Varför pratar psykologer om att "ta hand om ditt barn-jag"?

Jag lyssnar på Benjamin Ingrossos sommarprat. Han berättar att han har gått i terapi, och avslutar med att han fått ett nytt jobb: "att ta hand om lille Benjamin". Jag har för mig att Alex Schulman pratade om något liknande, att psykologen lärt honom hur han kan "ta den lille Alex i famnen och lugna honom". Det finns fler exempel på liknande berättelser.

Varför pratar psykologer om att man ska se tillbaka till barndomen, som faktiskt redan passerat? För mig låter det vettigare för Benjamin att fokusera på den vuxne Benjamin, och leva i nuet istället. Kan någon förklara logiken i terapeuternas tankefigur?

Sök på inner child healing på youtube så får du veta allt om det.

För att idioten Sigmund Freud har fått något slags byggsten där hans "empiriska" bevis på hans tankar skulle vara de sanna reflektionerna som den "moderna" psykoanalysen skulle bygger på.

Gissar bara nu, men tror dom menar att bli inte vuxen för fort.
Man är bara barn en kortare tid, vuxen är man resten av livet.

Vad är meningen med att ha pengar, karriär och framtid om man inte kan njuta av livet som när man var ett barn liksom?

Den vuxne Benjamin innehåller olika identiteter beroende på vilken psykologisk teori man lutar sig mot.
Alla dessa identiteter finns i nuet men kan till viss del härsamma från det förflutna.
Vanligtvis brukar man väl prata om barnet, den vuxne och föräldern. Barnet brukar delas upp i det anpassade barnet, det rebelliska barnet och det kloka barnet.
Att ta hand om sitt barn kan betyda olika saker men rent generellt skulle det t ex kunna betyda att inte vara så hård mot sig själv, att ta hand om sig själv när man är ledsen, att inte hata sig själv när man göt fel utan känna att man är Okey bara man söker bättring.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- -----------
Man MÅSTE alltså inte se tillbaka på barndomen och gräva mer sig i dem för att kunna använda liknelsen.
Psykodynamisk individualterapi gräver på djupet.
KBT eller transaktionsanalys gör det inte i samma grad eller alls.
Fördelen med att gräva är, menas det, att man kan förstå varifrån ens känslor kommer och på så sätt lättare kunna acceptera och styra dem.

För att det ofta hjälper att analysera sina vuxenproblem genom sitt barn-jag för att få ett enklare perspektiv på allt.

För att man inte växt upp

För att psykoterapeuter är kåta på Freud, som f.ö. bara var en jävla pundare som fabulerade ihop några av sina mest kända fallbeskrivningar.

Att man skall möta sin sårbarhet för att bli mer hel och äkta som människa kanske?

De är kvar på 1800-talet. Läst psykologi och personligen tycker jag att Freud har alltför stor roll.

Det är trams. Vi har bara ett jag.

Men det kan vara en metod att kliva ur sig själv, t ex att behandla sig själv som sin bästa vän. Man får lite perspektiv. Men just att låtsas att man har ett barnjag, nej det finns inte.

I'm with this guy. Anser det också vara mumbo jumbo som inte går ihop.

Freud var för övrigt en kokainmissbrukare med stora hål i hjärnan man såg under obduktion, att psykiaTRON grundats av en sådan är så illa det blir.