Äta med barnen = stress

Jag märker att TS har sagt ett par gånger att han/hon är ensam vuxen vid bordet.
Det kan ju också göra att stressen ökar, för det finns ingen annan som avlastar.
Kan det vara dags att de större barnen börjar ställa upp och hjälper till med minstingen?

Jag förstår TS helt.
Alla har olika barn och alla barn blir olika som vuxna.
En bekant har 5 ungar och där är det lugn och ro vid matbordet, pappan kan sådär filmaktigt sitta bakåtlutad och bläddra i en tidning medans barnen äter som dom ska utan problem eller så har man barn babblar och babblar och man sitter och lever sig in i hur det var på förskolan för man vill ju vara den där duktiga föräldern som alltid lyssnar på allt och minstingen berättar om hur han hittade en sten i sandlådan och fick för sig att bita i den bara för att upptäcka att det var kattskit.
Barnen pratar lagom och äter bra sen tackas det för maten och man bär ut tallrik, bestick och glas efter sig. Hos andra kanske. Inte här. Sen går man iväg och leker med det man gjorde innan man åt mat och detta utan att störa dom som sitter kvar vid matbordet. Så borde det vara men nejnej, öva karate framför nya Oled-tv eller varför inte med tvn tillomed. Alltså saker som jävla basketspelande som resulterar i att när jag tvingats lyssna på all skit och byta mugg för det var fel mugg och när den yngsta fick en STOR gaffel att äta med vilket är omöjligt, tydligen, och man studsar som en guttaperkaboll mellan matbordet och köket och så fort man sätter sig ner så får man kubba ut i köket igen och hämta en halv rulle med hushållspapper för någonstans när barnen började leka och drämma besticken i bordet precis som om det var en gäng uruk haier som skulle storma helms klyfta så landar den där förbannade basketbollen rakt ner i den nyinköpta djupa tallriken från rörstrand som man fått köpa för 3e gången för "har man barn så tar dom sönder allt" och den gryta med dillkött som man ägnat halva dagen åt att laga till prefektion med hjälp av receptet från leif mannerström hamnar nu ta mig fan på nya skjortan, det nymålade taket och som tur var på dom nya hiskeliga gardinerna som kärringen nyligen inhandlat till 3x så högt pris som billigaste på prisjakt.
Alla är vi olika, du kanske är en lekfarbror som hoppar upp på bordet och lägger av en brakskit så analen fladdrar och alla applåderar men jag brinner av och sen är det bra igen. Jag kan inte ändra allt och det är okej. Barnen är busfrön och 1000000 miljoner tillsägelser ändrar inte det, tydligen, och att knyta näven i fickan gör bara saken värre. Det onda ska ut sen är det bra.