När rättsstaten abdikerar – mina tankar om det här rättsfallet i Värmland
Ett treårigt fängelsestraff. Förlorad kontakt med barn. Ekonomisk ruin. Ett samhälle som vänt ryggen. Och allt detta – på grunder som nog aldrig skulle godtas i något annat brottmål.
Fallet är tyvärr inte unikt. Det visar hur djupt obalansen har blivit i svensk rättstillämpning vid sexualbrott. Här är mina tankar:
1. När trauma byts mot maktkamp
Det är självklart att våldtäkter lämnar djupa spår. Men det gör även falska anklagelser. Det finns två möjliga verkligheter i detta fall:
* En kvinna som under åratal levt i tyst skräck.
* En man som brutits ner av en strategisk lögn mitt i en förtvivlad vårdnadskonflikt.
Psykologiskt är båda dessa verkligheter katastrofala – men bara en kan vara mest sann. När en anmälan kommer först efter att kvinnan hotats med att förlora vårdnaden, bör varningsklockorna ringa. Inte stängas av. Falska anklagelser i separationer och vårdnadstvister är så vanliga i Sverige. För att de funkar så bra och lurar alla.
2. Bortom rimligt tvivel – eller bort med tvivlet?
Svensk lag kräver att skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel. Men vid sexualbrott ser vi hur domstolar i praktiken ofta väljer ”vi tror henne” framför ”vi vet säkert”. Här dömdes en man för att ha våldtagit sin ex-fru ”någon gång under ett halvår”. Den typen av ospecificerade påståenden skulle aldrig hålla för ett snatteri – men kan leda till fängelse om brottet kallas våldtäkt.
Och när berättelsen ändras från ”varje dag i elva år” till ”sju tillfällen senaste året”, utan att domstolen lyfter på ögonbrynen – då har vi passerat gränsen för rättssäker bevisprövning.
3. Våld i relation eller systematiserad hämnd?
Våldtäkt inom relationer finns. Det är grovt, farligt och verkligt. Men även kriminologin varnar för en annan risk: när lagar utformas för att bekämpa ett systematiskt problem (mäns våld), men används som vapen i privata konflikter.
Forskningen är tydlig: falska anklagelser är ovanliga – men de förekommer, särskilt i vårdnadstvister, och särskilt i Sverige. Därför krävs att varje anmälan granskas med kritisk skärpa. Inte med förutfattade könsideologiska troenden.
4. När en familj imploderar – och samhället vänder bort blicken
Det här är inte bara en dom. Det är en social katastrof. En pappa rycks bort, barn förlorar trygghet, en mamma kämpar – kanske både med trauma och missbruk. Och hela samhället stänger dörren för den som blivit stämplad, oavsett skuld.
Sverige har byggt ett rättssystem som hellre överger den oskyldige än riskerar att inte ”tro på kvinnan”. Det är ett socialt svek – mot båda parter, mot barnen, mot tilltron till rättvisan.
5. När kvinnofrid blir en rättsstatlig blinda fläck
Jämställdhet kräver att kvinnors kroppar inte kränks. Men det kräver också att män inte offras utan bevis. Och att det erkänns att kvinnor har eget ansvar, förmåga och alltså även de kan ljuga och manipulera.
I dag ser vi hur samtyckeslagen, i all sin nödvändighet, har blivit en hävstång för moralpanik och juridisk lättja. ”Hon säger att det var våldtäkt – han kan inte bevisa motsatsen – alltså dömer vi.” Det är inte jämställdhet. Det är en ny könsmaktsordning, där misstanken ersätter beviset.
6. De osynliga offren
Barnen då? De som älskade båda sina föräldrar, innan rättssystemet slog ned med full kraft?
I Sverige tvingas barn ibland till umgänge med förövare. I andra fall, som detta, kan de berövas en förälder som aldrig fått en rättvis prövning. Vem frågar dem vad som hänt? Vem ger dem stöd – utan att först bestämma vem som är god och vem som är ond? Tvingas de nu leva med mamman som plågat hela sin familj med psykiskt, ekonomiskt, socialt våld och falska anklagelser?
Barnets bästa kräver mod. Att skydda – men också att ifrågasätta. Inte blint följa den vänsterideologiska berättelsen som låter så trovärdig utifrån dess könsstereotyper.
Det här är inte ett undantag. Det är en signal.
Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet, även i Sverige, även i Karlstad:
– Ja, våldtäkt är ett allvarligt samhällsproblem.
– Ja, rättsstaten får aldrig bygga fängelser på berättelser som inte håller juridiskt.
När rättvisa blir ett offer för vänsterideologi, lidande eller hycklande symbolpolitik – då slutar den vara rättvisa.
Det är inte värdigt ett land som säger sig stå för rättssäkerhet, jämställdhet och barns rätt till båda sina föräldrar.
