Äcklad av känslomässig närhet

Sedan jag var liten har jag då och då kunnat få en våg av äckel över mig när jag känner att en relation blir djupare eller trygg. Det behöver inte vara till någon jag är attraherad av utan vänner, familj, kollegor osv. Förstår inte varför. Frågade min psykolog om det är vanligt och hon sa nej men vi gick inte in djupare i det. Jag vet inte var det här äcklet kommer ifrån. Är det någon som känner igen sig?

Nu är jag ihop med en trygg snäll person och vi väntar barn och jag har börjar få illamåendekänslor över att vi har det så bra och tryggt. Vad är det för fel på mig?! Hur ska jag bli av med de här känslorna, får nästan flyktkänslor.

Ungefär hur ung är du? Det är ju en stor och omvälvande grej för många, både att vara gravid men ffa att föda sitt första barn.

Blev du utsatt för sexuella övergrepp av någon du litade på som barn?

Varför måste du stöta bort dina känslor? Det är DINA känslor, du KÄNNER. Accepterad det.

Det är rätt så vanligt.

Svarade din psykolog verkligen nej? Skum psykolog.

Jo jag mår också illa av det. Jag tycker det är fjolligt och tror det kan bero delvis på något som hänt dig under uppväxten. Det hela är även rätt fjolligt.

Vi lever inte i ett kramrike, vi lever i en tuff värld.

Jag tycker man känner sig ''kvävd' i vissa situationer, därav äcklandet', jag värderar mer frihet etc. Väldigt få människor förtjänar 100 % av en.

Ja, det har jag nog känt när jag var yngre. När allt blev för gulligt, vardagligt och "vanligt". Mest i relationer med motsatta könet dock, sällan med familjen.

Vad är det specifikt du känner du blir äcklad över? Något speciellt de säger eller gör?

Kortfattat så är det oftast incest som ligger bakom att en del människor har det här problemet.

Utöver fysisk incest med sexuella övergrepp så finns det även något kallat emotional/covert incest (känslomässig incest).

Det kommer nog kännas annorlunda när du har fått hållt den lille..?

Grattis 🥰

Låter som att nåt du undanträngt från innan, kommit tilbaka och spökar.

34 år ung 😅 så borde väl haft tid att landa i mig själv nu. Men det här kan vara första gången mitt liv är ordentligt stabilt och tryggt också. Så det känns lite nytt och läskigt bara det, att inte behöva fokusera på en kris som behöver lösas.

Ja, du låter väl i lagom ålder för det där med att bli mamma. Låter bra att du har psykolog att snacka med. Be om lite space ibland då om du tycker det blir för mycket närhet.