på ett ironiskt sätt, inte tagit det på allvar.
Hur viktigt är det med en förebild/fadersfigur i arbetslivet och på fritiden (tänker familjeliv)? Har alla ni med framgång tagit fasta på någon mer erfaren alternativt tagits under någons vinge när det gått bra för er?
Känner att jag missat nåt här och undrar varför jag aldrig valt någon.
I mitt tidiga arbetsliv hade jag en kollega (äldre än mig, halvgubbe) som var väldigt rolig, vi delade verkligen humor och hade en viss ironi mot jobbet som var ganska mycket "på golvet" och ibland jättetrist. Han var lite träningstypen muskulös och fit utan att vara bodybuilder. Jag började äta mycket bättre och gick ned rejält med vikt. För övrigt hade vi i get gemensamt och vi träffades inte utanför jobbet eller så.
Jag var och är musikintresserad, men det är svårt att hitta positiva förebilder där, mycket fylla och drogromantik. Jag är även sportintresserad men kan inte säga att jag har nåt gemensamt med idrottsstjärnor, drivet är häftigt såklart, men dom verkar ganska tröga många av dom, frälsta på nåt sätt.
Inom arbetslivet har jag annars haft svårt att hitta förebilder, många av de framgångsrika verkar vara ganska sviniga och kunna gå över lik för sin karriärs skull, bra chefer man tidigare haft lägger inte två sekunder på en när man träffas i korridoren efter de har gått vidare i hierarkin.
Mitt liv går hyfsat på tomgång nuförtiden och jag verkar ha missat detta i mitt liv, känns som jag tagit dagen som den kommit väldigt mycket och hanterat viktiga saker (jobb, utbildning) på ett ironiskt sätt, inte tagit det på allvar.
Hur viktigt är det med en förebild/fadersfigur i arbetslivet och på fritiden (tänker familjeliv)? Har alla ni med framgång tagit fasta på någon mer erfaren alternativt tagits under någons vinge när det gått bra för er?
