Perfektionism som tar över livet

Jag har konstaterat att genom större delen av livet har jag varit en perfektionist. Införskaffade en renoveringsobjekt förra året och har insett hur det tar över mitt liv.

Jag vill göra allting själv och det måste bli helt perfekt. Efter ett tag så ger jag dock upp men då får jag ångest över att det inte blev perfekt och då vill jag göra om det.

Ett exempel: I en vecka har jag försökt att bredspackla väggarna i köket (för ett proffs hade det tagit en arbetsdag), till slut gav jag upp att få de helt perfekt, resultatet är dock bättre än innan. Jag gav främst upp för att jag kunde inte använda köket under en hel vecka. Målade till slut väggarna och det enda jag kan se nu är imperfektionerna. Nu vill jag göra om allting. Saken är, jag har 100 tals saker jag vill göra om för de inte är perfekta. Mitt nya hus är fylld av dessa småsaker och jag får t.o.m ångest av att vara i huset, tanken har t.o.m slagit mig att jag borde sälja och flytta in ett nybygge.

Hur kan jag bara acceptera saker?

Överväger du också skönhetsoperationer när du ser dig själv i spegeln?

Tycker du skogen är vacker?

Intressant, men jag har faktiskt accepterat mitt utseende. Gymmar dock i stort sett bara för utseende.

Har svårt att njuta av natur och liknande.

Den känslan är alltför välbekant för mig. Har också varit där, men jag har tränat mig ur den. Jag började jobba med det för att jag ville, och lite senare blev jag tvingad till det extra hårt på grund av sjukdom.

Nu lever jag efter devisen: "lite snett är också rakt" och klarar det alldeles utmärkt. Jag har dock inte sänkt mig helt till den nivå som "alla andra" verkar ligga på, men jag har en bra balans nu.

Jag har både gått i handgriplig terapi - kognitiv beteende- (KBT) och acceptance commitment therapy (ACT) och jobbat på egen hand med de konkreta verktygen därifrån.

Detta är ingen quick-fix. Det kommer ta både tid och kraft, men för mig har det varit klart värt det. Folk säger, säkert i all välmening, saker som "men skit i det bara", men så funkar det tyvärr inte. Varför skulle nån gå och må dåligt över ett tankemönster om det bara var att sluta? Du är medveten, det är ett stort första steg. Det här påverkar ditt liv, det är dags att hugga i.

Konkreta saker att öva på:
* fatta snabba beslut
* leta andra persepktiv
* planera in utrymme för misslyckande
* puscha din lägre gräns för "good enough" och utmana den medvetet, ofta

Tack för att du tog tid och skriva detta inlägg. Skulle du kunna utveckla den sista delen, hur går man tillväga för att öva på de sakerna?

Jag kan försöka beskriva lite hur jag jobbat med min perfektionism, men det är ju inte säkert att det tillvägagångssättet är rätt för dig. Man får prova sig fram, men man får ge momenten lite tid, för det är bokstavligen nervbanor som ska programmeras om.

Jag var som du - det var tvunget att vara perfekt, annars kunde jag lika gärna låta bli. Om det ändå blev kasst (i mina ögon), så störde jag mig i evigheter. Hang-ups. Detta påverkade min skolgång, med prestationsångest, allt jag gjorde med hobbys och skapande osv. Det blev handikappande till slut.

Det jag pysslat med är i princip exponeringsterapi, med långsam upptrappning av de triggande faktorerna. Jag byggde saker lite snett med flit. Bara lite, några millimeter hit eller dit. Jag tvingade mig att tänka frasen: vad gör det om hundra år? Sjukt svårt, men jag kom nästan aldrig på nåt bra motargument. Idag väljer jag med flit "dåligt virke" på brädgården - kvistar, snett och vint, och så lägger jag en känsla på det och säger "men era stackare, ingen vill ha er för ni är fula i deras ögon, jag ska göra något fint av er!". Och så blir det en utmaning att göra det bästa av det "dåliga". Vilken jävel som helst kan beställa en lastbil med prima virke och bygga nåt snyggt, men det är ganska få som kan göra något vackert av skräp.

Jag skrev en dålig text. Först små grejer, kanske bara en lite tveksam meningsbyggnad som jag fick tvinga mig att inte ändra, som jag normalt gjorde. Sedan större. Vad gör det om hundra år? Det var ju inte så att jag siktade på Nobelpris i litteratur direkt. Idag vill jag fortfarande skriva korrekt och strukturerat, men jag har övat på olika forum sedan 1994 att tillåta mig "slarva" i olika sammanhang. Skit i en versal här och ett komma där. Träning på good enough. Jag vet att jag ändå är bättre än de flesta på att uttrycka mig i text, om jag vill.

Jag dansade som att ingen såg på, sjöng dåligt, sportade mediokert, lagade trist mat, kort sagt övade stenhårt på att vara kass. Lättast var det när jag utmanade mig själv med att göra saker som jag aldrig gjort förr. Ingen förväntade sig att jag skulle kunna det direkt. Allt detta under tvånget: vad gör det om hundra år? Sakta men säkert så upptäckte jag att jag mådda bättre, var lugnare, fann mer glädje i det jag gjorde. Till slut blev processen det som drev mig, snarare än resultatet.

OCD kanske?

Ja det låter lite som tvång alt lite ångest/oro/stress.

Jag har valt att se hantverks-skavanker som blir när jag gör som "det är handgjort"; alla vill väl ha ett handblåst glas istället för ett fabriksgjort.

Är däremot inte alls förlåtande om jag skulle leja någon så det undviker jag.