The Sharpmans med Patrik ”Nitton” Asplund (fd Midgårds söner och Sthlm United).

Har aldrig sett upp till honom men jag begriper vad du menar, Nitton var en profil. Gällande Sharpmans tycker jag 50% av låtarna är bra medans 50% är dynga.

Edit: Antar att du liksom jag var med i början av 90-talet och därmed kan känna nostalgi?

Sharpmans är inget jag någonsin skulle lyssna på. Jag gillade Nittons Midgårds Söner. Jag var väl i övre tonåren i början av 90-talet och fyllde 20år i mitten av det. Jag saknar den tiden då folk var tvungen stå för sig själva och sina åsikter i den verkliga vardagen. Fanns inget internet. Internet har gjort folk sjuka. På den tiden så formade man sig själv efter verkligheten. I sin närmiljö. Vilket var bättre. Det var sunt bondförnuft. Eller stadsförnuft.

Var väl inte många rätt där va, utom möjligen längden?