Föräldrar släpar iväg sina gråtandes barn till dagis -snacka om att vara hjärntvättad

TS antyder brist på egen kunskap. Svenska dagis har i själva verket oerhört högt betyg av både föräldrar och barn, ett av de områden med mest nöjda kunder. Finns många tankefel i TS.

1) Barn gråter ibland. Det är deras sätt att visa sitt missnöje. Men det är inte ett idealiskt liv att barn aldrig gråter. Det är ofta nyttigt att göra saker som man initialt inte vill.

2) Nästan alla barn gråter nog på inskolningen, första dagarna på dagis. Mitt värsta barn krävde att jag satt med 30 minuter varje morgon i 2 veckor. Det gjorde jag gärna. Efter varenda sådan inledning så var hon perfekt nöjd varje gång jag hämtade.

3) Att se ett gråtande barn på stan som ska till dagis tror jag är sällsynt, och kan vara orsakat av vad som helst.

Om man har ett bra dagis så är barnen precis lika nöjda när man hämtar dem som om de varit hemma. barn är både tåliga och toleranta. Kan finnas enstaka barn som är utåtagerande eller extra rädda, dessa måste tas om hand särskilt i så fall. jag pratar om de 90% vanliga barnen.

I övrigt antyder TS en del negativt mot dagis som jag kan skriva under. Att lämna en 1-åring på dagis är helt förkastligt. Att lämna barn på dagis kl 7-17 är helt förkastligt. Att ta sjuka barn till dagis är helt förkastligt.

Jag vill även passa på att förringa dagis betydelse en del. Jag skulle säga att inget av mina barn har några minnen alls från dagis bara 1-2 år senare. Det är ren förvaring och det finns inte något som dagis kan lära barn, särskilt inte uppfostran. Och jag hade gärna stannat hemma med mina barn hela tiden, men tyvärr tar samhället mina pengar i skatt och ger tillbaka som dagis så jag har inget val.

Jag har 5 barn. Alla har gått på dagis, men jag har haft turen att kunna minimera detta så de har bara gått från 2-6 år och kl 9-15.

Barn lever dessutom i nuet, medan vi vuxna ältar och grämer oss.
Barns känslor är dessutom i normala fall väldigt utåtagerande, som förälder vet man att det kan bli rena dödsskriet för småsaker.

Vi har inga bekanta med jämnåriga barn och vi ansåg att barnen behöver annan stimulans än att enbart vara hemma hos oss. Så vi satte dom på förskola, har inte varit några problem.
Jag lämnar barnen, ofta med en vink, ibland en snabb kram, ibland går dom bara in för dom vill leka.
En annan mamma brukar lämna samtidigt och där är det bråk och skrik och när äntligen dom fått in ungarna, då står mamman och knackar på fönstret och vinkar och slänger pussar åt barnen.

Hennes barn verkar riktigt söndercurlade och då blir det sådär. En släkting till mig håller på likadant, hen pratar genom barnet med bebisröst typ "neeeh nu blev det nog lite för mycket för lilla Sagaaa", det är skärm när hon ska bytas blöja på, när hon ska äta, när hon ska sova.
Och nu har dom tydligen problem med att ungen gråter vid lämningen.. bara anar att mamman klänger sig fast lika hårt.

Jag brukar tänka att det blir folk av ungarna tillslut ändå, allt detta curlande är ju bara en enorm björntjänst för ungarna som dom måste ta itu med senare i livet.

Jag vill även passa på att förringa dagis betydelse en del. Jag skulle säga att inget av mina barn har några minnen alls från dagis bara 1-2 år senare. Det är ren förvaring och det finns inte något som dagis kan lära barn, särskilt inte uppfostran. Och jag hade gärna stannat hemma med mina barn hela tiden, men tyvärr tar samhället mina pengar i skatt och ger tillbaka som dagis så jag har inget val.

Jag har 5 barn. Alla har gått på dagis, men jag har haft turen att kunna minimera detta så de har bara gått från 2-6 år och kl 9-15. Under dessa förutsättningar finns inget negativt alls att säga om dagis.

Det är inte samma gråt som kommer av att inte få äta lördagsgodis mitt i veckan. Och om det nu vore det, så är de väldigt utelämnade och förstår att de inte i en främmande miljö är lämpligt att gråta efter att föräldern gått.

Ingen ide att ens diskutera med dig när du likställer skolan och förskolan med anstalt. Man får göra precis hur man vill med sina barn lämna dem 9 timmar eller ha dem hemma i 6 år men du förstår inte att folk har olika förutsättningar och tankesätt.

Om vi tar en sopig förskola/dagis med förvaring, då i sämsta fall så har de hängt med polarna och lekt hela dagen. Jag skulle inte kalla det för förvaring.

Och alla ställen som jag själv sett har haft väldigt genomtänkta planer för barnen där de hela tiden fått lära sig olika saker via lek/spel/pyssel osv.
Allt från att ta ansvar när de ska äta till olika lekar som bygger på att man ska lära sig saker, till uppfostran.

Jag upplever inte alls "enbart förvaring" som du verkar ha sett.

Det var nog länge sen dina barn var i den åldern men det har gått ifrån förvaring på daghem (dagis) till att vara en förskola med en läroplan där det jobbar både barnskötare och förskolelärare (med en utbildning på 3,5 år).

Intressant nog visar studier att barn inte vänjer sig, utan blir traumatiserade. Det finns hemska studier där man gett hundar elstötar i intervall. I början kvider hundarna, till slut lägger de sig bara ner och tar det. Det är det som händer barnen.

Det är intressant och kan förklara en del psykiska faktorer bland 90 talister.

Gissar att du jobbar på dagis eller känner någon som gör det, eller precis placerat dina 2-åringar på dagis. Du kommer att förstå vad jag menar om några år.

Du har en väldigt bra poäng här. Föräldrar kan göra det lätt eller svårt för sina barn, att bli lämnade på förskolan. Om man som förälder inte kan härbärgera sina egna känslor av oro / inte vilja lämna, osv. Utan visar sig ängslig, dröjer sig kvar länge på förskolan, osv. Då suger ju barnet upp den sinnesstämningen, som en liten svamp.

Om man däremot visar för barnet att det här ska bli kul, du är trygg här, samt gör lämningarna korta och positiva, så blir det oftast inte några större bekymmer. Förskolepersonal vittnar ju hela tiden om att bara en väldigt kort stund efter föräldern gått, så är barnet mentalt inne i verksamheten och mår bra osv.

Haha, kul inlägg! Jag ska försöka möta dig på samma nivå

Jag gissar att dina barn kanske är dåliga på att lära sig ända upp till 12 års ålder?
Har jag lika fel som du?

Jättebra att ditt barn lär sig skriva skrivstil men det hade varit mer praktiskt om de lärde sig ett tangentbord.