Lämna eller stanna kvar?

Träffade en helt fantastisk person för 1,5 år sedan. Han verkade vara den typen av man som jag sökte, som hade med sig blommor, planerade våra dejter osv. Så som jag, "gammalmodig" kvinna, tycker att en man bör.

Vi gjorde massa roliga saker ihop och vi verkade passa perfekt för varandra. Jag var väldigt öppen hela tiden med vilken livsstil och framtidsplaner jag hade, och ville veta hans. Till min glädje så ville han också flytta ut på landet i framtiden, leva en aktiv livsstil och göra mycket saker ihop som par, bilda familj innan 30 m.m. som var mina dealbreakers.

Jag hade precis flyttat tillbaka till min hemstad och när vi hade umgåtts ett tag hittade jag en hyreslägenhet. Så när vi sedan blev ett par och lite längre fram började prata om att flytta ihop hade vi dilemmat med två lägenheter varav min inte kunde hyras ut i andra hand förens ett år. Så han flyttade in i min men behöll sin och ville av någon anledning inte hyra ut den i andra hand. Snart därefter börjar han bete sig som en bortskämd tonårspojke och som att jag är hans mamma. Jag får ta flera snack om att bete sig som en vuxen karl (fast säger det på ett mjukare sätt).

Jag märker hur "min tonårsgrabb" blir mer och mer som ett litet barn. Han är tillslut så passiv att jag i stort sätt gör allt och bestämmer allt eftersom han aldrig säger vad han vill. Försöker förgäves ta reda på vad problemet är. Efter ett år av detta och många nätter jag gråtit mig till sömns säger jag att jag inte vet hur vi ska rädda detta och att jag ger upp snart.

Då kommer det till slut fram att han tycker att allt i relationen blir som jag vill hela tiden. Påpekar att han aldrig någonsin säger vad han vill trots att jag försökt lirka det ur honom och att jag inte kan läsa tankar. Han håller med om att han måste börja säga vad han vill.

Det som irriterar mig med detta så mycket är ett par saker:
1. Nu får vi börja om från början. Har han bara sagt vad han tror att jag vill höra hela tiden? I så fall är han kanske inte rätt person för mig. Han kanske egentligen bara vill spela datorspel resten av sitt liv, då passar vi inte ihop.
2. Kan jag lita på något han säger? Känns inte så. Han kanske inte alls vill ha barn.
3. Jag har hela tiden varit öppen med att jag är gammaldags och tycker att en man ska leda i en relation. Men det förutsätter att mannen beter sig som just en man och inte en liten pojk. Han har varit totalt passiv och lämnat allt ansvar och planerande till mig. Fick be upprepade gånger i 6 mån att han skulle skruva upp en gardinstång. Hur kommer det gå om vi mot förmodan skulle bilda familj? Han ska ju ta hand om mig och mina behov så jag kan ta hand om bebisen. Är rädd att det inte kommer hända och jag kommer få göra alla möjliga andra saker än att koncentrera mig på att amma.

Jag tror inte att jag kommer hinna hitta och testa en annan man innan det är för sent för att bilda familj men jag är hellre ensam och "misslyckad" än med en man som beter sig som en amöba.

Nu har han börjat säga vad han vill, t.ex. att han hela tiden velat att vi bor i hans lägenhet. Så nu ska vi flytta dit. Men är så jävla onödigt att vi inte diskuterade en lösning på detta innan. Och jag vet inte om det är försent redan att rädda detta. Bilden av honom som ett hjälplöst barn och utan stake att ens kunna säga vad han vill finns nu.

Jag har redan sörjt. Borde jag fortsätta och se om det blir bättre eller avsluta? Jag är rätt arg också för att jag kämpat och försökt, vänt ut och in på mig själv, och han har inte ens kunnat vara ärlig med vad han vill och därmed gett fan i att lägga något jobb alls på relationen?

Träffade en helt fantastisk person för 1,5 år sedan. Han verkade vara den typen av man som jag sökte, som hade med sig blommor, planerade våra dejter osv. Så som jag, "gammalmodig" kvinna, tycker att en man bör.

Vi gjorde massa roliga saker ihop och vi verkade passa perfekt för varandra. Jag var väldigt öppen hela tiden med vilken livsstil och framtidsplaner jag hade, och ville veta hans. Till min glädje så ville han också flytta ut på landet i framtiden, leva en aktiv livsstil och göra mycket saker ihop som par, bilda familj innan 30 m.m. som var mina dealbreakers.

Jag hade precis flyttat tillbaka till min hemstad och när vi hade umgåtts ett tag hittade jag en hyreslägenhet. Så när vi sedan blev ett par och lite längre fram började prata om att flytta ihop hade vi dilemmat med två lägenheter varav min inte kunde hyras ut i andra hand förens ett år. Så han flyttade in i min men behöll sin och ville av någon anledning inte hyra ut den i andra hand. Snart därefter börjar han bete sig som en bortskämd tonårspojke och som att jag är hans mamma. Jag får ta flera snack om att bete sig som en vuxen karl (fast säger det på ett mjukare sätt).

Jag märker hur "min tonårsgrabb" blir mer och mer som ett litet barn. Han är tillslut så passiv att jag i stort sätt gör allt och bestämmer allt eftersom han aldrig säger vad han vill. Försöker förgäves ta reda på vad problemet är. Efter ett år av detta och många nätter jag gråtit mig till sömns säger jag att jag inte vet hur vi ska rädda detta och att jag ger upp snart.

Då kommer det till slut fram att han tycker att allt i relationen blir som jag vill hela tiden. Påpekar att han aldrig någonsin säger vad han vill trots att jag försökt lirka det ur honom och att jag inte kan läsa tankar. Han håller med om att han måste börja säga vad han vill.

Det som irriterar mig med detta så mycket är ett par saker:
1. Nu får vi börja om från början. Har han bara sagt vad han tror att jag vill höra hela tiden? I så fall är han kanske inte rätt person för mig. Han kanske egentligen bara vill spela datorspel resten av sitt liv, då passar vi inte ihop.
2. Kan jag lita på något han säger? Känns inte så. Han kanske inte alls vill ha barn.
3. Jag har hela tiden varit öppen med att jag är gammaldags och tycker att en man ska leda i en relation. Men det förutsätter att mannen beter sig som just en man och inte en liten pojk. Han har varit totalt passiv och lämnat allt ansvar och planerande till mig. Fick be upprepade gånger i 6 mån att han skulle skruva upp en gardinstång. Hur kommer det gå om vi mot förmodan skulle bilda familj? Han ska ju ta hand om mig och mina behov så jag kan ta hand om bebisen. Är rädd att det inte kommer hända och jag kommer få göra alla möjliga andra saker än att koncentrera mig på att amma.

Jag tror inte att jag kommer hinna hitta och testa en annan man innan det är för sent för att bilda familj men jag är hellre ensam och "misslyckad" än med en man som beter sig som en amöba.

Nu har han börjat säga vad han vill, t.ex. att han hela tiden velat att vi bor i hans lägenhet. Så nu ska vi flytta dit. Men är så jävla onödigt att vi inte diskuterade en lösning på detta innan. Och jag vet inte om det är försent redan att rädda detta. Bilden av honom som ett hjälplöst barn och utan stake att ens kunna säga vad han vill finns nu.

Jag har redan sörjt. Borde jag fortsätta och se om det blir bättre eller avsluta? Jag är rätt arg också för att jag kämpat och försökt, vänt ut och in på mig själv, och han har inte ens kunnat vara ärlig med vad han vill och därmed gett fan i att lägga något jobb alls på relationen?

Träffade en helt fantastisk person för 1,5 år sedan. Han verkade vara den typen av man som jag sökte, som hade med sig blommor, planerade våra dejter osv. Så som jag, "gammalmodig" kvinna, tycker att en man bör.

Vi gjorde massa roliga saker ihop och vi verkade passa perfekt för varandra. Jag var väldigt öppen hela tiden med vilken livsstil och framtidsplaner jag hade, och ville veta hans. Till min glädje så ville han precis samma saker som mig.

Snart efter vi flyttat ihop börjar han bete sig som en tonårspojke och som att jag är hans mamma. Jag får ta flera snack om att bete sig som en vuxen karl (fast säger det på ett mjukare sätt).

Jag märker hur "min tonårsgrabb" blir mer och mer som ett litet barn. Han är tillslut så passiv att jag i stort sätt gör allt och bestämmer allt eftersom han aldrig säger vad han vill. Försöker förgäves ta reda på vad problemet är. Efter ett år av detta och många nätter jag gråtit mig till sömns säger jag att jag inte vet hur vi ska rädda detta och att jag ger upp snart.

Då kommer det till slut fram att han tycker att allt i relationen blir som jag vill hela tiden. Påpekar att han aldrig någonsin säger vad han vill trots att jag försökt lirka det ur honom och att jag inte kan läsa tankar. Han håller med om att han måste börja säga vad han vill.

Det som irriterar mig med detta så mycket är ett par saker:
1. Nu får vi börja om från början. Har han bara sagt vad han tror att jag vill höra hela tiden? I så fall är han kanske inte rätt person för mig. Han kanske egentligen bara vill spela datorspel resten av sitt liv, då passar vi inte ihop.
2. Kan jag lita på något han säger? Känns inte så. Han kanske inte alls vill ha barn.
3. Jag har hela tiden varit öppen med att jag är gammaldags och tycker att en man ska leda i en relation. Men det förutsätter att mannen beter sig som just en man och inte en liten pojk. Han har varit totalt passiv och lämnat allt ansvar och planerande till mig. Hur kommer det gå om vi mot förmodan skulle bilda familj? Han ska ju ta hand om mig så jag kan ta hand om bebisen. Är rädd att det inte kommer hända och jag kommer få göra alla möjliga andra saker än att koncentrera mig på att amma i så fall.

Jag tror inte att jag kommer hinna hitta och testa en annan man innan det är för sent för att bilda familj men jag är hellre ensam och "misslyckad" än med en man som är likgiltig.

Nu har han börjat säga vad han vill, t.ex. att han hela tiden velat att vi bor i hans lägenhet. Så nu ska vi flytta dit. Men är så jävla onödigt att vi inte diskuterade en lösning på detta innan. Och jag vet inte om det är försent redan att rädda detta. Bilden av honom som ett hjälplöst barn och utan stake att ens kunna säga vad han vill finns nu.

Jag har redan sörjt. Borde jag fortsätta och se om det blir bättre eller avsluta? Jag är rätt arg också för att jag kämpat och försökt, vänt ut och in på mig själv, och han har inte ens kunnat vara ärlig med vad han vill och därmed gett fan i att lägga något jobb alls på relationen?

Jag har redan sörjt. Borde jag fortsätta och se om det blir bättre eller avsluta? Jag är rätt arg också för att jag kämpat och försökt, vänt ut och in på mig själv, och han har inte ens kunnat vara ärlig med vad han vill och därmed gett fan i att lägga något jobb alls på relationen?

Tack ni som svarade. Jag har fått mitt svar!

Lite "tough love" nu.

25 minuter, 4 svar och du vet redan? Kan inte vara lätt att leda dig. Du verkar redan veta bäst. Tänkte först svara helt annorlunda men när jag läste ovan, då undrar jag om det inte är du som gör honom till en mes? Hur behandlar och beter du dig mot honom? Det kan förklara hans beteende. Det är också något du bör reflektera över om du träffar någon ny, annars är du dömd att göra om samma misstag.

Jag vill också påpeka att en man sällan går från "traditionell" till mes bara så där. Om han genuint var det då behövdes det en stark yttre påverkan för att få honom att ändra sig (läs du). Om du inte har gjort något, då lurade han dig eller du lurade dig själv och såg något du vill se under förälskelsefasen.

// CC

Det är nog snarare så att han alltid var en mes, och den uppvaktningen han stod för i början var fjäsk och inte uppriktigt, samt ffa att de gemensamma värderingar som TS trodde att de hade baserat på tidiga samtal egentligen bara var han som höll med om allt hon sa (fast egentligen inte).